En tyfon, en jordbävning och en översvämning. Allt inom loppet av tre dagar. Jag kan utan att överdriva säga att det var ganska turbulent och omskakande, och det behövdes några dagar för att helt och hållet återhämta sig.
Turligt nog är filippinarna, som jag skrivit många gånger, ett trevligt folk. Tar jag mig friheten att generalisera lite kan jag säga att alla är väldigt snälla och omtänksamma. Men att dra precis varenda kotte över en och samma kam går faktiskt inte. För det finns de där personerna med det där lilla extra. Eller det är förresten inget litet, för det är personerna med det stora hjärtat av guld.
Innan jag åkte till Filippinerna vet jag inte riktigt vad för sorts relationer jag förväntade mig att skapa, men att jag ens skulle komma i närheten av något såhär fint hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Alla de människor jag mött har på olika sätt gjort intryck och påverkat mig. Men så finns det de där som sticker ut ur mängden. De som jag för alltid kommer att bära med mig. De som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta oavsett hur stora haven, hur höga bergen och hur djupa dalarna emellan oss är. Det är de personer som jag på riktigt kan kalla för vänner.
Jag är så välsignad och tacksam över att ha fått träffa och dessutom spendera stor del av min tid här med personer som är riktiga glädjespridare. Solstrålar som är sitt egna härliga jag, och som jag kan vara mig själv med. Personer som gör allt för att jag ska må bra och trivas. Inte för att de måste, utan för att de uppriktigt bryr sig om mig. De skulle göra vad som helst för mig, och jag skulle utan tvekan göra vad som helst för dem.
Det känns i hela kroppen när man träffat en vän för livet. Det är en känsla jag tycker om.
Lämna ett svar