Halvtid i Tanzania

Hej hopp vad tiden går när allt är nytt! Halva tiden har redan sprungit iväg här i Tanzania och de fyra veckor som återstår känns som noll och ingenting. Nu gäller det att insupa allt vi får vara med om och försöka kapsla in det i minnet.

Här i Tanzania så flyter vardagslivet på bra. Vi har hittills hunnit med att på i vår första helg i Bukoba, en orienteringsvecka på Ntoma College, 2 värdförsamlingar och familjer (2 veckor i Muleba och 2 veckor i Rwantege) samt semester i Serengeti och några vilo- och utvärderingsdagar i Bukoba. Just nu befinner vi oss i vår tredje värdfamilj, i Ilemera Parish. Förutom semestern i Serengeti har vi bara rört oss runt i Kagera-regionen och det nordvästra stiftet av ELCT (evangelisk-luterska kyrkan). Det är nämligen dem som är vår ”värdkyrka” här i Tanzania. Det finns både för- och nackdelar med att bara bo i ett stift. Fördelarna är att en lär känna den lokala kulturen mer, så som det lokala språket (kihaya) och traditioner. Nackdelen är att det inte riktigt blir representativt för hela landets kultur. Men oavsett så är jag väldigt tacksam för att få vara här och för allt jag får lära mig och ta del av.

Alla fyra, Louise, Oskar, Hanna och jag, har följts åt under hela vistelsen. Vi har gjort nästan allt tillsammans och bott i par i två olika värdfamiljen på varje ställe. Hanna och jag har i både Muleba och Rwantege delat säng (som inte varit tänkta för 2 personer). Det har varit lite trångt och varmt ibland, men allt går och jag har trivts bra med det. Dock var det väldigt skönt att få ett eget rum och en egen säng under vår vilo- och utvärderingsvecka i Bukoba. Även att få ha en riktig dusch, en sitt-toalett och ett handfat med rinnande vatten kändes väldigt lyxigt. Den senaste månaden har vi duschat med spann och skopa och gått på toa i ett hål i marken. Men som sagt: allt går, och det känns bra att få prova på hur det faktiskt är att leva här. Då blir det mer på riktigt!

Något som jag förvånas över varje dag är den otroliga gästvänlighet och glädje som vi möter överallt här. Under våra 2 veckor i Rwantege bodde vi hos en helt fantastisk kvinna – Frjden Nsangila – som gjorde allt i sin makt för att vi skulle trivas och må bra. Det som däremot ofta blev en barriär mellan oss var språket. Hon och hennes familj talar bara swahili och kihaya, vilket satte stopp för oss att kommunicera på mer avancerad nivå. Det gjorde mig lite ledsen i hjärtat ibland, då det fanns så mycket som jag ville säga och prata med henne om. Men trots det kände jag att vi klickade. Även om vi inte talar samma språk så kunde vi mötas i skrattet. Skratta när vi inte förstod, eller bara när vi haft en bra dag. Hennes enorma gästvänlighet och glädje kommer finnas kvar länge hos mig, som en påminnelse att man måste inte alltid förstå varandra för att vara medmänniska.

Vad som har blivit mer uppenbart för mig här är klasskillnaderna. Människor har generellt sett inte så mycket pengar och ibland känner jag mig som Joacim von Anka när jag drar upp min plånbok full med tanzanianska shillings på marknaden. Standarden på husen är väldigt olika. De hus som vi bott i har varit rejäla cement/tegelhus, med elektricitet och riktiga fönster. Grannens hus har ibland bestått av lerväggar och gräsgolv. Så det är en salig blandning och inte direkta områden där ”rika” respektive ”fattiga” bor. Vi har besökt ett flertal familjer som lever såhär och det känns väldigt långt ifrån den verkligheten som vi lever i hemma i Sverige.

Det är så mycket jag vill berätta och skriva om, men det känns som att mina ord inte riktigt räcker till. Tanzania är ett fantastiskt land och man måste själv komma hit för att se och få uppleva känslan av tacksamhet och glädje som jag fylls med här. Jag hoppas jag har kunnat förmedla lite av den känslan och om det är någon som undrar något så är det bara att höra av sig!

Kram från Maja

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar. Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar.[/caption]

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Från ett stilla KwaZulu-Natal till ett hektiskt Gauteng

2 månader har gått och jag kan knappt tro det. Jag har fått se och lära mig mer än vad jag kunnat tänka mig. Hela första perioden i KwaZulu-Natal var jag bosatt i en glesbygd utanför Estcourt där tid inte spelar större roll och lugnet bara existerar. Men efter ett tag kommer man in i det som med det mesta, men jag måste erkänna att hemlängtan blev mer påtaglig när dötiden blev vanligare och vanligare. Efter första veckan som bestod av orientering i den lilla byn Ephangweni började dem visa mig vad jag skulle få göra och få se. Allt ifrån skolbesök till hembesök i diverse olika byar omkring. Det blev 5 veckor av massa spännande utflykter och upplevelser.

