168 timmar

Idag är det en vecka kvar tills vi flyger hem. En vecka. Sju dagar. 168 timmar. Det är med samma skräckblandad förtjusning vi längtar efter Europa, som vi såg fram emot Afrika. Tanzania har blivit vårt hem. Kagera har blivit vår trygghet. Bukoba har blivit vår vardag. Vallentuna, Borensberg och Lannaskede kommer att finnas kvar med samma miljö, samma omgivning och samma människor, men vi är inte samma Felicia, Malin och Anna. Stockholm, Linköping och Växjö kommer för alltid att vara förändrat i våra ögon, och Sverige kommer aldrig någonsin att bli samma land som vi lämnade för snart tre månader sedan. Alldeles för mycket har hänt. Vi har sett, hört och upplevt ting som har förändrat våra värderingar, våra relationer och våra personligheter. Vi har delat hysteriska skratt, salta tårar och energislösande irritation med varandra. Vi har fånat oss, kramats och förälskat oss i våra medmänniskor. Vi har genomgått stora förändringar. Och det har Europa också gjort.

Varje dag har vi haft möjligheten att träffa nya människor. Ibland träffas vi i samband med vårt program, ibland träffas vi på marknaden och ibland träffas vi på gatan. Vi hälsar på swahili och pratar med hjälp av en kaosartad röra av engelska, swahili och handgester när vi inser våra skilda språkkunskaper. Men människan är en nyfiken varelse, och vid nästan varje möte har vi fått frågan om vilken som är den största skillnaden mellan Sverige och Tanzania. Kanske förväntar de sig ett svar som ingriper välfärd, trygghet eller skolgång. Kanske vill de bli inspirerade. Kanske vill de lära sig. Men detta är inte de största skillnaderna som vi har valt att betona. Det finns någonting annat som vi har uppskattat, något som vi blivit inspirerade av och något som vi har att lära oss av: gästvänligheten. Den finns överallt, i det lilla som i det stora. Den finns där när vi blir inbjudna till att dela en måltid. Den finns där när vi blir inbjudna till dela våra berättelser. Den finns där när vi blir inbjudna att värma oss i de mest trånga hushåll. Den finns outtalad i det lilla ordet karibu. Ordet som är ett löfte om vänskap, gemenskap och kärlek. Inbjudan, ordet och löftet som säger: ”Jag ser att du inte har någonting i dina händer. Jag har inte mycket, men jag vill dela det med dig. Allt mitt är ditt. Dela din hunger, din kyla och din historia med mig, så ska jag dela min lycka, mat och eld med dig.” Det är lika vackert varje gång och jag fylls alltid av tro, hopp och kärlek. Tro på att mänskligheten faktiskt inte är helt igenom ond, hopp om att världen snart blir trygg och kärlek för mina medmänniskor. Tänk om det kunde fungera likadant på andra sidan jorden. Tänk om Europa kunde öppna upp sina gränser, om länderna kunde öppna upp sina kontroller och om människorna kunde öppna upp sina hjärtan. ”Jag ser att det du en gång kallade för ditt hem, inte längre är en trygg plats att leva på. Du är välkommen att bo här. Jag har inte mycket plats, men jag vill dela mitt hem med dig. Allt mitt är ditt. Dela dina bekymmer, dina bördor och din ensamhet med mig, så ska jag dela min glädje, värme och kärlek med dig. Tillsammans är vi aldrig ensamma.” Vi kommer från olika delar av världen, men vi är ändå medmänniskor, systrar och bröder. Vi har ett gemensamt ansvar över vår jord och över varandra. Det är lite häftigt.

Om en vecka, sju dagar och 168 timmar befinner vi oss ombord på planet som ska ta oss från vårt ena hem till vårt andra. Men Tanzania har en vecka på att fortsätta ta hand om oss. Tanzania har sju dagar på sig att fortsätta förändra oss. Tanzania har 168 timmar på sig att fortsätta fylla oss med Imani, Tumaini och Upendo. Påminnelsen av dessa tre finns alltid i vår vardag, alltid runt min armled och för evigt i mitt hjärta.

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka henom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska henom som dig själv.” – Tredje mosebok 19:33-34

Kramar, gemenskap, ansvar, kärlek och världsfred,
Tanzaniagärizarna genom Felicia
image

När kyrkan firar födelsedag och bröllop blåser bort

Under de snart tre månader jag har spenderat här i Sydafrika är det få dagar som lämnat mig utan nya upplevelser eller insikter om livet här, och om mig själv. Det finns så mycket i vardagslivet och i kyrkolivet som skiljer sig från allt det som jag någonsin upplevt där hemma.

