Amanda’s First day in the Philippines

imageTjena! Kamusta! Hello!

Ang plangalan ko po ay Amanda Wisselgren. image
My name is Amanda Wisselgren and yesterday i arrived here in the Philippines with my traveling friends Lo, Emma and Klara.
My brain haven’t really processed yet that I am here now and that I will stay here in 3 months!

I have never been this long from home, so at the same time it as it feels like I’m not gone for super long, it feels like I just left my life at home for forever.
So, how is my life at home then may you wonder, or maby not, I will tell you anyway!

I’m really looking  forward to learn new things from this trip, and just because I don’t know really what I am going to learn. I love to meet new people and that’s one of many things I know is going to happen so that will be really fun!

As I said I just arrived here yesterday and there is already much difference from home. It’s a lot more humid, VERY, but in a refreshing way! It’s also a lot of differences when we were driving through the city to eat yesterday. We drove threw a red light district and saw some homeless children. I was prepared that these differences would be here, it’s just very weird to take in when I’m actually here. I didn’t give it to much thought when we saw it because we had just arrived with the plane, but just because I have worked with children in similar situations in Sweden I think that will be something that i will notice and compare with Sweden rather I like it or not.

The people that we met so far has been so kind and happy, I feel so lucky so get this opportunity.

To be honest, it was a bit hard to wright in English so maby ill just wright in Swedish from now on… Or I’ll just suck it up and wright in English. What I’m trying to say is: we’ll see!

You can follow me on Instagram where I will post small videos of situations during our tripp:
@filmippinerna
And you can follow my friend on her podcast on YouTube:
Filipod Emma Ronquist

Have a great day! Love/ Amanda Wisselgren

(i havent been able to post this in 5 days so there is really a lot to add, but I will take that in another post.”

 

Förväntningar

En kort presentation om mig: Hej! Mitt namn är Lo Lundberg, jag bor i Jönköping och är utsänd via Växsjö stift till Filippinerna. Jag sökte detta program då jag är intresserad av internationella frågor, kulturkrockar och att få se/uppleva en helt annan vardag än min egna.

Imorgon åker vi, och ändå känns det så himla långt ifrån. Packningen är klar, visumet (som b.la var otroligt svårt och krångligt) är godkänt och det enda som egentligen saknas är att jag bara ska inse att vi åker!

Avresan börjar närma sig

Hejsan!

Jag heter Klara och är en av deltagarna i årets utbyte. Jag hör hemma i S:t Olofs församling i Norrköping, där jag varit aktiv sedan jag konfirmerades, främst i ungdomsgruppen, och som konfirmandledare. Jag är 18 år och tog nu i juni studenten från Kunskapsgymnasiet i Norrköping där jag läste samhäll. Efter 12 år i skolan känner jag mig nu mer än redo för att testa på något annat än att sitta i skolbänken, och som tur var sökte jag till detta utbyte!

Den åttonde september åker jag och tre andra superhärliga tjejer från olika delar av Sverige till Filippinerna, och nu börjar min resfeber sakta börja smyga sig på. Jag har ikväll suttit och försökt skriva en “att göra-lista” inför resan, samt börjat på min visumansökan, och det känns just nu närmare än någonsin. När jag för första gången i mitten av juni träffade de andra deltagarna kändes det som något som faktiskt skulle ske, jag ska faktiskt spendera dryga tre månader i Filippinerna, utan min mamma, och nu när jag håller på med min visumansökan blir det ännu verkligare!

13843401_1344597675568817_322848914_o

 

(Vi fyra som ska till Filippinerna)

Nu är det bara två och en halv veckor kvar tills vi utbytesdeltagare ses på vår två veckor långa språk- och avresekurs i Uppsala. Jag ser verkligen fram emot att träffa de andra deltagarna igen. Alla är verkligen snälla och verkar supertaggade på att åka iväg på våra respektive resor. Jag tror att vi kommer ha två fantastiska och lärorika veckor i Uppsala, och jag tror att jag nu är redo för att ta in information igen, efter vår kurs i Sigtuna, som var fylld av nya intryck och lärorika föreläsningar.

Som jag nämnde tidigare har jag lite resfeber, och just nu börjar jag fundera på vad det är jag har gett mig in på, men jag tror att detta utbyte kommer att ge mig nya perspektiv och att jag kommer utvecklas något otroligt mycket under min månader i Filippinerna. Jag vill nu mest bara komma iväg så att vi äntligen får befinna oss på detta örike på andra sidan jorden, som jag nu gått runt och längtat efter i flera månader.

Åttonde september kan inte komma fort nog!

/Klara Lundberg, Linköpings stift.

 

Take me back to Liseberg!

Processed with VSCO with s2 preset

Liseberg… Such a lovely name. Is it a place? Is it a person? Is it a restaurant? Certain questions running in my head upon hearing that word! But when they told us about it, I certainly got the answer immediately! It’s a place. Not just a boring kind of a place but a place full of thrilling rides, breathless freedall at top speed and other fun stuffs to do. In short, an amusement park. I got to know Liseberg by curiousity and excitement. I browsed on to google to know something about the place before going there. I sounded excited, right? Well, I really was! Liseberg is one of the biggest amusement park in Europe, and I was amazed upon reading that! ”Oh my gosh, I’m going to be in the famous amusement park in Europe!” I exclaimed in my head. To be honest, I got attracted to Liseberg. For sure, not only me but for people of all ages! As a tourism enthusiast, I can say that Liseberg is a must in your itinerary when you travel to Gothenburg, especially if you’re an adrenaline seeker.

Last May 7, 2016, we travelled to the beautiful city of Gothenburg for 2 hours. Maria, Maja, and a happy kid like me were so excited about it. The sun was up and the weather was warm, perfect timing for Liseberg adventure!

First things first, you have to pay for the entrance fee so you can be able to enter the place and of course, buying the bracelet! It’s a Liseberg’s bracelet that can access you to any ride you want to go and it’s much cheaper to buy the bracelet thingy rather than buying tickets for every rides. We chose to buy the bracelet so we can be able to access hassle-free to those rides we wanted. Not to forget to mention, after we bought the bracelet, we got to meet our friends from Tanzania, Costa Rica and their supervisors and hanged-out together as a big group!

Processed with VSCO with a6 preset

This was it! I got excited to take my first ride but at first, I went to the restroom for me to let go of what’s holding me from the trip. You know what I meant! In that day, I’ve been to like 8 kinds of ride and definitely made me feel worth it. In this blog, I will share the top 3 most exciting rides I’ve ever been. So the first ride that marked in my head is the ”Kanonen Ride”. Sounds thrilling! Yes, it’s the first ride I started to take for that day. It’s a roller coaster ride that goes off with a super bang and will give you an adrenaline rush. I got pretty nervous when I hopped on the train and when I felt that 7 seconds of heartbeat in the station before taking off! Then the train was fired out of the station like a cannonball, reaching its top speed in just two seconds. I was like screaming so hard by the strong impact of it until I got adrenaline rush all over my body! After climbing at an angle of 90 degrees, I found myself on top of a hump and went upside down quickly with it’s two loops which made me more scared and nervous because I felt like I might fall down on the ground or something so I decided to just close my eyes and screamed more until it was over! I breathed out of relief for staying alive after the ride and found myself breathing so hard with my messy hair. But it was so fantastic! I didn’t regret going with my friend in that ride considering the fact that I’m a bit scared of roller coasters.

image

The second ride that I liked is the ”Kållerado” ride. It is a kind of a water ride where you can take an exciting trip to the waving water and got shoot by the boiling rapids of the river. You will get wet and have fun by riding on this kind of boat. This was definitely the most annoying yet relishing ride I’ve ever been. The boat keeps moving a bit fast which made me felt dizzy and made the waving water came inside the boat. You’ll definitely get wet in that case! My clothes and shoes got really wet from those shooting water from the river and it annoys me so much but laughed so hard of enjoyment! Annoying water but honestly, I enjoyed so much from getting into that dizzy boat and free shower from the river.I couldn’t hide the enjoyment I felt when I got off from the boat! We we’re all laughing each other for getting wet from the ride, because if you didn’t get wet, you’ll never enjoy the fun in the ride! The good thing is it was sunny and warm on that day when we were in Liseberg so our clothes got dry off easily. Definitely, it’s a ride to take again!

image

The best ride and my favorite ride of all time was the ”FlumeRide”. ”Yehey! It’s another water ride!”, I exclaimed to myself. The ride got a long queue so it took us some minutes to go inside. It’s a water ride where you ride on a boat in logs that can reach into high speed. We were so happy and excited when the boat started to move going up. We were screaming with enjoyment and when we went over the top, we stumbled down, down, down to the land with a SPLASH of the twirling waters below and with the loud shutter of the camera captured our great smiles from the ride! I didn’t get really annoyed on this ride from getting wet instead I enjoyed getting my clothes wet from that beautiful splash of the water! It’s truly the most adorable and exciting ride I’ve ever been and I felt likenI didn’t want this experience to be over. I was like, ”Ohh I wanna ride more!”. This is indeed my favorite one, you can see it from my sparkling eyes and smile when I got off from the boat! This will always be the first ride I will check for the next time I’ll visit amusement park!

image

Leaving Liseberg was so hard after those fun moments with my friends. I screamed so hard in the ride, got dizzy, and got adrenaline rush but despite of those exhausting feeling, it’s the excitement, enjoyment, fun times and happy moments that linger and made my day worth it. Indeed, Liseberg is a happy place!

Processed with VSCO with s2 preset

So many scream I offered in that lovely place and so many memories to keep in my heart. I will keep those funny moments in photograph and will forever treasure in my heart.

I will definitely look back to this kind of experience I have in my journey here in Sweden. I am grateful enough staying here in Sköde (our second congregation) and for having those awesome people who never fail to help us in filling our journey a one of a kind. I’ve seen how they’re making their best to keep things go smoothly as planned in the program and I appreciate evey single effort they do just to make our stay wonderful. And it’s all because of our Almighty Father up there who’s making these things possible and I thank Him bigtime!

Processed with VSCO with s2 preset

 

JESSICA JEAN M. MARCO
YEP Participant from the Philippine Independent Church
PHILIPPINES

 

An Exciting Adventure of Faith and Culture

imageimage

Life is all about going out from your comfort zone. It’s all about going to places that you’ve never been before…meeting people from different races… discovering and trying something new and exploring the unfamiliar things that a certain place has to offer. As a traveller, you’ll always have that urge to feel excited about going to that place you’ve never been before.

Touchdown, Sweden!
The moment I stepped foot on the ground of Arlanda Stockholm International Airport, I breathed out of relief for arriving safe and sound with my companions and it is all thru our Lord’s guidance who was with us throughout our travel. I felt this kind of mixed emotions- excitement, nervousness and separation anxiety from my family and friends back home. However, I remained calm and positive in order to cheer up myself from the feeling I felt because I know that God is with me in this journey.

It was an almost 20hour trip from the Philippines to Sweden, and that’s definitely a tiresome long trip for us. The cold weather welcomed us in Sweden and it’s quiet amazing to finally meet the snow for the first time in my entire life. This is for sure one of the reasons why I felt the excitement for this trip. What an extraordinary feeling I had indeed to experience the winter in Sweden and do a lot of exciting activities from it, because in our country, we never have a snow or winter season.

Philippines, Costa Rica, South Africa, Brazil, Tanzania and Sweden are the countries who were parts of this Young in the Worldwide Church (Youth Exchange Program) of the Church of Sweden. We gathered altogether at Sigtuna Fölkhogskola and stayed there for 5 days. The first night of our stay was all about knowing each other and we started immediately regardless of how exhausted we were from the long trip. Jetlag, excitement and nervousness was all I felt at that moment because I can’t tell yet if I can easily get along with them or can easily communicate with them since we all came from different races in the different parts of the world. Imagine that, we came all from the different parts of the world. Furthermore, it’s quiet challenging for me to deal with it because it’ll be a great opportunity for me to learn and explore the language and culture that they have and of course for me to share as well the language and culture that I brought with me by heart.

I checked my watch in my wrist and saw the time in Philippine time. I sighed and realized that I’m at the other part of the world away from home! It’s really hard to adjust for the very first time. I’ve been to another country but this is the longest and farthest trip I’ve ever travelled. The time and food are the major things that are really hard to get through with. The first time we had dinner at Sigtuna Fölkhogskola was quiet strange for me and still hard to take with. As time passed by, my taste bud and stomach are slowly adjusting to get use of the food here in Sweden. I always make sure that every single meal that I have will be satisfying in my stomach. Furthermore, there is this one culture of Sweden that I have learned on the very first day of our stay in Sigtuna and this is favorite thing of all time, they call it ”fika”. It’s where everyone gathered together and have coffee or tea and a bread. This made everyone of us really excited about too.

The activities in our schedule are all interesting and all these activities were done well. I enjoyed and really had fun participating in the activities that we had in our 5-days of stay in Sigtuna. I have gained a lot about Sweden as a society and a church, as well as their culture and language. It’s really a great feeling to get to know a country where you’ve never been before. You will get curious about something that is around you and feel amazed about those beautiful things around you. Aside from those activities, I gained friendship to my fellow participants from the other countries. It’s amazing how we bond and get along together despite our differences. But that doesn’t make everyone of us not to build friendship and of course, memories to treasure. It’s always the similarities that we have that make everyone of us unite in one way or another. And that’s what we have built during our stay in Sigtuna.

My favorite part of our 5-day activity in Sigtuna is when we had our visit in Uppsala. We visited the office for the Youth of the Church of Sweden, the main office of Church of Sweden wherein we met all the staffs in the International Department and of course, the Cathedral of Uppsala where the seat of the Archbishop is located, but unfortunately we haven’t got the chance to meet her. We had our tour in the cathedral and it was a very huge cathedral with an amazing structure and a lot of chapels inside it. My favorite encounter of our pilgrimage tour in the cathedral was when I first noticed the statue of Mary while we were having a tour in the chapel close to the statue. I was looking at it with a very curious feeling and in my mind I asked, ”why isn’t she moving? Is she taking a photo that’s why she’s posing like that?” Then I can’t keep asking myself why so I asked Ellen (one of the coordinators) why she’s not moving or something and she said to me surprisingly that it was a statue. I exclaimed,
”seriously? She looks so real!” And I just figured it out that it was really a statue and I was amazed by the one who made it because she really looks like a real human being. But, I never got the chance to stare at her so close because I got scared and I wouldn’t know if she’ll gonna move for out of the blue (Ha-Ha!). This was a great experience though! We got to spare some time in the downtown of Uppsala and there are a lot of shopping stores and cafés around it. It was really a fun time taking some shots of photos in every corner. After strolling around, we went to a restaurant where the bowling area is located. It was definitely my first time to play bowling and I didn’t have any idea how to hit all the bowling pins using the heavy bowling bowl. However, I got to play along well with my team mates. I got to hit well the bowling pins and got a good score also. It was a fun game so far because herein, we built teamwork together. We didn’t mind the scores that we had as long as we were helping and supporting each other. And that’s truly a great factor to build camaraderie with people whom you still have known for a short period of time. After all the tiresome game, we had a good dinner in O’rleay’s restaurant and the food and service were indeed satisfying, so far!

