Snart dags!

Hejsan!

Jag heter Elin Lindkvist, kommer från Åkers Styckebruk och är 19 år gammal. Den nionde september åker jag tillsammans med Sara till Costa Rica, en resa som jag ser otroligt mycket fram emot!

Till vardags hör jag hemma i Åker-Länna församling, där jag gjort både det ena och andra!
I juni tog jag studenten från Europaskolan Strängnäs där jag läste företagarprogrammet med inrikting ekonomi och juridik och tänkte att Ung i den världsvida kyrkan vore perfekt efter studenten, och gladeligen är jag en av årets 18 deltagare! :)

På fredag bär det av! Just nu är jag mitt uppe i kaoset bland inhandling, packning, förberedelser, säga hejdå till vänner och familj samt allt annat som ska hinnas fixas innan jag åker bort i tre månader. Efter både förberedelse- och avresekurs är jag trots allt mer än redo och resfebern kommer sakta men säkert. Jag hoppas och tror att vi kommer få en fantastisk resa och upplevelse i ett för oss nytt och främmande land!

Tiden flyger verkligen och snart är det äntligen dags! Jag är extremt taggad, skapligt nervös och fullproppad med förväntningar!

¡Saludos!

Elin Lindkvist, Strängnäs Stift

Elin2

PS. glöm inte att följa vår Instagram som vi alla deltagare har tillsammans! Den heter @ontheroadwithkyrkis :) DS.

Femte september, tre dagar kvar

Hej kompisar!

Jag heter Sara Nyberg, jag är 20 år och just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar i Visby och försöker få i ordning min packning. Det går inte så bra, att planera långt i förväg har aldrig vart min grej. Jag jobbar nog bäst under tidspress, så att jag har allt i ordning på torsdagkväll ska nog inte vara några problem.

Jag var på stan i helgen och skulle köpa tunna kläder. Inte superlätt när allt som finns på hyllorna är tjocka koftor och höststövlar. Sommarrean tog tydligen slut i augusti, så nu kan vi det tills nästa år. Jag köpte i alla fall en ny resväska som rymmer 104l. Att den bara får väga 23 kg kom jag på senare. Det kanske blir en tom väska jag tar med mig?

När jag inte nojar över hur mycket min väska får väga eller hur många skor jag ska ha med mig så jobbar jag på ett kemilaboratorium i Slite på Gotland. Jag gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet och därför är det superkul att få jobba med något sånt!

Jag konfirmerade mig 2011 och har varit konfaledare i Visby domkyrkoförsamling.

saracostarica

På fredag åker jag till ett land jag aldrig vart i förut, i en världsdel jag aldrig vart i förut. Jag ska till Costa Rica, och jag börjar bli ganska nervös.

Nästa inlägg är antagligen lugnare och inte lika förvirrat, kan vi ju hoppas på. Nu ska jag göra säkerhetskursen, sen springa iväg till Forex och hämta pengarna jag beställt. Och till er andra som också åker nu, ¡buena suerte!

/Sara Nyberg, Visby stift

 

¡COSTA RICA!

Suecia–>Costa Rica

När jag var sju år och kommit hem från mitt ena hemland, Honduras, så bestämde jag mig för att jag efter gymnasiet skulle arbeta på barnhem i Latin Amerika. Och nu, en grundskola och tre år bild och formgivning efteråt, är jag äntligen påväg- inte till ett barnhem i Honduras- utan till kyrkan ILCO i Costa Rica! Som insatt i jämställdhets frågor med intersektionellt perspektiv så kommer det bli oerhört lärorikt att få ta del av och lära mig av arbetet i Iglesia Luterana Costarricense. Är speciellt intresserad av deras arbete för barn, unga, ursprungsbefolkning, kvinnor och hbt*-personer. Ser så fram emot att dela tro, liv och vardag dessa tre månader! Nu kommer resten på spanska.

Vi hörs Sverige!