I söndags tillbringade vi vår sista dag i Jane Furse, en stad där vi tillbringat mycket av vår tid här i Sydafrika. Temat för dagen var avsked och jag slås av hur nära man kan komma människor på så kort tid. Det spelar ingen roll att det skiljer en halv jordglob eller sisådär 60 år mellan oss, vänner går att hitta överallt och på de mest underliga sätt. Jag är så tacksam för alla vänner jag fått här och för alla er, mina vänner ute i världen.

I söndags var det iallafall inte bara avsked som skulle tas, vi fick också vara med på söndagsgudstjänsten i vår hemkyrka. Den här söndagen var det ingen vanlig gudstjänst, nej idén här skulle det firas födelsedag. Det var inte så att kyrkan i sig fyllde år eller att någon gamling fyllt tresiffrigt, nej, ALLA skulle firas. Jag pratar alltså om ett kollektivt födelsedagsfirande där allas födelsedag skulle uppmärksammas. Kyrkan var fylld av pynt, tårtor, godis, läsk och till och med presenter. När den stämningsfulla gudstjänsten var över minglades det i kyrkan ett bra tag och gamla som unga förenades i sin tro – och förkärlek för sötsaker. En mycket fin tradition som visar hur levande och vibrerande kyrkolivet är här, tycker jag. Att jag har fått vara en del av det kyrkolivet, om än bara för några månader, gör mig oerhört glad.

Senare under dagen bar det av mot ett mot ett bröllop. För mig kändes det lite extra speciellt eftersom det var mitt livs första bröllop. Trots mina mycket små (om inte obefintliga) erfarenheter från bröllop i Sverige förstod jag dock snabbt en sak, de skiljer sig mycket mellan bröllop i Sverige och i Sydafrika. Den kanske mest fundamentala skillnaden är att majoritet av alla bröllop här hålls utomhus, vanligtvis under jättelika partytält. Det behagliga, om än stundvis heta klimatet i området ställer sällan till något problem för bröllopsgästerna och det såg inte ut som att dagens bröllop skulle vara något undantag. Snarare fanns det nog en oro för värme, då de varit en värmebölja de senaste veckorna. Hursomhelst, till bröllopet kommer vi, jag och August och allt börjar bra. Vi blir placerade nära brudparet i mitten av det gigantiska tältet. Hyllningstalen flyter på i god ton när vi plötsligt börjar ana något i horisonten. Det ser ut lite som en brun vägg. Först tänker jag inte mycket på det men snart ser jag att ”väggen” kommer närmare och närmare och jag känner hur det börjar fläkta svagt i tältet. Då slår det mig plötsligt, den bruna väggen är ingen hägring eller något rökmoln, den bruna väggen är en sandstorm. Snart når den väldiga stormen tältet, meterhöga högtalare välter, sand väller in och tältets pelare vajar olycksbådande, fram och tillbaka. Vi bestämmer oss för att lämna tältet och söka skydd. Vi väljer att fly till bilen. På vägen dit blåser vi nästan bort och August och jag kastar oss, som jagade danska förbundskaptener, in i bilen. Därifrån ser vi tältet rasa och människor välla ut. En stund senare har stormen lagt sig och vi återvänder till området. Ingen har skadat sig men någon gång under kaoset som utbröt var det någon som såg möjligheten, och stal den tre våningar höga bröllopstårtan. Mycket olyckligt. Bröllopet ställdes tillsist in men innan folk gick hem ville de såklart ha lite valuta för sin spenderade tid och vad är då inte bättre än gratis lunch under öppen himmel? Efter att vi ätit lite snabbt tillsammans med de andra, säker 200 gästerna sätter vi oss i bilen för att åka hem. Jag tänker att ”Ja ja, det där löste sig ände ganska bra tillslut” tror till och med jag tänkte den mycket trösterika och på många sätt rogivande tanken ”Det kunde varit värre”. Jag avbryts ur min tankevärld av att något slår mot rutan. Då kom ösregnet.