The separation anxiety with the participants is about to start! At the last day of gathering in Sigtuna Fölkhogskola, we met our supervisors for the first time. Before meeting them, we had our sharing with the participants and watched our photos in the previous activities that we had. I felt sadness, nervousness and excitement. Sad by all means that I will surely miss the group that became my first family in Sweden even for just a short period of time, however, we will meet again in the mid-evaluation, so it’s still a relief. Nervousness and excitement because I never had any idea of who will be my supervisor and foster family. But despite all of those, I felt excited for what the congregation has to offer. I felt confidently positive that this will be a very exciting experience to live with in a place that is not familiar for me and to live with a family that I never knew before. I know that as my journey here in Sweden begins, the Almighty God will always give me the strength, wisdom and guidance to learn, discover, explore and experience new things during my stay here in Sweden.

Let the adventure, begin!

Oförutsägbara erfarenheter

Jag och Linnea GB är nu tillbaka i Manila efter att ha spenderat 4 veckor i vår andra och sista värdförsamling, Rosales. Vi har upplevt en massa helt fantastiska saker men också sådant som varit mycket jobbigt och påfrestande. Självklart så ska en försöka fokusera på det positiva, men det känns också viktigt av att få dela med sig av det som är svårt vilket jag kommer göra nu.
Efter cirka en vecka i Rosales kom först Tyfonen Koppu/Lando. Våra upplevelser från detta skrev jag om i mitt förra inlägg här.

Några dagar efter att tyfonen var över var vi på en dagsutflykt till en stad ett par timmar bort.
På hemvägen kände jag att jag hade lite ont i magen, men reflekterade inte så mycket över då det inte har hört till ovanligheterna att magen inte varit helt kontant. Allt eftersom att tiden går gör det dock mer och mer ont och jag inser att det inte är något vanligt magknip. Efter att ha försökt uthärda hemma en stund bestämmer vi oss för att uppsöka sjukhus, och några timmar senare på sjukhus nummer tre kommer en läkare fram till det jag hela tiden var rädd för; bihanget på blindtarmen är inflammerat och behöver opereras ut. Alla omständigheter var sjävklart extremt jobbiga, men operationen var lyckad. Efter 4 dagar på sjukhus fick jag åka ”hem” igen, med den utposterade blindtarmen i en liten glasburk (då förtroendet för sjukvården är så lågt för en den som bevis), samt en sjukhusnota på 20000 kr. Lyckligtvis är jag försäkrad genom Svenska Kyrkan, och kunde finansiera operationen. Något majoriteten av Filippinarna inte skulle ha kunnat göra, och en inflammerad blindtarm är en vanlig dödsorsak. Sjävklart har en blivit extremt medveten om den enorma ojämlikhet som råder här, men plötsligt blev det så oerhört verkligt och insikten om vad det extremt cementerade klassamhället leder till träffade en med all kraft.

Trots att operationen och allt runt om kring har varit något av det jobbigaste jag gått igenom i livet, så försöker jag precis som med tyfonen se det som en erfarenhet som kan stärka mig i livet. Det är svårt att göra det, men jag har inte så mycket till val. Bredvid Guds ständiga närvaro har Linnéa stöttat mig genom allt det här, och jag är så tacksam över att hon har varit min resekamrat.

Precis som jag inledde med så har vi ju, majoriteten av tiden, upplevt en massa helt fantastiska saker här i Rosales, såsom besök i olika kyrkor, bad i vattenfall, sett en inaktiv vulkan, varit på läger med ungdomsgruppen och en massa mer. Det jobbiga som hände var helt oförutsägbart och inget som någon kunde styra över. Alla människor vi har mött har varit så vänliga och gjort allt för att vi ska känna oss välkomna, och därför kan jag ändå se tillbaka på dem senaste fyra veckorna med en varm känsla i kroppen.

