Slutseminarium i Curitiba

Brasiliengruppen är återförenad!

Vi befinner oss nu i Curitiba på en av kyrkans lägergårdar, vi avslutar vår resa med fyra dagars slutseminarium. Med oss är vår brasilianska koordinator Simone samt de fyra brasilianska ungdomarna Débora, Jefferson, Tatiane och Thais, som är en del av årets utbytesprogram och besökte Sverige i våras. Tillsammans delar vi våra tankar och upplevelser från utbytestiden, visar bilder och gör gruppövningar för att reflektera över resan.

15136019_1363864073626336_8555686453602690477_n

Från vänster: Månia, Isabella, Thais, Tatiane, Débora, Simone, Jefferson, Sofia och Martha

Under andra perioden bodde Månia i Tatianes familj i Pomerode och Martha var i samma församling som Jefferson i Vale do Sol. De reste hit tillsammans och kom fram till Curitiba redan i lördags, samma dag anlände Thais och Débora. I lördags började seminariet för brasilianarna och i söndags drog det för båda landgrupperna, då anlände även Isabella och Sofia. Dagen började med adventsgudstjänst i församlingen Bom Pastor i Curitiba, därefter hölls en festlunch, så klart med churrasco, i församlingen som vi deltog i. Eftermiddagen spenderade vi på lägergården och gjorde gruppövningar och på kvällen hölls en avslutningsmiddag för oss och inbjudna värdfamiljer i närområdet. En supertrevlig kväll med god mat och delande av svensk och brasiliansk kultur! Idag har har vi presenterat våra miniprojekt och en präst här från Curitiba kom och pratade med oss om arbete i ungdomsgrupper. Dagen avslutades med pizza, till efterrätt fick vi chokladpizza med jordgubbar – vilket är mycket godare än vad man först föreställer sig!

15253615_1196722443743320_8251600046135180919_n

Pizzamiddag med hela gänget!

Imorgon åker brasilianarna hem och vi får den sista dagen ensamma med Simone. Förhoppningsvis hinner vi ut på tur i stan för att få uppleva julmarknaden i Curitiba. På onsdag bär det av hemåt. Fastän det är tråkigt att lämna detta härliga land, så längtar vi lite ändå.

Abraços från Brasiliengruppen,

Sofia, Martha, Isabella och Månia

The land of Ubuntu

Tiden för mitt besök här i Sydafrika börjar gå mot sitt slut. Har spenderat en månad i gruvstaden Rustenburg. Och man har fått vänner för livet. Ända sen vi kom har det varit fullt upp med aktiviteter och möten med människor. Vi har bla besökt behandlingshem, barnbyar, skolor och dagis.

Vår första gudstjänst i vår nya församling var lite kul, De kunde inte hitta nyckeln till kyrkan så alla 300 gudstjänstbesökare fick gå in genom sakristian. Den försvunna nyckeln gjorde också att vi inte kunde sätta på aircondition så det var kokhett i lokalen. Sydafrikaner är verkligen bra på att gilla läget. Det är sällan några bekymmer, man löser situationen med lite dans, skratt och sång.

Ubuntu = humanity = medmänsklighet.

Mångkulturen och den nära relationen människor emellan är vacker. Alla är bröder och systrar och det är lätt att få kontakt med varandra. Ingen är främling alla är medmänniskor. Med tanke på landets historia kantat med kolonisering och Apartheid är detta viktigt att framhålla.

”This is my lovely mother” är en vanlig fras när någon presenterar en person för mig. Men jag har ju redan träffat din mamma.. Hur många mammor har du?!, tänker jag. Men även om det inte är en biologisk mamma så är relationen det centrala. Man väljer att kalla en vän för mamma, bror, syster, pappa mm. för att man känner en närhet till personen.

Rustenburg är en mångkulturell stad med stor gruvindustri. Många människor flyttar till Rustenburg från hela Södra Afrika för att söka jobb i gruvorna. Lönen för en som jobbar nere i gruvan är i snitt 6000 kr/månad. Det är ett slitsamt jobb där de mesta görs för hand. Hacka och gräva med en spade i trånga utrymmen. 8 timmars arbetsdag utan lunchpaus. En av anledningarna till varför man inte har maskiner som utför stora delar av arbetet är arbetslöshet. Skulle man byta ut arbetarna mot maskiner skulle många tusen människor bli arbetslösa. Sydafrika har redan en hög Arbetslöshet och landet jobbar febrilt med att få den att sjunka. Sista veckan i Rustenburg var vi nere i en gruva. Impala platinum mine – shaft 6. Det var en häftig upplevelse.

Ibland och i vissa fall spelar pengar roll. Sydafrika är komplext på många vis. Klasskillnaderna är stora, lönerna är låga och det är stora skillnader på privat respektive statlig välfärd. Många föräldrar pressar sina plånböcker och levnadsförhållanden för att ge sina barn en bra utbildning. Ge dem en plats i skoklass med 25 elever istället för 65. Ge dem en möjlighet till att skapa personlig relation med en lärare.Man hör historier om familjer som säljer allt de har för att skicka sitt barn till universitetet. Tanken är att barnet ska komma tillbaka med en examen som gör det möjligt att försörja familjen. Detta skapar en hög press på studenterna.

Något jag kommer ta med mig från Sydafrika är olikheterna och kontrasterna. Jag har fått uppleva olika miljöer. Allt ifrån Township, byar och kåkstäder till det toppmoderna Kapstaden. Landet har många olika sidor med olika språk,kulturer och människor. Det är svårt att ge en exakt bild av hur landet ser ut, eftersom det har så oerhört många sidor.

Kommer sakna människorna, sången, dansen, gemenskapen, fotbollen men framförallt det genuina intresset för människor och varandra. Att alltid hälsa och fråga hur man mår oavsett om man har träffats innan eller inte. En nyfikenhet och värme som jag hoppas kunna ta med mig till Sverige.

På återsende Sydafrika!

/Filip, Skara stift

20161101_105638

Union Building - Pretoria

Union Building – Pretoria

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Min familj i Rustenburg

Min familj i Rustenburg

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Från landsbygds- till storstadsförsamling

Nästan hela utbytestiden här i Brasilien har passerat. För min del har det varit full rulle hela tiden och jag har inte hunnit haft tråkigt en enda stund. Därför kommer tiden för reflektion nu, när jag endast har några dagar kvar i värdförsamlingen och schemat är glesare. På söndag åker jag till Curitiba för att möta upp de svenska och brasilianska deltagarna samt den brasilianska handläggaren för programmet för ett par dagars avslutningsseminarium. I mitten på nästa vecka flyger vi hem till Sverige igen.

img_4575

Jag med staden Jaraguà do Sul i bakgrunden.

Mina tre månader här i Brasilien har varit uppdelade i två perioder, ungefär en och en halv månad i två olika värdförsamlingar och familjer. Första perioden spenderade jag i delstaten Santa Catarina i södra Brasilien, i en stad vid namn Jaraguà do Sul. I samma stad var också Martha placerad under första perioden, men vi bodde hos olika familjer och hade skilda värdförsamlingar. För den andra perioden förflyttades jag ensam norr ut, till sydöstra Brasilien och till landets folkrikaste delstat, São Paulo. Jag placerades i Campinas, en storstad i närheten av metropolen São Paulo. Min värdförsamling här ligger mitt inne i Campinas centrum, tillskillnad från min första värdförsamling vars socken sträckte sig ut på landsbygden. Under min utbytestid har jag alltså gått från landsbygds- till storstadsförsamling och jag tycker verkligen att det har varit superkul att få ta del av dessa två olika perspektiv.

img_4988

Jag med São Paulo i bakgrunden, Brasilien och Sydamerikas största stad.

Mycket annat skiljer sig också mellan de olika platser jag varit på. Klimatet är en del, det är mycket varmare här i São Paulo än vad det var i Santa Catarina. Delvist beror det på årstiden, då jag var i Santa Catarina var det tidig vår och nu är det nästan sommar, men södra Brasilien har ändå ett kyligare klimat än sydöstra. Första veckorna frös jag faktiskt, jag hade väntat mig värme i detta tropiska land och kylan kom som en chock. Värst var det första dagen i Brasilien, då vi landade i Porto Alegre och det var kallare där än vad det var då jag lämnade Sverige. Jag är glad att min mamma övertalade mig att ta med mig en jacka, annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Nu, här i Campinas, är det istället tvärt om – värmen är närmare outhärdlig och jag har lyckats bränna mig två gånger.

img_4542

Jag (till vänster) och Martha på Oktoberfest i Blumenau.

En annan skillnad mellan de båda platserna är att Jaraguà do Sul har en stark germansk kultur som inte finns här i Campinas. Att det fanns så mycket tyskt inflytande var också något som förvånade mig ordentligt. Man åt surkål med den övriga brasilianska maten, de älsta husen var byggda med tysk akritektur och många av den äldre generationen talade tyska. Detta är ett arv från de tyska invandrana som kom till Brasilien i slutet på 1800-talet. Och de är riktigt stolta över sitt tyska arv, ofta vid festtillställingar dansas tyolerdans och de firar till och med Oktoberfest! Jag och Martha gick på invigningen av Oktoberfest i grannstaden Blumenau, vilket var hur häftigt som helst! Här i sydöstra Brasilien finns inte alls den tyska kulturen som det gör i landets södra region, eftersom det inte finns lika många tyskhärstammande brasilianare här som det finns där. Den luthersk evangeliska kyrkan i Brasilien finns också i mycket mindre utsträckning här än i södra Brasilien, vilket har samma anledning. Det är främst den tyskhärstammande befolkningnen som är medlemmar i den lutherska kyrkan.

Tyrolerdansuppvisning på min församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.

Tyrolerdansuppvisning på församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.

Dagarna under utbytestiden har ändå sett ut på liknande sätt, trots olika platser. Jag har gjort olika aktiviteter och besök tillsammans med antingen familjen eller värdförsamlingens präst, både inom och utanför kyrkan. Jag har bland annat deltagit i kyrkans olika grupper (i Jaraguà do Sul särskilt i ungdomsgruppen JULU), gjort dagsutflykter till närliggande städer, följt med mina värdsyskon till gymnasieskola och universitet och jag har varit på både socknens familjeläger och stiftets ungdomsläger. Här i värdförsamlingen i Campinas har jag också deltagit i kyrkokören och jag har också fått vara med och uppträda med dem!

Mycket tid har jag också spenderat med värdfamiljena jag har bott hos och på så sätt har jag också fått en väldigt god inblick i brasilianskt vardagsliv. Många av rutinerna är jag sedan länge bekant med, andra har varit helt nya och vissa är unika för just den familjen. Båda familjerna som jag har bott hos är familjer med ungdomar/barn och jag har också mottagits och behandlats som en dotter i familjen. Att jag kan portugisiska har varit en fördel i många situationen och har verkligen hjälpt mig integrera med familjerna, redan från dag ett kände jag mig som en del av dem. Jag har också fått följa med och träffa familjens släktingar, på flertalet släktkalas har jag fått presentera mig och svarat på nyfikna frågor om det kalla land jag kommer ifrån. Alla möten har genomsyrats av kärlek och värme, jag har känt mig välbemött och omhändertagen av alla människor jag träffat.

img_4197

Tillsammans med min värdfamilj i Jaraguà do Sul.

img_4887

Tillsammans med mina värdföräldrar i Campinas.

Sammanfattningsvis är jag mycket tacksam för dessa tre månader. Jag har hunnit se och ta del av otroligt mycket och har skapat många fina minnen. Allt har varit mycket lärorikt, jag har träffat många, nya, inspirerande människor och fått vänner för livet.

/Sofia dos Santos, Strängnäs stift

Update från Rustenburg

Dumelang!

Nu är det över två månader sedan vi landade i Sydafrika och jag har inte uppdaterat här en enda gång, så jag tänkte att det kunde vara dags nu. Livet rullar på här, och jag lever och frodas. Ibland är tempot lugnt och ibland rusar allt på i en rasande fart, men oavsett tempo får jag uppleva saker och se sidor av detta landet som jag inte hade föreställt mig. Sedan vi kom hit i början av september har jag flyttat runt en del. Vi började med en månad i en liten by på landet i provinsen KwaZulu-Natal, sedan följde en fantastisk semestervecka i Kapstaden och nu är jag inne på den tredje veckan hos min värdfamilj i staden Rustenburg i North Western Province. Där emellan har vi spenderat några dagar i huvudstaden Johannesburg.