Ja hörni, så kan en vanlig dag för oss här i Sydafrika se ut.
Ta hand om er!
Julian

Före

Före: Under bröllopet

Under

Under: Sandstormen

Efter

Efter: Fallet tält

 

Tankar for fram och tillbaka i mitt huvud. Under dessa tre månader på andra sidan jorden har så mycket hänt runt om i världen. Jag tänker tre månader, det är en kort tid men samtidigt fruktansvärt lång på vissa sätt. Min andra period här har gett mig mycket ensamtid, tid att fundera, tid för min tro. Jag har följt nyheterna och har ofta bara känt en ovanlig tyngd i mitt hjärta. Vad är det som händer? Varför? Jag känner hopplöshet, sorg.. Så många människor i världen som varje dag lever en sista gång. Människor som flyr eller dör för sin tro.

Jag tänker på människorna som är på fel plats vid fel tidpunkt och alla dem som inte får chansen att säga farväl. Jag tänker att det hade kunnat vara jag, men jag får gåvan att vakna ännu en dag i en varm, trygg säng. Detta är ingen självklarhet i världen. Jag förstår hur viktigt det är med uttrycket ”Att leva i nuet” och hur viktigt det är att inte låta det onda sprida skräck bland människor.

Det finns så mycket gott och vackert i världen också. Jag kan känna det. Gud finns här med oss, går jämte oss och finns i allt vi ser. Vi vandrar inte ensamma.

Glöm aldrig bort ”Låt dig aldrig besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda”

Ta hand om varandra! Kramar

What we really give

It has been a long day, we woke up at 7 o´clock and from 08.00-13.00 it was the confirmation service. We were also a part of the service when we held a short speech for the confirmands. The same confirmands we had held a Swedish confirmation class for two weeks earlier. After the service it was party after party after party. All of the confirmands were so happy to see us and wanted only to hang out with us while we were there. At the last party when we were about to leave one of the confirmands father tell me, with a little tear in his eye, “I don´t know where you came from, but you are sent from heaven”.

I don´t know how many times something similar has been said to me these months in South Africa. I don´t know how many times I´ve been speechless because of the beauty in the comments to Hlabirwa and me. I don´t know how many times I´ve wondered what can be so special about us. It´s not like we´ve taken some superpills to be some superhumans. I am more or less the same person as the one who left Sweden two months ago. Maybe I know a bit more Sepedi and a bit more local songs. But the big difference between you and me is almost none; the only difference is that I got the privilege of doing this journey.

We have just finished a service at the countryside in South Africa, more exactly Taffelkop in Limpopo province, we´ve taken the, nowadays, compulsory 25-30 photos with the congregants. One of the elderly people is more than happy when she can take photos with us; afterwards she thanks us and says, “You are the first miracle we experience at this place”. What do you respond to that?

Many times in life we affects a lot by people whom we don´t understand affects us and many times we affect others in the same way. And at some occasions it is very clear that we affect others, maybe when that person say it or when you can really see the difference in behaviour. That happens for Hlabirwa and me almost every day here. I think we´ve been in approximately 5000 photos, shaked hands with at least the triple and people treat us in an insane manner. At many places people think that we are missionaries who´re going to bless them from all evil. The mandate and power we have is therefore quite big.

At one hand it feels so silly that people react like this, we don´t deserve that love. But on the other hand, what gives me the right to complain about that we make people happy even though it´s clearly related to ethnical background? I believe that my task in this life is to make people happy and if I can show people here that a white person is exactly the same creature as a black person I think the world has taken a small step closer to a peaceful one.

I don´t like it when people likes me without deserving it, in the same way as I don´t enjoy money I´ve not earned by myself. But in this situation, I think that I need to see it from a different angle. Someone has sent me here to affect and be affected, I must not complain, but go with the flow and give the happiness I can give to as many as possible. Because If I ignore what people thinks about me and only see the happiness they get from me, I don´t have the right to issue there personal opinion of me. Because the bigger amount of happy people existing in this world, the more peace we´ll have.

With the amazing Youth league in Swarishanang

This guys have been to the initiation school for the tribe IsiNdebele which means that they have been surviving in the mountains for three months during winter with only one blanket and no clothes. If you not make it, they don´t help you. You die, as one guy did this year. Insane and interesting, Never been so close to a spartan….