Nu återstår enbart knappa två veckor kvar innan hemfärd till Sverige, men ännu har vi många spännande saker kvar att uppleva!

Vad mer kan man önska?

Vistelsen i det andra värdstiftet har nått sitt slut. De dryga fyra veckorna som vi nyss talade om i futurum har redan fått byta tempus till imperfekt. Hur är det möjligt att tiden kan gå så rasande fort?

I Bataan och Bulacan har jag och Felicia varit med om en himlans massa saker. Det ursprungliga schemat som gavs till oss följdes i ungefär en vecka. Sedan blåstes, skakades och sköljdes det bokstavligt talat bort. Blev vi sysslolösa för det? Oh nej. Våra handledare har med stor omsorg ordnat precis allt och sett till att vi fått uppleva det mesta mellan himmel och jord.

Det har blivit mycket naturupplevelser då vi åkt en hel del båt, alla former och storlekar. Vi har varit uppe på höga berg och sett fantastiska vyer. Vi har varit ute på landsbygden och sett såväl risodlingar som fruktfarmer överfyllda med papaya och annanas. Vi har badat, både i havet och i små friska sötvattenfloder. Även om Filippinerna är ett mycket fattigt land har det utan tvekan sina rikedomar. För att citera en enligt mig mycket klok man: ”All treasure is not silver and gold.”

En av de sista kvällarna spenderade vi på en strand i närheten av kyrkan i den lilla staden Morong, som varit vårt hem de senaste dagarna. Vi lade oss på en filt i sanden, alldeles intill havet, och tittade på den magnifika stjärnhimlen. Det var nästan lika idylliskt som det låter, tyvärr var musiken från beach partyt bredvid lite för hög för att helt kunna ignoreras, men det var bara en liten bagatell i sammanhanget.

Stjärnfallen avlöste varandra och till sist var det svårt att komma på fler önskningar. Kanske för att det jag behövde redan fanns där. Den vackraste omgivningen man kan tänka sig och människor i min närhet som jag vet älskar mig. Guds närvaro är för mig i dessa stunder så total. Allt känns bekymmerslöst och det finns inga tvivel. Gud är kärlek, och jag känner det i varenda del av min kropp och i hela mitt sinne. Vad som än händer vet jag att Gud alltid kommer att älska mig. Precis som Han älskar dig. Att önskningarna inte räckte till för alla fallande stjärnor gjorde inte ett dugg. Känslan av att jag och alla mina bröder och systrar här i världen är inneslutna i Guds kärlek räcker gott för mig. Vad mer kan man egentligen önska?

Alla helgons dag

Jag kan föreställa mig hur det hemma i Sverige bara blir mörkare och mörkare om kvällarna, hur fler och fler löv hamnar på marken och hur folk börjar sno in sig i långa halsdukar och kappor för att hålla kylan borta. Det är så det är i november. Eller snarare, det är så jag är van vid att det ska vara i november. Där jag nu är gassar solen stundtals obarmhärtigt, milslångt ifrån vad jag i vanliga fall skulle kalla novembersol.

Dessa kontraster gör att det uppstår viss konflikt i huvudet. Vissa högtider är så starkt sammankopplade med omgivningen och klimatet att hjärnan ifrågasätter sanningshalten i att det faktiskt är just denna högtid som äger rum, exempelvis alla helgons dag. När traditionerna dessutom är helt annorlunda jämfört med ens egna blir det ännu svårare för hjärnan att acceptera att det är den högtiden det är fråga om. För mig personligen innebär alla helgons dag att man tänder ljus för att lysa upp mörkret och att man i lugn och ro får tid att för sig själv tänka på och be en bön för sina älskade som befinner sig i himlen.