(*homo,bi,trans)

¡He leído mucho sobre el trabajo en Iglesia Luterana Costarricense y me parece muy interesante!
Una presentacion acerca de mi:
Mi mama es de Suecia y mi papa de Honduras. He estado en Costa Rica una vez antes, estoy añorando viajar de nuevo y esta vez un tiempo más largó que mi ultima visita. Me encanta el mar, fruta, literatura, tortugas y también me gusta ver y hacer arte. Tengo un gran, gran intresse de igualdad. He trabajado con esto en diferente formas, en diferente iglesias y en diferente proyectos. Especialmente trabajo incluyendo derechos humanos. Eso es lo mas importante en mi vida ahora; igualdad para todos.
Espero ver el trabajo de ILCO, y participar en las misas. Tambien ver artesanía de los indígenas y conocer los grupos de mujeres y niños.
Sería divertido ver al menos una tortuga y un perezoso.
Pero sobre todo tengo ganas de ver y vivir la vida en Costa Rica y la iglesia y las misas incluyendo.

Bendiciones

Bianca Casco

image
IKON/AnneFalk

International exchangeparticipants in Sweden!

About a week ago, the new international exchange group arrived to Sweden. It is the biggest international group of all times in the youth exchange and it consists of 18 wonderful young members from all over the worldwide Church! During their time in Sweden they will be living in congregations all over the country, from Luleå in the north to Lund in the south. In the coming month’s you will be able to follow some of them here, as they write about their experiences of sharing everyday life and faith with members of Church of Sweden. 

 

Presentation1

Vad har vi nu missat?

31 oktober. Halloween? Allhelgona? Día de la Reforma (reformdagen)! Den lutherska kyrkans födelsedag, då datumet i år, 2014, markerade att 497 år passerat sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och därmed inledde en process som kom att förändra kyrkostrukturen i grunden.
Här inom ILCO laddade man ordentligt med förberedelser och bibelstudium inför firandet i form av stor, gemensam mässa på huvudkontoret i söndags. Ämnet togs upp såväl under gudstjänster som andakter på förskolorna under veckorna innan den 31e. Det märktes att detta var något viktigt – identitetsgrundande – och det kan man ju förstå då det faktiskt gäller våra kyrkors rötter. Ja, våra, kyrkor. Svenska kyrkan råkar nämligen också tillhöra Lutherska Världsförbundet och grunda sin teologi på Luthers upptäckt – att Guds nåd, inte människors handlingar, utgör grunden för räddningen.
Hur kan det då komma sig att jag inte kan dra mig till minnes att detta datum riktigt uppmärksammats i de kretsar av Svenska kyrkan jag rört mig i? Hur kommer det sig att när jag nämnt reformdagsfirandet för kyrkotillhöriga nära och kära hemma i Sverige har de utan undantag reagerat med ”Va?”, ”Vad är det?” och ”Vad har vi nu missat?”
Ja, jag är fullt medveten om att den 31 oktober sammanfaller med allhelgonahelgen, men kanske kunde man ändå ta tillfället i akt att vid något tillfälle under de här dagarna uppmärksamma och tala om reformen? För hur många har egentligen koll på vad den faktiskt innebar, förutom en kort sammanfattning man fick av historieboken i femte klass? Dessutom råkar det, vilket den som roat sig med lite huvudräkning under läsningen redan listat ut, vara 500-årsjubileum om tre år. Jag tänker utgå ifrån att SvK på något vis ämnar delta i firanden runt jubileet och visst vore det då trevligt om kyrkans medlemmar verkligen såg ett värde i detta istället för att enbart rynka på pannan och tänka:
”Vad har vi nu missat?”