Oförutsägbara erfarenheter

Jag och Linnea GB är nu tillbaka i Manila efter att ha spenderat 4 veckor i vår andra och sista värdförsamling, Rosales. Vi har upplevt en massa helt fantastiska saker men också sådant som varit mycket jobbigt och påfrestande. Självklart så ska en försöka fokusera på det positiva, men det känns också viktigt av att få dela med sig av det som är svårt vilket jag kommer göra nu.
Efter cirka en vecka i Rosales kom först Tyfonen Koppu/Lando. Våra upplevelser från detta skrev jag om i mitt förra inlägg här.

Några dagar efter att tyfonen var över var vi på en dagsutflykt till en stad ett par timmar bort.
På hemvägen kände jag att jag hade lite ont i magen, men reflekterade inte så mycket över då det inte har hört till ovanligheterna att magen inte varit helt kontant. Allt eftersom att tiden går gör det dock mer och mer ont och jag inser att det inte är något vanligt magknip. Efter att ha försökt uthärda hemma en stund bestämmer vi oss för att uppsöka sjukhus, och några timmar senare på sjukhus nummer tre kommer en läkare fram till det jag hela tiden var rädd för; bihanget på blindtarmen är inflammerat och behöver opereras ut. Alla omständigheter var sjävklart extremt jobbiga, men operationen var lyckad. Efter 4 dagar på sjukhus fick jag åka ”hem” igen, med den utposterade blindtarmen i en liten glasburk (då förtroendet för sjukvården är så lågt för en den som bevis), samt en sjukhusnota på 20000 kr. Lyckligtvis är jag försäkrad genom Svenska Kyrkan, och kunde finansiera operationen. Något majoriteten av Filippinarna inte skulle ha kunnat göra, och en inflammerad blindtarm är en vanlig dödsorsak. Sjävklart har en blivit extremt medveten om den enorma ojämlikhet som råder här, men plötsligt blev det så oerhört verkligt och insikten om vad det extremt cementerade klassamhället leder till träffade en med all kraft.

Trots att operationen och allt runt om kring har varit något av det jobbigaste jag gått igenom i livet, så försöker jag precis som med tyfonen se det som en erfarenhet som kan stärka mig i livet. Det är svårt att göra det, men jag har inte så mycket till val. Bredvid Guds ständiga närvaro har Linnéa stöttat mig genom allt det här, och jag är så tacksam över att hon har varit min resekamrat.

Precis som jag inledde med så har vi ju, majoriteten av tiden, upplevt en massa helt fantastiska saker här i Rosales, såsom besök i olika kyrkor, bad i vattenfall, sett en inaktiv vulkan, varit på läger med ungdomsgruppen och en massa mer. Det jobbiga som hände var helt oförutsägbart och inget som någon kunde styra över. Alla människor vi har mött har varit så vänliga och gjort allt för att vi ska känna oss välkomna, och därför kan jag ändå se tillbaka på dem senaste fyra veckorna med en varm känsla i kroppen.

Nu återstår enbart knappa två veckor kvar innan hemfärd till Sverige, men ännu har vi många spännande saker kvar att uppleva!

Vad mer kan man önska?

Vistelsen i det andra värdstiftet har nått sitt slut. De dryga fyra veckorna som vi nyss talade om i futurum har redan fått byta tempus till imperfekt. Hur är det möjligt att tiden kan gå så rasande fort?

I Bataan och Bulacan har jag och Felicia varit med om en himlans massa saker. Det ursprungliga schemat som gavs till oss följdes i ungefär en vecka. Sedan blåstes, skakades och sköljdes det bokstavligt talat bort. Blev vi sysslolösa för det? Oh nej. Våra handledare har med stor omsorg ordnat precis allt och sett till att vi fått uppleva det mesta mellan himmel och jord.

Det har blivit mycket naturupplevelser då vi åkt en hel del båt, alla former och storlekar. Vi har varit uppe på höga berg och sett fantastiska vyer. Vi har varit ute på landsbygden och sett såväl risodlingar som fruktfarmer överfyllda med papaya och annanas. Vi har badat, både i havet och i små friska sötvattenfloder. Även om Filippinerna är ett mycket fattigt land har det utan tvekan sina rikedomar. För att citera en enligt mig mycket klok man: ”All treasure is not silver and gold.”

En av de sista kvällarna spenderade vi på en strand i närheten av kyrkan i den lilla staden Morong, som varit vårt hem de senaste dagarna. Vi lade oss på en filt i sanden, alldeles intill havet, och tittade på den magnifika stjärnhimlen. Det var nästan lika idylliskt som det låter, tyvärr var musiken från beach partyt bredvid lite för hög för att helt kunna ignoreras, men det var bara en liten bagatell i sammanhanget.