En skola vid namn Kwazamokuhle fick jag spendera en hel del tid på vilket var otroligt givande och intressant. Det är en skola för funktionshindrade barn och klasserna sträcker sig från dagis till 7:e klass och därefter finns det high school för dem som kan. Skolan startade upp 1988 utav svenska missionärer om jag fattade rätt. Hur som helst finns det än idag ett partnership mellan skara stift och denna skola vilket gjorde denna skolan extra speciell för mig. Att åka ner och faktiskt få se och höra om vad svenskar har gjort är fint, även att se hur det sedan har utvecklats och fortsatt betyda mycket för folket här nere.

Jag lämnade KwaZulu-Natal den 9 oktober med gråten i halsen. Att behöva lämna när man precis har börjat känna sig som hemma var inte alls roligt. Men å andra sidan möttes vi alla 4 upp på flygplatsen redo för Kapstaden vilket gjorde allt lite lättare. I Kapstaden fick vi alla tid för reflektioner, bildvisningar och massa utflykter. Vi besteg berg, besökte Afrikas sydvästligaste punkt, testade på deras vin i Stellenbousch. Kapstaden är en otroligt vacker och unik stad med bergen och vattnet men att den var så otroligt europeiskt inspirerad var något jag tänkte på konstant.

Men vidare till nuet. Jag och Emma har nu varit här i Mabopane i en hel vecka. Denna vecka känns mer som 1 månad då vi gör saker KONSTANT. Redan när vi blev upplockade i Johannesburg välkomnades vi utav 20 personer. Sen dess, tisdag den 18 oktober, har vi varje dag mellan 08-18 gjort flertal besök på skolor, sjukhus och blivit bjudna på diverse olika event. Så som konfirmation och grillfester. Här i Gauteng som är Sydafrikask rikaste provins är livet hektiskt och det sker saker efter varandra varje sekund. Jag kan därmed säga att stress är något jag nu får uppleva.

over and out NIKLAS.

(Bilder utlovas när jag har starkare wifi)

 

Äntligen dags för en uppdatering

Hej på er igen!

Nu var det otroligt längesedan sedan mitt första inlägg här på bloggen kom upp, så tänkte att det var dags för en uppdatering. När jag tänker tillbaka på alla saker som jag har hunnit vara med om här i Brasilien så känns det som om det var ett år sedan jag lämnade Sverige. Samtidigt så har de senaste veckorna gått otroligt fort och jag undrar vart sjutton tiden och alla veckorna som låg framför mig har tagit vägen. Jag ficken liten chock när jag tittade i min kalender och upptäckte att jag om mindre än 5 veckor återigen befinner mig på Svenskmark.

Mycket har även hunnit hända på den tiden som har gått. Under min första tid så präglades min vardag mycket av att helt enkelt följa med min familj på deras vanliga vardag. Alltifrån dagsutflykter, mycket häng med min värdsyster, mycket mat som lagats och ätit, aktiviteter i kyrkan och stunder att bara vara hemma. Jag har verkligen njutit av att få vara en del av deras vardag och det har varit intressant att upptäcka både likheter och olikheter med min vardag där hemma. Sen blev det dags för hejdå och det slog mig hur fort man kan komma nära andra människor. Trots att jag bara har känt dessa människor i ungefär en månad så har de kommit att betyda otroligt mycket för mig. Min värdsyster och jag har tillbringat majoriteten av våra vakna timmar tillsammans och det var en konstig känsla att inse att man helt plötsligt inte längre skulle göra det. Att säga hejdå här var också så mycket annorlunda än när jag lämnade Sverige. När jag sa hejdå till mina nära och kära på flygplatsen i Sverige så var det såklart fruktansvärt jobbigt, men jag gjorde det med vetskapen om att jag kommer träffa dom om 3 månader igen. När jag nu stod på flygplatsen i Curitiba, så sa jag hejdå till min värdfamilj utan några som helst garantier om när eller ens om vi kommer ses igen. Det hejdået var tuffare än jag trodde det skulle vara.

- Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

– Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

Efter det kändes det därför otroligt bra att kunna återförenas tillsammans med Månia och Martha på vår resa till Rio. Rio är en otroligt häftig stad med mycket att se och ta del av. Det kändes skönt att få mellanlanda där, få njuta av tropisk värme, (som jag annars under min tid i Brasilien har varit utan ), bada i havet, turista på alla otroligt fina platser, äta acai till middag, gå i flipp flopp en hel dag som äkta brasilianare och kunna prata och dela med varandra alla upplevelser vi hittills hade haft.

- Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

– Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

Efter den mellanlandningen kände jag mig mer än redo för att träffa min nya stad, familj och församling. Och nu är jag här! Jag bor nu i Videira, en ganska liten stad om man jämför med Curitiba som jag bodde i förut. Här bor jag tillsammans med pastora Francinne och hennes man Paulo och deras lilla hund Penelope. Trots att staden är ganska liten så har kyrkan och församlingen väldigt många aktiviteter och grupper. Jag har nu varit här i 5 dagar, men idag är första dagen som jag överhuvudtaget är hemma inte endast för att sova. Det har alltså verkligen varit otroligt fullspäckade dagar, men oj vad kul med alla aktiviteter.

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

Förutom mycket tid i församlingen, så har vi också hunnit med att träffa otroligt många nya människor och jag kan inte annat än förundras över hur gästvänliga och välkomnade alla människor är här. Jag har redan på mina 5 dagar, hunnit sova över hos en familj, bli bjuden på släktmiddag hos en annan, varit på pizzakväll med julmusik hos en tredje, somnat i en massagesäng hos den fjärde och ätit otroliga mängder ostbröd hos den femte. Helt fantastiskt helt enkelt!

En stor utmaning jag stött på har varit språket. I min första värdfamilj så kunde min värdsyster engelska, vilket från början var en trygghet. Familjen jag bor med nu pratar dock bara portugisiska och alla som jag har träffat hittills här gör detsamma. Något som jag för en månad sen tyckte skulle vara en omöjlighet, är nu min vardag. Det har dock gått upp för mig nu hur mycket man kan utvecklas och lära sig beroende på vilken situation man hamnar i. Nu när jag på ett sätt tvingas att prata det har jag själv märkt hur fort min förståelse för språket har blivit bättre. Nu tycker jag snarare att det är spännande och är tacksam för att jag får möjlighet till det. Alla människor här är också så måna om att försöka få mig att förstå så gott det går. Såklart råkar jag ut för ett antal missförstånd då och då, men det är svårt att undvika och blir istället något jag kan skratta åt efteråt.

Ja så sammanfattningsvis så kan man säga att jag har det väldigt bra, njuter av denna upplevelsen och är tacksam för utmaningarna som gör att jag utvecklas hela tiden medans jag är här! Kramar till er där hemma!

P.s För lite mer daglig uppdatering följ mig gärna på instagram: Kozzakebra!

Isabella, Göteborgsstift

En bloggpaus i en hektisk vardag

Dumelang! Jag har slutat att befinna min i KZN (KwaZulu-Natal, också kallat Zulu-land), men jag är mer känd som det namn jag fick där, Nolwazi, i Moretele (Gauteng Province) där jag befinner mig nu. När jag träffar nya människor och presenterar mig som Emma är de först tveksamma, innan de får veta att jag också heter Nolwazi (som betyder typ mother of knowledge på zulu). Då kommer istället kommentarer som ”JAHAAA det är DU som är Nolwazi!”… en spännande upplevelse att få ett nytt namn, minst sagt!

Sen jag senast bloggade har det gått enormt lång tid, runt en och en halv månad, men det känns som att det skulle kunna ha passerat ett år. Ezakheni som till en början var ett märkligt ställe med enormt annorlunda kultur blev tillslut mitt hem. Trots att den generella inställningen till livet här är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: att schemat förändras oförberett är inget konstigt och den sista veckan jag spenderade i Ezakheni var det skollov (så crechet/dagiset jag spenderat mycket tid på var stängt) och samtidigt hade någon bestämt sig för att renovera kontoret Sikhona Care Centre så där kunde ingen verksamhet hållas. Det gjorde att jag hela sista veckan fick ta det lugnt, läsa böcker, och förbereda mig för avresa. När dagen väl var kommen föll det några tårar när jag behövde säga hejdå till min värdfar Linda Mazibuko på flygplatsen i Durban den 17e oktober. Jag hann på bara 5 veckor bli en del av hans familj, och det är jag evigt tacksam för.