Jag trivs otroligt bra där jag är just nu, och jag är så otroligt tacksam för att få vara en del av livet här. En stor och viktig del av upplevelsen har för mig än så länge varit det jag har fått se och uppleva när jag har förflyttat mig och bytt stad. Att förflytta sig inom Sydafrika är olikt allt annat jag tidigare varit med om. Landet har elva officiella språk med tillhörande folkgrupp och kultur, och bara det avslöjar ju att livet rimligtvis bör se olika ut på olika platser. Men utöver det ser människors livsstil och levnadsstandard väldigt olika ut. Sydafrika är Afrikas rikaste land, men på grund av avgrundsdjupa klassklyftor är fattigdomen trots det otroligt utbredd. Landet är en demokrati, men på grund av korruption och djupt rotade maktstrukturer är det allt för många många människor som lever under förtryck och saknar möjlighet att leva sina liv som de vill. Och sedan har vi ju det här med landets historia. Apartheidregimen föll för lite drygt tjugo år sedan, och spåren av denna tiden är fortfarande djupa. Hör om dagen besökte vi en primary school (en låg- och mellanstadieskola driven av staten). På denna skolan går det runt 1500 elever, och alla är svarta. Tydligen går det sällan vita elever på de ”svarta” (kommunalt drivna) skolorna, medan det förekommer att svarta elever går på de ”vita” (privatdrivna) skolorna – om deras föräldrar har råd att betala skolavgiften vill säga. Vi gjorde också ett besök i ett gruvområde med tusentals anställda gruvarbetare och en stor administrationsavdelning. Jag fick berättat för mig att på detta gruvområde är både svarta och vita anställda, men i gruvorna är det bara de svarta som jobbar medan de vita har t.ex ingenjörstjänster och chefspositionerna inom administrationen. I staden där jag bor är det väldigt få områden där svarta och vita lever tillsammans, och speciellt i de fattiga områdena är det omöjligt att hitta vita. Jag pratade också med en vit man om stadens lokala ”public transportations” och han meddelade att han tyvärr inte visste så mycket om den, för att han tog alltid bilen. Raden av exempel är lång, och vad jag vill säga med detta är att trots att segregering och förtryck numera är förbjudet enligt lag och rasismen inte praktiseras öppet återstår det en massa problem. I människors huvuden finns fortfarande tydliga regler för vad som är till för de vita och vad som är till för de svarta, och strukturerna låter sig inte riktigt övervinnas. Vägen till jämlikhet i detta landet är fortfarande så lång.

Varje dag ser jag saker som får mig att fundera över min livsstil. Ibland är det svårhanterligt för att huvudet blir så fullt av intryck och funderingar, men det ger mig så mycket och jag känner mig otroligt tacksam för att jag får vara här och uppleva allt detta!

Lev väl och ta hand om varandra.
Kramar från Julia

Mina tre fina resekompanjoner på toppen av Tablemountain i Kapstaden.

Mina tre fina resekompanjoner på toppen av Tablemountain i Kapstaden.

Jag, Filip och min nuvarande värdfamilj.

Jag, Filip och min nuvarande värdfamilj.

Kyrkan vi är stationerade i just nu.

Kyrkan vi är stationerade i just nu.

Glada barn när vi besökte skolan här om dagen.

Glada barn när vi besökte skolan här om dagen.

Och häromdagen var vi bjudna på bröllop. Fint!

Och häromdagen var vi bjudna på bröllop. Fint!

Tiden i Costa Rica

¡Hola!

Idag är det 1 november, alltså första dagen på sista månaden här i Costa Rica. Tiden har gått otroligt fort och jag kan nog inte riktigt förstå att om redan 26 dagar sitter vi på ett flygplan för att åka hem till Sverige igen.

Vi har hunnit med så otroligt mycket och jag är verkligen stormförtjust i landet och kyrkan här. Den skiljer sig väldigt mycket från vad jag är van med hemma och det har en fantastisk charm.

Som jag nämnde så har vi hunnit göra massor av saker, bland annat; samtalat med människor som jobbar inom kyrkan om deras arbeten och projekt, besökt stammar av ursprungbefolkningen, firat dia de la independencia, kollat på när pastor Julio tålmodigt försöker undervisa ca 15 barn i blockflöjt, planterat växter på en skola, besökt museum och nöjespark, varit på några av de otroligt vackra stränderna, ätit massor av ris, varit på Casa Abierta, firat gudstjänster, varit på läger med ungdomarna, besökt en vulkan (dock var det så dåligt väder så vi inte såg något, haha!), sovit i hängmattor, demonstrerat mot kvinnovåld och firat reformationen med 80-talsfest!

80talet

musiklektionNaturen här är helt utsiktfantastisk och vart man än tittar ser det ut som ett vykort med massor av härlig natur. Det är lätt att drömma sig bort när man ser utsikten från bergen, bland annat hos ursprungsbefolkningen i Quitirisi.

Människorna här är trevliga och otroligt välkomnande, och att kunna känna sig som en i familjen gick superfort. Jag trivs väldigt bra här i Costa Rica och att människorna är så glada och snälla tror jag är en viktig del. På måndag har vi planerat att åka på semester till Manuel Antonio – det ska bli otroligt skönt att få vila upp sig lite innan slutspurten här som jag ser mycket fram emot att få veta vilka erfarenheter och äventyr den för med sig!

Hälsningar Elin Lindkvist, Strängnäs Stift