Stjärnfallen avlöste varandra och till sist var det svårt att komma på fler önskningar. Kanske för att det jag behövde redan fanns där. Den vackraste omgivningen man kan tänka sig och människor i min närhet som jag vet älskar mig. Guds närvaro är för mig i dessa stunder så total. Allt känns bekymmerslöst och det finns inga tvivel. Gud är kärlek, och jag känner det i varenda del av min kropp och i hela mitt sinne. Vad som än händer vet jag att Gud alltid kommer att älska mig. Precis som Han älskar dig. Att önskningarna inte räckte till för alla fallande stjärnor gjorde inte ett dugg. Känslan av att jag och alla mina bröder och systrar här i världen är inneslutna i Guds kärlek räcker gott för mig. Vad mer kan man egentligen önska?

Alla helgons dag

Jag kan föreställa mig hur det hemma i Sverige bara blir mörkare och mörkare om kvällarna, hur fler och fler löv hamnar på marken och hur folk börjar sno in sig i långa halsdukar och kappor för att hålla kylan borta. Det är så det är i november. Eller snarare, det är så jag är van vid att det ska vara i november. Där jag nu är gassar solen stundtals obarmhärtigt, milslångt ifrån vad jag i vanliga fall skulle kalla novembersol.

Dessa kontraster gör att det uppstår viss konflikt i huvudet. Vissa högtider är så starkt sammankopplade med omgivningen och klimatet att hjärnan ifrågasätter sanningshalten i att det faktiskt är just denna högtid som äger rum, exempelvis alla helgons dag. När traditionerna dessutom är helt annorlunda jämfört med ens egna blir det ännu svårare för hjärnan att acceptera att det är den högtiden det är fråga om. För mig personligen innebär alla helgons dag att man tänder ljus för att lysa upp mörkret och att man i lugn och ro får tid att för sig själv tänka på och be en bön för sina älskade som befinner sig i himlen.

Alla helgons dag på Filippinerna är något helt annat. För det första är det, som alltid, varmt och soligt. För det andra är kyrkogården fullkomligt fullsmockad med människor, precis som alltid när det är något event här. På Filippinerna är gravarna ovan jord, så istället för en gravsten har varje person som en stor kista av cement. De är ofta klädda i något finare material, och på cementkistan sitter en platta med namn och födelse- och dödsdatum. Dessa gravar ligger utspridda huller om buller över hela kyrkogården. Stort blandat med smått, gammalt blandat med nytt.

Alla helgons dag- traditionen ser ut som så att man några dagar i förväg ser till att tvätta och göra graven fin. På själva dagen samlas sedan hela familjen vid graven och man ställer dit stora, praktfulla blomsterarrangemang och tänder ljus. Sedan spenderar man dagen där. Man har med sig stolar att sitta på, parasoll och presenningar som solskydd och såklart mat att äta. För de som inte fått med sig picknickkorgen finns gott om försäljare som kränger allt från korv till Coca-Cola. När man känner för att sträcka på benen kan man gå runt och mingla med de andra familjerna. Över lag tyckte jag att folk såg ut att ha det väldigt trevligt.

Alla helgons dag på Filippinerna innebär inte ljus i mörkret, tystnad och tid för eftertanke. Men det är inte fel eller mindre på riktigt bara för att min hjärna har lite svårt att ta in att det var ett alla helgons dag-firande. I olika delar av världen har vi olika sätt att göra saker på. Det är vad som kallas mångfald, och den är helt fantastisk. Jag menar, tänk vad tråkigt om alla gjorde allt precis likadant. Aldrig något nytt eller överraskande. Det skulle vara som att äta ris varje måltid hela livet. Hemska tanke.

Skämt å sido. Det jag vill ha sagt är att det är hur coolt som helst när man kan få ta del av och känna på en annan människas kultur. Man behöver inte tycka om det nya och annorlunda, men att ge det en chans och utforska åtminstone lite grann kan ge så mycket. Vågar man sig lite längre på den kulturella upptäcktsfärden kommer man förhoppningsvis till den viktigaste insikten av alla: att vi inte är så olika. Trots våra olika sätt att göra saker på är vi alla människor.

Det, mina vänner, är något som är värt att tänka på.