Alla helgons dag på Filippinerna är något helt annat. För det första är det, som alltid, varmt och soligt. För det andra är kyrkogården fullkomligt fullsmockad med människor, precis som alltid när det är något event här. På Filippinerna är gravarna ovan jord, så istället för en gravsten har varje person som en stor kista av cement. De är ofta klädda i något finare material, och på cementkistan sitter en platta med namn och födelse- och dödsdatum. Dessa gravar ligger utspridda huller om buller över hela kyrkogården. Stort blandat med smått, gammalt blandat med nytt.

Alla helgons dag- traditionen ser ut som så att man några dagar i förväg ser till att tvätta och göra graven fin. På själva dagen samlas sedan hela familjen vid graven och man ställer dit stora, praktfulla blomsterarrangemang och tänder ljus. Sedan spenderar man dagen där. Man har med sig stolar att sitta på, parasoll och presenningar som solskydd och såklart mat att äta. För de som inte fått med sig picknickkorgen finns gott om försäljare som kränger allt från korv till Coca-Cola. När man känner för att sträcka på benen kan man gå runt och mingla med de andra familjerna. Över lag tyckte jag att folk såg ut att ha det väldigt trevligt.

Alla helgons dag på Filippinerna innebär inte ljus i mörkret, tystnad och tid för eftertanke. Men det är inte fel eller mindre på riktigt bara för att min hjärna har lite svårt att ta in att det var ett alla helgons dag-firande. I olika delar av världen har vi olika sätt att göra saker på. Det är vad som kallas mångfald, och den är helt fantastisk. Jag menar, tänk vad tråkigt om alla gjorde allt precis likadant. Aldrig något nytt eller överraskande. Det skulle vara som att äta ris varje måltid hela livet. Hemska tanke.

Skämt å sido. Det jag vill ha sagt är att det är hur coolt som helst när man kan få ta del av och känna på en annan människas kultur. Man behöver inte tycka om det nya och annorlunda, men att ge det en chans och utforska åtminstone lite grann kan ge så mycket. Vågar man sig lite längre på den kulturella upptäcktsfärden kommer man förhoppningsvis till den viktigaste insikten av alla: att vi inte är så olika. Trots våra olika sätt att göra saker på är vi alla människor.

Det, mina vänner, är något som är värt att tänka på.

Love is all you need

 

En tyfon, en jordbävning och en översvämning. Allt inom loppet av tre dagar. Jag kan utan att överdriva säga att det var ganska turbulent och omskakande, och det behövdes några dagar för att helt och hållet återhämta sig.

Turligt nog är filippinarna, som jag skrivit många gånger, ett trevligt folk. Tar jag mig friheten att generalisera lite kan jag säga att alla är väldigt snälla och omtänksamma. Men att dra precis varenda kotte över en och samma kam går faktiskt inte. För det finns de där personerna med det där lilla extra. Eller det är förresten inget litet, för det är personerna med det stora hjärtat av guld.

Innan jag åkte till Filippinerna vet jag inte riktigt vad för sorts relationer jag förväntade mig att skapa, men att jag ens skulle komma i närheten av något såhär fint hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Alla de människor jag mött har på olika sätt gjort intryck och påverkat mig. Men så finns det de där som sticker ut ur mängden. De som jag för alltid kommer att bära med mig. De som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta oavsett hur stora haven, hur höga bergen och hur djupa dalarna emellan oss är. Det är de personer som jag på riktigt kan kalla för vänner.

Jag är så välsignad och tacksam över att ha fått träffa och dessutom spendera stor del av min tid här med personer som är riktiga glädjespridare. Solstrålar som är sitt egna härliga jag, och som jag kan vara mig själv med. Personer som gör allt för att jag ska må bra och trivas. Inte för att de måste, utan för att de uppriktigt bryr sig om mig. De skulle göra vad som helst för mig, och jag skulle utan tvekan göra vad som helst för dem.

Det känns i hela kroppen när man träffat en vän för livet. Det är en känsla jag tycker om.

image