Äntligen dags för en uppdatering

Hej på er igen!

Nu var det otroligt längesedan sedan mitt första inlägg här på bloggen kom upp, så tänkte att det var dags för en uppdatering. När jag tänker tillbaka på alla saker som jag har hunnit vara med om här i Brasilien så känns det som om det var ett år sedan jag lämnade Sverige. Samtidigt så har de senaste veckorna gått otroligt fort och jag undrar vart sjutton tiden och alla veckorna som låg framför mig har tagit vägen. Jag ficken liten chock när jag tittade i min kalender och upptäckte att jag om mindre än 5 veckor återigen befinner mig på Svenskmark.

Mycket har även hunnit hända på den tiden som har gått. Under min första tid så präglades min vardag mycket av att helt enkelt följa med min familj på deras vanliga vardag. Alltifrån dagsutflykter, mycket häng med min värdsyster, mycket mat som lagats och ätit, aktiviteter i kyrkan och stunder att bara vara hemma. Jag har verkligen njutit av att få vara en del av deras vardag och det har varit intressant att upptäcka både likheter och olikheter med min vardag där hemma. Sen blev det dags för hejdå och det slog mig hur fort man kan komma nära andra människor. Trots att jag bara har känt dessa människor i ungefär en månad så har de kommit att betyda otroligt mycket för mig. Min värdsyster och jag har tillbringat majoriteten av våra vakna timmar tillsammans och det var en konstig känsla att inse att man helt plötsligt inte längre skulle göra det. Att säga hejdå här var också så mycket annorlunda än när jag lämnade Sverige. När jag sa hejdå till mina nära och kära på flygplatsen i Sverige så var det såklart fruktansvärt jobbigt, men jag gjorde det med vetskapen om att jag kommer träffa dom om 3 månader igen. När jag nu stod på flygplatsen i Curitiba, så sa jag hejdå till min värdfamilj utan några som helst garantier om när eller ens om vi kommer ses igen. Det hejdået var tuffare än jag trodde det skulle vara.

- Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

– Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

Efter det kändes det därför otroligt bra att kunna återförenas tillsammans med Månia och Martha på vår resa till Rio. Rio är en otroligt häftig stad med mycket att se och ta del av. Det kändes skönt att få mellanlanda där, få njuta av tropisk värme, (som jag annars under min tid i Brasilien har varit utan ), bada i havet, turista på alla otroligt fina platser, äta acai till middag, gå i flipp flopp en hel dag som äkta brasilianare och kunna prata och dela med varandra alla upplevelser vi hittills hade haft.

- Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

– Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

Efter den mellanlandningen kände jag mig mer än redo för att träffa min nya stad, familj och församling. Och nu är jag här! Jag bor nu i Videira, en ganska liten stad om man jämför med Curitiba som jag bodde i förut. Här bor jag tillsammans med pastora Francinne och hennes man Paulo och deras lilla hund Penelope. Trots att staden är ganska liten så har kyrkan och församlingen väldigt många aktiviteter och grupper. Jag har nu varit här i 5 dagar, men idag är första dagen som jag överhuvudtaget är hemma inte endast för att sova. Det har alltså verkligen varit otroligt fullspäckade dagar, men oj vad kul med alla aktiviteter.

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

Förutom mycket tid i församlingen, så har vi också hunnit med att träffa otroligt många nya människor och jag kan inte annat än förundras över hur gästvänliga och välkomnade alla människor är här. Jag har redan på mina 5 dagar, hunnit sova över hos en familj, bli bjuden på släktmiddag hos en annan, varit på pizzakväll med julmusik hos en tredje, somnat i en massagesäng hos den fjärde och ätit otroliga mängder ostbröd hos den femte. Helt fantastiskt helt enkelt!

En stor utmaning jag stött på har varit språket. I min första värdfamilj så kunde min värdsyster engelska, vilket från början var en trygghet. Familjen jag bor med nu pratar dock bara portugisiska och alla som jag har träffat hittills här gör detsamma. Något som jag för en månad sen tyckte skulle vara en omöjlighet, är nu min vardag. Det har dock gått upp för mig nu hur mycket man kan utvecklas och lära sig beroende på vilken situation man hamnar i. Nu när jag på ett sätt tvingas att prata det har jag själv märkt hur fort min förståelse för språket har blivit bättre. Nu tycker jag snarare att det är spännande och är tacksam för att jag får möjlighet till det. Alla människor här är också så måna om att försöka få mig att förstå så gott det går. Såklart råkar jag ut för ett antal missförstånd då och då, men det är svårt att undvika och blir istället något jag kan skratta åt efteråt.

Ja så sammanfattningsvis så kan man säga att jag har det väldigt bra, njuter av denna upplevelsen och är tacksam för utmaningarna som gör att jag utvecklas hela tiden medans jag är här! Kramar till er där hemma!

P.s För lite mer daglig uppdatering följ mig gärna på instagram: Kozzakebra!

Isabella, Göteborgsstift

Bara några timmar kvar….

Hej på er!

Mitt namn är Isabella och jag är 19 år gammal. Jag bor i en liten stad som heter Lindome som ligger strax utanför Göteborg. Jag tillhör Göteborgstift och har under lång tid varit engagerad i Fässbergsförsamling. Jag har framförallt varit med mycket i olika konfirmandgrupper och i ungdomsgruppen, men har under den senare tiden även jobbat som kyrkvaktmästare. Varje sommar tillbringar jag även tre veckor i västkustens skärgård som ledare på ett sommarkonfirmandläger.

Här är vi som åker till Brasilien, tillsammans med våran härliga språklärare Jamerson som vi har haft under vår språkkurs i portugisiska. Från vänster: Månia, Martha, Jamerson, Sofia och jag!

Här är vi som åker till Brasilien, tillsammans med våran härliga språklärare Jamerson som vi har haft under vår språkkurs i portugisiska.
Från vänster: Månia, Martha, Jamerson, Sofia och jag!

Den 2 juni i år tog jag studenten ifrån Mikael Elias gymnasium i Göteborg, där jag läste samhällsprogrammet med inriktning beteende. Efter det funderade jag länge på vad jag skulle göra till hösten. Jag kände att jag behövde en paus från skolan och ville göra något helt annat för att få uppleva nya saker. Och nu står jag här, som en av deltagarna i ”Ung i Världsvida kyrka”, där jag tillsammans med tre andra tjejer har fått möjligheten att spendera de kommande tre månaderna i Brasilien!

Precis som rubriken lyder så är det inte långt kvar. Dagen som har känts som en evighet framåt i tiden, är nu här. Det är endast några få timmar tills jag sitter på ett plan påväg till andra sidan jordklotet. Väskorna är packade och den stora resfebern har intagit sin plats. Det är en stor portion nervositet och ängslan över att säga hejdå till nära och kära, som blandas med nyfikenhet och förväntan på allt som jag kommer att få uppleva dessa tre månader.

Nu är jag påväg! Eller som min mamma uttryckte det: Brasilien here I come✈️

Isabella, Göteborgsstift