Sedan dess har det också hänt enormt mycket. Hela Sydafrika-gänget hade semester tillsammans och utforskade Kapstaden – en av de vackraste platserna jag sett i mitt liv. Framförallt har vi dock placerats i vårt andra circuit. Jag och Niklas (som nu faktiskt reser tillsammans!!!) är i Moretele circuit som ligger i Western Diocese. Fram till inatt har jag bott hos en familj med en 35årig son och hans mamma, men boende-planen under denna period är väldigt annorlunda än vad både jag och Niklas upplevde under den förra. På fyra veckor ska vi bo i fyra olika familjer, något som gör att tiden både känns som att den går fortare och långsammare på samma gång.

Schemamässigt är denna period också till en början väldigt annorlunda än vad jag upplevde i Ezakheni. Moretele Circuit har ett 30 år gammalt samarbete med Marburg Circuit som ligger i Tyskland. I samarbetet ingår resor av olika delegations både till och från Sydafrika, och när vi hämtades i Joburg för en vecka sedan kom en buss fullproppad med 22 personer, varav 8 tyskar, och en bebis. Tyskarna har ett hektiskt schema som vi följer till det att de åker hem på söndag. Hittills har vi hunnit besöka fem skolor, varav ett universitet (UNISA, det äldsta universitetet i landet) och en skola för funktionshindrade barn, tre sjukhus, en konfirmation och följande konfirmatonsfest, museum och en enormt rik kvinna som bjöd oss på mat. Jag och Niklas har även hunnit byta nationalitet ett antal gånger. Vi är oftast tyskar, eftersom vårt program antas vara en del av deras samarbete, men vi är också schweitzare ibland eftersom de flesta tror att Switzerland och Sweden är samma land – de används som synonymer i samma mening ibland… Vi är helt klart exotiska iallafall!

Den största skillnaden på livet här och livet i KwaZulu-Natal är att jag inte alls upplever att kulturen är en lika stor del av det vardagliga livet här, där de flesta människorna är Setswana. Snarare ser folk ner på hur Zulu-folket lever i sina gamla dagar med djurhudar som kläder och kycklingfötter som mat. Att man även här äter kycklingfötter är inte alls lika viktigt att tillägga i dessa diskussioner. I mitt förra inlägg skrev jag också att Zulu var ett väldigt svårt språk, men precis som allt annat i Ezakheni blev språken en del av mitt liv och nu sitter jag och saknar det språk jag för 1,5 månad sedan inte alls kunde förstå. Setwana är, tillskillnad från isiZulu, ett svårt språk PÅRIKTIGT!

För att följa min resa oftare och mer på djupet har jag ett instagramkonto tillägnat detta: emmareserruntjorden!

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

14874865_10207697216212005_1264360500_n

Och det är här våra dagar startar och slutar. Vi lämnas av värdfamiljer på morgonen och hämtas på kvällen vid the deanery utanför kyrkan Modisa.

 

På återseende Hlabisa

För en vecka sedan lämnade jag Hlabisa och jag saknar det redan. Platsen där jag spenderade 5 veckor, mitt första riktiga intryck av Sydafrika.

Livet i Hlabisa har verkligen varit ett liv i någons annans vardag. Ett stilla liv med inte allt för mycket valmöjligheter och sysselsättning. Det blev en omställning till ett annorlunda liv än det jag själv är van vid. Min värdfamilj har tagit emot mig som sin egen son och jag har känt mig hemma.

Det tog nån vecka innan man blev van och går ner i varv. Man inser att det man upplever är normalt och det är såhär som människor lever sina liv på denna plats. Människor lever enkla liv och ägnar sin lediga tid till kyrkan. Man lägger sitt liv i guds händer. Jag hör ofta när det är något som behöver fixas eller ordnas att folk säger: ”God will make a plan for that”. Och så löser det sig alltid. Man samlas ofta i bön i hemmet och det håller människor samman. Man inser att man är bortskämd hemma i Sverige där man har så mycket valmöjligheter.
Byn Hlabisa är omringat av ett väldigt vackert och öppet landskap och vägen till byn går igenom ett safariområde. Man ser ofta vilda djur såsom zebra, bufflar, noshörningar och elefanter.

Helgerna har vanligtvis varit fulla med aktivitet i kyrkan. Lördag kan det vara möte och på söndag är det gudstjänst.
Mötena är en blandning av bön, gospel, dans och sång men också rapporter och diskussioner om hur kyrkan kan förbättras.
Ett möte håller ofta på hela dagen, tidig morgon till sen kväll. När man tror att det är slut så är det alltid nån som börjar sjunga och så blir det full fart i kyrkan igen.
Gudstjänsterna brukar pågå 3-6 timmar beroende på vad det är för gudstjänst.
Det är ett väldigt spirituellt kyrkliv. Man lovprisar genom dans och sång. Plötsligt tar bara någon ton och så hänger alla på. Snubben på keyboarden får sen försöka hitta rätt tonart så att han kan spela med.
Förra helgen hördes en smäll från en av högtalarna och anläggningen började ryka. Men det var inga problem. Prästen tryckte bara dit de lösa delarna och vred upp volymen så var festen igång igen.
Kyrkan drivs verkligen runt av ideella krafter och alla får dra sitt strå till stacken för att kyrkan ska existera. Den enda anställda är prästen/pastorn sen får övriga församlingsmedlemmar bidra med det de kan. Alla hjälper till med att predika, läsa bibel och göra iordning lokalen. Alla har ett ansvar.

En plats jag alltid har kunnat gå till är fotbollsplanen. Ett enkelt sätt att umgås och dela glädje. Unga och barn i alla åldrar spelar tillsammans varje kväll alla dagar i veckan. Bollen är paff och planen är som en åker, men det spelar ingen roll. Överstegsfinterna blandas med hårda inlägg och barnen ligger som sträck i luften för att få till den där klockrena nicken. Målgesterna är lika passionerade som inställningen.

Kyrka, skola, mataffär, ett gäng hus och en fotbollsplan vad mer behövs för att göra en plats fulländad. Jag har verkligen känt mig hemma i Hlabisa och jag hoppas på att kunna återvända en vacker dag.

/Filip Lifvergren, Sydafrika

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

20160919_171454

Fotbollslaget Atletico United

20160908_105935

Marknad vid månadsskiftet då alla får sin pension och lön

20160911_121953

Stormöte för stiftet

 

Uppdatering från Curitiba

Hej allesammans! Det var ett tag sen jag skrev mitt första inlägg här på bloggen och tänkte att det kan vara dags för ett nytt. Jag kan avslöja ett en hel del har hänt sen jag postade mitt första blogginlägg. Inte nog med vi oskadda klarade flygresan från Landvetter till Porto Alegre, har jag även tagit mig till inget mindre än Curitiba! Här har jag spenderat de senaste veckorna i min första värdfamilj, familjen Weingärtner.

Mina dagar i Curitiba har bestått av en hel del aktiviteter i min församling och kyrka. Det har mestadels varit strålande solsken och både mitt och alla andras humör har varit på topp, våren är äntligen här! I kyrkan har jag varit delaktig i både kyrkokören, konfirmandverksamheten och syträffarna.

Jag och Isabella har haft en hel del tid tillsammans de senaste dagarna. Eftersom vi bor i samma stad bestämde våra pastorer att vi tillsammans skulle få besöka två olika projekt i grannstaden till Curitiba. Det ena projektet handlade om barn vars föräldrar blivit av med jobbet och tvingats flytta till fattigare områden utanför staden. I Projekt Dorcas som det också heter fick barnen bland annat vara med i en brassorkester. Även jag tog chansen att låna till mig en trumpet och spelade tillsammans med barnen. Förutom brassorkestern fick barnen delta i kören, spela blockflöjt och lära sig mer om Jesus. Jag och Isabella fick även besöka ett område som de flesta av barnen bodde och levde i. Jag ställer mig fortfarande frågan hur kallt det borde vara om natten i dessa plåthus när jag själv fryser i ett hus med åtminstone riktiga väggar och fönster. Temperaturen går nämligen ner mot en 10 grader om natten under våren, och ännu lägre på vintern.

Förutom besöken genom kyrkan har jag också gjort en hel del med min värdfamilj. Allt från vistelser i tropiska skogar till besök på de lokala barerna. För mig är det väldigt spännande att upptäcka och dela någon annans vardag. En av de häftigaste upplevelserna jag hittills varit med om är nog ändå när min värdfamilj tog med mig ut på jeepsafari i de Brasilianska skogarna. Min värdpappa äger nämligen en egen jeep som han brukar använda till diverse äventyr. Vi får inte glömma all mat jag har stoppat i mig heller. Jag har nog aldrig ätit såhär mycket tårta och bakelser i hela mitt liv. Men eftersom maten hör kulturen till är det ju självklart man måste provsmaka allt!

Om lite mindre än två veckor åker jag och de andra tjejerna från Sverige på semester till Rio. Det ska bli oerhört spännande och jag kan erkänna att detta är en av mina drömmar som går i uppfyllelse. Jag ser allra mest fram emot att få beskåda Kristusstatyn, Cristo Redentor. Men också att få ta del av sambamusik och den härliga atmosfären som jag är säker på att Rio har att erbjuda!

img_20161001_135653

Må gott önskar Månia