The land of Ubuntu

Tiden för mitt besök här i Sydafrika börjar gå mot sitt slut. Har spenderat en månad i gruvstaden Rustenburg. Och man har fått vänner för livet. Ända sen vi kom har det varit fullt upp med aktiviteter och möten med människor. Vi har bla besökt behandlingshem, barnbyar, skolor och dagis.

Vår första gudstjänst i vår nya församling var lite kul, De kunde inte hitta nyckeln till kyrkan så alla 300 gudstjänstbesökare fick gå in genom sakristian. Den försvunna nyckeln gjorde också att vi inte kunde sätta på aircondition så det var kokhett i lokalen. Sydafrikaner är verkligen bra på att gilla läget. Det är sällan några bekymmer, man löser situationen med lite dans, skratt och sång.

Ubuntu = humanity = medmänsklighet.

Mångkulturen och den nära relationen människor emellan är vacker. Alla är bröder och systrar och det är lätt att få kontakt med varandra. Ingen är främling alla är medmänniskor. Med tanke på landets historia kantat med kolonisering och Apartheid är detta viktigt att framhålla.

”This is my lovely mother” är en vanlig fras när någon presenterar en person för mig. Men jag har ju redan träffat din mamma.. Hur många mammor har du?!, tänker jag. Men även om det inte är en biologisk mamma så är relationen det centrala. Man väljer att kalla en vän för mamma, bror, syster, pappa mm. för att man känner en närhet till personen.

Rustenburg är en mångkulturell stad med stor gruvindustri. Många människor flyttar till Rustenburg från hela Södra Afrika för att söka jobb i gruvorna. Lönen för en som jobbar nere i gruvan är i snitt 6000 kr/månad. Det är ett slitsamt jobb där de mesta görs för hand. Hacka och gräva med en spade i trånga utrymmen. 8 timmars arbetsdag utan lunchpaus. En av anledningarna till varför man inte har maskiner som utför stora delar av arbetet är arbetslöshet. Skulle man byta ut arbetarna mot maskiner skulle många tusen människor bli arbetslösa. Sydafrika har redan en hög Arbetslöshet och landet jobbar febrilt med att få den att sjunka. Sista veckan i Rustenburg var vi nere i en gruva. Impala platinum mine – shaft 6. Det var en häftig upplevelse.

Ibland och i vissa fall spelar pengar roll. Sydafrika är komplext på många vis. Klasskillnaderna är stora, lönerna är låga och det är stora skillnader på privat respektive statlig välfärd. Många föräldrar pressar sina plånböcker och levnadsförhållanden för att ge sina barn en bra utbildning. Ge dem en plats i skoklass med 25 elever istället för 65. Ge dem en möjlighet till att skapa personlig relation med en lärare.Man hör historier om familjer som säljer allt de har för att skicka sitt barn till universitetet. Tanken är att barnet ska komma tillbaka med en examen som gör det möjligt att försörja familjen. Detta skapar en hög press på studenterna.

Något jag kommer ta med mig från Sydafrika är olikheterna och kontrasterna. Jag har fått uppleva olika miljöer. Allt ifrån Township, byar och kåkstäder till det toppmoderna Kapstaden. Landet har många olika sidor med olika språk,kulturer och människor. Det är svårt att ge en exakt bild av hur landet ser ut, eftersom det har så oerhört många sidor.

Kommer sakna människorna, sången, dansen, gemenskapen, fotbollen men framförallt det genuina intresset för människor och varandra. Att alltid hälsa och fråga hur man mår oavsett om man har träffats innan eller inte. En nyfikenhet och värme som jag hoppas kunna ta med mig till Sverige.

På återsende Sydafrika!

/Filip, Skara stift

20161101_105638

Union Building - Pretoria

Union Building – Pretoria

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Min familj i Rustenburg

Min familj i Rustenburg

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Young Adult Leauge i Thabang Parish

På återseende Hlabisa

För en vecka sedan lämnade jag Hlabisa och jag saknar det redan. Platsen där jag spenderade 5 veckor, mitt första riktiga intryck av Sydafrika.

Livet i Hlabisa har verkligen varit ett liv i någons annans vardag. Ett stilla liv med inte allt för mycket valmöjligheter och sysselsättning. Det blev en omställning till ett annorlunda liv än det jag själv är van vid. Min värdfamilj har tagit emot mig som sin egen son och jag har känt mig hemma.

Det tog nån vecka innan man blev van och går ner i varv. Man inser att det man upplever är normalt och det är såhär som människor lever sina liv på denna plats. Människor lever enkla liv och ägnar sin lediga tid till kyrkan. Man lägger sitt liv i guds händer. Jag hör ofta när det är något som behöver fixas eller ordnas att folk säger: ”God will make a plan for that”. Och så löser det sig alltid. Man samlas ofta i bön i hemmet och det håller människor samman. Man inser att man är bortskämd hemma i Sverige där man har så mycket valmöjligheter.
Byn Hlabisa är omringat av ett väldigt vackert och öppet landskap och vägen till byn går igenom ett safariområde. Man ser ofta vilda djur såsom zebra, bufflar, noshörningar och elefanter.

Helgerna har vanligtvis varit fulla med aktivitet i kyrkan. Lördag kan det vara möte och på söndag är det gudstjänst.
Mötena är en blandning av bön, gospel, dans och sång men också rapporter och diskussioner om hur kyrkan kan förbättras.
Ett möte håller ofta på hela dagen, tidig morgon till sen kväll. När man tror att det är slut så är det alltid nån som börjar sjunga och så blir det full fart i kyrkan igen.
Gudstjänsterna brukar pågå 3-6 timmar beroende på vad det är för gudstjänst.
Det är ett väldigt spirituellt kyrkliv. Man lovprisar genom dans och sång. Plötsligt tar bara någon ton och så hänger alla på. Snubben på keyboarden får sen försöka hitta rätt tonart så att han kan spela med.
Förra helgen hördes en smäll från en av högtalarna och anläggningen började ryka. Men det var inga problem. Prästen tryckte bara dit de lösa delarna och vred upp volymen så var festen igång igen.
Kyrkan drivs verkligen runt av ideella krafter och alla får dra sitt strå till stacken för att kyrkan ska existera. Den enda anställda är prästen/pastorn sen får övriga församlingsmedlemmar bidra med det de kan. Alla hjälper till med att predika, läsa bibel och göra iordning lokalen. Alla har ett ansvar.

En plats jag alltid har kunnat gå till är fotbollsplanen. Ett enkelt sätt att umgås och dela glädje. Unga och barn i alla åldrar spelar tillsammans varje kväll alla dagar i veckan. Bollen är paff och planen är som en åker, men det spelar ingen roll. Överstegsfinterna blandas med hårda inlägg och barnen ligger som sträck i luften för att få till den där klockrena nicken. Målgesterna är lika passionerade som inställningen.

Kyrka, skola, mataffär, ett gäng hus och en fotbollsplan vad mer behövs för att göra en plats fulländad. Jag har verkligen känt mig hemma i Hlabisa och jag hoppas på att kunna återvända en vacker dag.

/Filip Lifvergren, Sydafrika

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

20160919_171454

Fotbollslaget Atletico United

20160908_105935

Marknad vid månadsskiftet då alla får sin pension och lön

20160911_121953

Stormöte för stiftet

 

Mot Landvetter

Tjena allihopa!

Om några timmar lyfter planet mot Johannesburg. Äntligen är det dags för äventyr igen!
Huset här hemma är alldeles tomt och tyst och jag avnjuter en kopp kaffe i lugnet före stormen. Troligtvis kommer det dröja några månader innan man får dricka bryggkaffe i mugg igen.

Mitt namn är Filip Lifvergren, jag är 20 år gammal och bor i Alingsås, Skara stift.
Jag har under många år varit aktiv i Svenska kyrkan i Alingsås. Jag har varit med i barn och ungdomsgrupper, konfirmerat mig, spelat i band och varit konfaledare. Under senaste året har jag arbetat som fritidsledare i Stockslyckekyrkan. Det har varit roligt och utvecklande att jobba i kyrkan, lite extra kul har det varit att ansvara för samma barngrupper som jag själv var med i som barn.

Men nu är det dags för Sydafrika! Efter två veckor med språk och avresekurs på kyrkokansliet i Uppsala är jag supermotiverad! Efter många samtal om språk, politik, mat, kyrka, musik och kultur känner jag mig redo.
Det ska bli väldigt spännande att vara helt ny i ett land och sammanhang. Troligtvis kommer jag upptäcka både likheter och olikheter mellan våra kyrkor och samhällen. Oavsett vad jag kommer stöta på, ser jag fram emot de människor jag kommer möta. Människors olikheter och personligheter är något som inspirerar mig och gör samhället till en mer fulländad plats.

Nu bär det av mot Landvetter för att möta upp de andra sköna lirarna i Sydafrikagruppen, Nu åker vi!20160901_093947