image

image

image

"Kyrkan utan väggar" firar gemensam mässa med anledning av kyrkoreformen

Carpio

Det är något som händer på backen nermot Carpio. När man närmar sig märker man att det är en annan del av staden man är påväg att inta. Uppe på kullen får man en överskådlig bild av denna by med knappt 50000 invånare och något knyter sig lite i magen. Bara en liten bit bort från de stora byggnaderna i San José susar man nerför backen som är den enda väg in till och bort från Carpio. Man kommer närmare. Man får en tydligare bild av alla plåthus, överbelamrade gator av fordon och oundvikligt märker man gatornas kvalité när huvudet och kroppen flyger som en vante i sätet. Man märker alla blickar och iakttagelser trots att man sitter i bussen. När ögonen och alla ens sinnen vant sig vid omgivningen börjar man observera människorna. Överallt är det människor. Överallt är det barn. Barn vars framtid man direkt tror sig veta något om, vars framtid man önskar ska komma att bli så mycket mer än den förutfattade bild man målar upp för sig själv. Här växer de upp. I den by vi egentligen inte får ta buss till själva, i den by vi endast är tillåtna att vistas i under förmiddagarna, i den by vi ständigt blir varnade om växer dessa barn och ungdomar upp och lever sina liv. Människor boende på andra ställen i landet vet inte om Carpios existens. Eller vill inte veta av. Många använder sig nog av den teknik man som liten har vid otäcka skräckfilmer: ”blundar jag tillräckligt hårt så försvinner det”. De vägrar inse att dessa problemen finns. Problem som är vardag för 50000 människor kan man en bit bort blunda så hårt för så att de i den världen slutar existera. Hade en president bosatt sig i Carpio tror jag det rustats upp illa kvickt, men det gör det inte och det kommer det aldrig göra. De som studerat och skulle kunna hjälpa till av befolkningen flyttar. Så är det oftast. I Carpio bor man tills man har tillgångarna och möjlighet att flytta därifrån, enligt den 23åriga killen jag pratade med som är uppvuxen i Carpio och som nu pluggar arkitektur. Han har eget boende här men jobbar för att flytta härifrån. En annan jag pratade med bor i en liknande provins, Alajuelita. Jag frågade om han bott där hela sitt liv och om han gillar det, han svarade ”ja det har jag och nej det gör jag inte men jag kommer nog bo där hela mitt liv”.

Vid bussens sista hållplats stiger vi av och går en liten bit fram till den grafittimålade byggnad som är Casa Abierta. Vi lämnar det stökiga trafikkaoset utanför och går in i det trygga barnkaos som infinner sig här.

Nu ser allt fler på Costa Rica och tänker ”jomen de klarar sig rätt bra ändå, inte i så stort behov av bidrag längre”. Visst, jämfört med grannländerna och övriga länder som existerar i världen kan statistiken ge grund för det resonemanget men kollar man bara lite under ytan förstår man att så inte är fallet. Klarblå stränder, maffiga turisthotell, berikande djurliv och lyxvillor är inte hela sanningen. Det är toppen på isberget. Kollar man bakom den fasaden ser man ställen som Carpio och Alajuelita. Upplevelserna och känslorna jag får av dessa platser kommer jag bära med mig. Det är jag helt säker på och de ska påminna mig att öppna ögonen om jag någon gång intar tillståndet små barn har när de ser en otäck skräckfilm.

Här är (förhoppningsvis, eftersom vi inte jobbar bra ihop jag och bloggen) en bild på ILCOs byggnad i Carpio. Här hålls all verksamhet för barn, ungdomar, kvinnor, träffar, workshops, mässor. ALLT. Här sker magi skulle jag vilja säga.

 

Mirakelfrön

Idag kom värdmamma Gerti hem med två grönluddiga, svampliknande föremål som hon lade fram på köksbordet. ”Flickor, jag vill visa er ett mirakel.” Hon hämtade en skål med vatten och vi tvättade bort det grönluddiga från vad som visade sig vara fröskidor från guanacasteträdet, Costa Ricas nationalträd. Väl tvättade var de mörkbruna och faktiskt ganska vackra att se på, till skillnad från tidigare då de mest såg ut som mögelklumpar. Vi var dock inte klara med dem! Nu sade Gerti åt oss att skaka lite på dem – visst hörde vi att det var något som rasslade därinne – och sedan bad hon oss att öppna dem. Öppna? Förstöra dem? Ja, det fick vi väl göra då, och titta vad vi fick ut!

image

Det här är alltså guanacastefrön, eller mirakelfrön som de nu heter i mitt huvud, och man använder dem ofta för att tillverka smycken. Dem har vi petat ut från fröskidor som vid en första anblick var fula och oformliga! Visst är det rätt fantastisk? Den sista uppmaningen från Gerti var att vi skulle dela dem mellan oss och behålla dem som en påminnelse om att man kan hitta skönhet även i något som verkar fult. Och visst har vi redan erfarenhet av det! Vi jobbar till exempel varje vecka med underbara barn i La Carpio, stadens fattigaste, fulaste och kanske farligaste område. Vi träffar ibland personer som vi först inte förstår oss på men som sedan visar sig vara otroligt goda och vackra människor. Skönheten finns där, bara man vågar skrapa lite på ytan. Och ibland, om man törs tränga ännu lite längre in, kan man hitta en riktig skatt!

Änglavakt!

I förrgår besökte vi vulkanen Poás, 2574 meter över havet. Där uppe var det kallt, det var nästan som om vi förflyttat oss till en sval oktoberdag hemma i Sverige, och det luktade till en början fis – det gör det nämligen vid vulkaner – men efter ett tag märkte vi inte av det. Runt omkring fanns skyltar uppsatta med angivelser om vad man bör göra vid vulkanisk aktivitet. Varför då? Vulkanen var ju så lugn. Det steg bara lite vit rök som en pelare i ett hörn. Och visst har de väl koll på ifall ett utbrott är nära förestående?
Igår eftermiddag kom vi dock på andra tankar när vår mentor skickade oss en länk till en tidningsartikel. Tidigt igår morse (costaricansk tid) fick vulkanen ett plötsligt utbrott och kastade ur sig vätska, gas och partiklar. Tydligen varar den här typen av utbrott ca 5-10 minuter och uppstår helt utan föregående varning. Vi har uppenbarligen haft både tur och änglavakt! Tur, i och med att vi hann besöka vulkanen – de har nämligen stängt nationalparken efter utbrottet. Änglavakt, eftersom utbrottet inte skedde medan vi var där. Tydligen finns fara för kvävning vid sådana här utbrott då partiklar, vätska och gaser tränger undan tjänlig luft. Skenet kan alltså bedra!
Vi hade dock en härlig utflykt under söndagen, lyckligt ovetande om vulkanens lömska natur!

image

Vi och en "lugn" vulkan

Vad gör jag här?

Ja, vad gör jag egentligen? Den frågan har jag fått ett par gånger. Vad gör jag när jag inte gungar i hängmattan eller fotar sengångare? Det ska jag tala om. Jag möter människor! Om det så är ett barn på Casa Abierta, den lille pojken som vill bli snurrad i luften eller flickan som bara äter upp sin lunch om jag matar henne och gör djurläten samtidigt, eller om det är den äldre damen på datorkursen som lär sig skillnaden på höger- och vänsterklick. Jag får höra mina värdföräldrar berätta sin underbara kärlekshistoria och jag får träffa den 21-åriga kvinnan som ensam uppfostrar två barn. Så många människor, så många verkligheter.
I alla dessa möten har jag fått ikläda mig många olika roller. Gäst, elev, lärare, förebild, skyddsling, tolk, dotter, syster, vän… Listan blir lång. En av utmaningarna i detta är att förbli mig själv trots alla roller och språket som fortfarande hindrar mig från att uttrycka mig fritt. Att förbli mig själv, men också låta mig förändras av nya upplevelser, intryck och möten.
Utanför de fasta schemapunkterna som Casa Abierta och mässor eller andakter springer vi runt på diverse tillfälliga aktiviteter. I måndags hjälpte vi till på en datorkurs för äldre kvinnor, förra söndagen hade församlingen i Carpio en massa schweizare på besök som gjorde en workshop och söndagen dessförinnan deltog vi i en annan workshop om intrafamiljärt våld (vilket är ett stort problem här). Igår hjälpte vi ILCOs kommunikationsansvarige, Rodolfo, att översätta kyrkans informationsblad till svenska och det har också gått åt en hel del timmar på huvudkontoret till att pussla ihop vårt schema. När vi inte gör något annat är vi hemma i Santa Ana med familjen där vi den här veckan har föräldrafritt. Julio är i Sverige och Gerti är på konferens. Kvar i huset är jag, Linnéa, Sarah Celeste, Jonás, hundarna och katten. På dagarna är syskonen i skolan och när de kommer hem lagar vi middag och pratar eller spelar kort. Igår kväll tillbringade vi en bra stund på YouTube och visade varandra olika roliga videor.
Tiden framöver består, förutom ovanstående, av ett antal småprojekt och utflykter, en del i ILCOs regi för att besöka landsortsförsamlingarna och ursprungsbefolkningen samt några egna ”turistresor”. Vi har mycket kvar att göra och schemat är fullt men det känns som att tiden håller på att rinna iväg! Snart har vi varit här halva tiden och det har gått jättefort! Trots det har det hänt mycket mer på en månad här än på samma tid hemma. Jag får väl helt enkelt hoppas att den återstående halvan av vår vistelse i Costa Rica blir minst lika intressant och innehållsrik som den första. En sak är säker – jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit!