På återseende Hlabisa


För en vecka sedan lämnade jag Hlabisa och jag saknar det redan. Platsen där jag spenderade 5 veckor, mitt första riktiga intryck av Sydafrika.

Livet i Hlabisa har verkligen varit ett liv i någons annans vardag. Ett stilla liv med inte allt för mycket valmöjligheter och sysselsättning. Det blev en omställning till ett annorlunda liv än det jag själv är van vid. Min värdfamilj har tagit emot mig som sin egen son och jag har känt mig hemma.

Det tog nån vecka innan man blev van och går ner i varv. Man inser att det man upplever är normalt och det är såhär som människor lever sina liv på denna plats. Människor lever enkla liv och ägnar sin lediga tid till kyrkan. Man lägger sitt liv i guds händer. Jag hör ofta när det är något som behöver fixas eller ordnas att folk säger: ”God will make a plan for that”. Och så löser det sig alltid. Man samlas ofta i bön i hemmet och det håller människor samman. Man inser att man är bortskämd hemma i Sverige där man har så mycket valmöjligheter.
Byn Hlabisa är omringat av ett väldigt vackert och öppet landskap och vägen till byn går igenom ett safariområde. Man ser ofta vilda djur såsom zebra, bufflar, noshörningar och elefanter.

Helgerna har vanligtvis varit fulla med aktivitet i kyrkan. Lördag kan det vara möte och på söndag är det gudstjänst.
Mötena är en blandning av bön, gospel, dans och sång men också rapporter och diskussioner om hur kyrkan kan förbättras.
Ett möte håller ofta på hela dagen, tidig morgon till sen kväll. När man tror att det är slut så är det alltid nån som börjar sjunga och så blir det full fart i kyrkan igen.
Gudstjänsterna brukar pågå 3-6 timmar beroende på vad det är för gudstjänst.
Det är ett väldigt spirituellt kyrkliv. Man lovprisar genom dans och sång. Plötsligt tar bara någon ton och så hänger alla på. Snubben på keyboarden får sen försöka hitta rätt tonart så att han kan spela med.
Förra helgen hördes en smäll från en av högtalarna och anläggningen började ryka. Men det var inga problem. Prästen tryckte bara dit de lösa delarna och vred upp volymen så var festen igång igen.
Kyrkan drivs verkligen runt av ideella krafter och alla får dra sitt strå till stacken för att kyrkan ska existera. Den enda anställda är prästen/pastorn sen får övriga församlingsmedlemmar bidra med det de kan. Alla hjälper till med att predika, läsa bibel och göra iordning lokalen. Alla har ett ansvar.

En plats jag alltid har kunnat gå till är fotbollsplanen. Ett enkelt sätt att umgås och dela glädje. Unga och barn i alla åldrar spelar tillsammans varje kväll alla dagar i veckan. Bollen är paff och planen är som en åker, men det spelar ingen roll. Överstegsfinterna blandas med hårda inlägg och barnen ligger som sträck i luften för att få till den där klockrena nicken. Målgesterna är lika passionerade som inställningen.

Kyrka, skola, mataffär, ett gäng hus och en fotbollsplan vad mer behövs för att göra en plats fulländad. Jag har verkligen känt mig hemma i Hlabisa och jag hoppas på att kunna återvända en vacker dag.

/Filip Lifvergren, Sydafrika

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala
Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala
20160919_171454
Fotbollslaget Atletico United
20160908_105935
Marknad vid månadsskiftet då alla får sin pension och lön
20160911_121953
Stormöte för stiftet

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *