The land of Ubuntu

Tiden för mitt besök här i Sydafrika börjar gå mot sitt slut. Har spenderat en månad i gruvstaden Rustenburg. Och man har fått vänner för livet. Ända sen vi kom har det varit fullt upp med aktiviteter och möten med människor. Vi har bla besökt behandlingshem, barnbyar, skolor och dagis.

Vår första gudstjänst i vår nya församling var lite kul, De kunde inte hitta nyckeln till kyrkan så alla 300 gudstjänstbesökare fick gå in genom sakristian. Den försvunna nyckeln gjorde också att vi inte kunde sätta på aircondition så det var kokhett i lokalen. Sydafrikaner är verkligen bra på att gilla läget. Det är sällan några bekymmer, man löser situationen med lite dans, skratt och sång.

Ubuntu = humanity = medmänsklighet.

Mångkulturen och den nära relationen människor emellan är vacker. Alla är bröder och systrar och det är lätt att få kontakt med varandra. Ingen är främling alla är medmänniskor. Med tanke på landets historia kantat med kolonisering och Apartheid är detta viktigt att framhålla.

”This is my lovely mother” är en vanlig fras när någon presenterar en person för mig. Men jag har ju redan träffat din mamma.. Hur många mammor har du?!, tänker jag. Men även om det inte är en biologisk mamma så är relationen det centrala. Man väljer att kalla en vän för mamma, bror, syster, pappa mm. för att man känner en närhet till personen.

Rustenburg är en mångkulturell stad med stor gruvindustri. Många människor flyttar till Rustenburg från hela Södra Afrika för att söka jobb i gruvorna. Lönen för en som jobbar nere i gruvan är i snitt 6000 kr/månad. Det är ett slitsamt jobb där de mesta görs för hand. Hacka och gräva med en spade i trånga utrymmen. 8 timmars arbetsdag utan lunchpaus. En av anledningarna till varför man inte har maskiner som utför stora delar av arbetet är arbetslöshet. Skulle man byta ut arbetarna mot maskiner skulle många tusen människor bli arbetslösa. Sydafrika har redan en hög Arbetslöshet och landet jobbar febrilt med att få den att sjunka. Sista veckan i Rustenburg var vi nere i en gruva. Impala platinum mine – shaft 6. Det var en häftig upplevelse.

Ibland och i vissa fall spelar pengar roll. Sydafrika är komplext på många vis. Klasskillnaderna är stora, lönerna är låga och det är stora skillnader på privat respektive statlig välfärd. Många föräldrar pressar sina plånböcker och levnadsförhållanden för att ge sina barn en bra utbildning. Ge dem en plats i skoklass med 25 elever istället för 65. Ge dem en möjlighet till att skapa personlig relation med en lärare.Man hör historier om familjer som säljer allt de har för att skicka sitt barn till universitetet. Tanken är att barnet ska komma tillbaka med en examen som gör det möjligt att försörja familjen. Detta skapar en hög press på studenterna.

Något jag kommer ta med mig från Sydafrika är olikheterna och kontrasterna. Jag har fått uppleva olika miljöer. Allt ifrån Township, byar och kåkstäder till det toppmoderna Kapstaden. Landet har många olika sidor med olika språk,kulturer och människor. Det är svårt att ge en exakt bild av hur landet ser ut, eftersom det har så oerhört många sidor.

Kommer sakna människorna, sången, dansen, gemenskapen, fotbollen men framförallt det genuina intresset för människor och varandra. Att alltid hälsa och fråga hur man mår oavsett om man har träffats innan eller inte. En nyfikenhet och värme som jag hoppas kunna ta med mig till Sverige.

På återsende Sydafrika!

/Filip, Skara stift

20161101_105638

Union Building - Pretoria

Union Building – Pretoria

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Min familj i Rustenburg

Min familj i Rustenburg

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Tiden i Costa Rica

¡Hola!

Idag är det 1 november, alltså första dagen på sista månaden här i Costa Rica. Tiden har gått otroligt fort och jag kan nog inte riktigt förstå att om redan 26 dagar sitter vi på ett flygplan för att åka hem till Sverige igen.

Vi har hunnit med så otroligt mycket och jag är verkligen stormförtjust i landet och kyrkan här. Den skiljer sig väldigt mycket från vad jag är van med hemma och det har en fantastisk charm.

Som jag nämnde så har vi hunnit göra massor av saker, bland annat; samtalat med människor som jobbar inom kyrkan om deras arbeten och projekt, besökt stammar av ursprungbefolkningen, firat dia de la independencia, kollat på när pastor Julio tålmodigt försöker undervisa ca 15 barn i blockflöjt, planterat växter på en skola, besökt museum och nöjespark, varit på några av de otroligt vackra stränderna, ätit massor av ris, varit på Casa Abierta, firat gudstjänster, varit på läger med ungdomarna, besökt en vulkan (dock var det så dåligt väder så vi inte såg något, haha!), sovit i hängmattor, demonstrerat mot kvinnovåld och firat reformationen med 80-talsfest!

80talet

musiklektionNaturen här är helt utsiktfantastisk och vart man än tittar ser det ut som ett vykort med massor av härlig natur. Det är lätt att drömma sig bort när man ser utsikten från bergen, bland annat hos ursprungsbefolkningen i Quitirisi.

Människorna här är trevliga och otroligt välkomnande, och att kunna känna sig som en i familjen gick superfort. Jag trivs väldigt bra här i Costa Rica och att människorna är så glada och snälla tror jag är en viktig del. På måndag har vi planerat att åka på semester till Manuel Antonio – det ska bli otroligt skönt att få vila upp sig lite innan slutspurten här som jag ser mycket fram emot att få veta vilka erfarenheter och äventyr den för med sig!

Hälsningar Elin Lindkvist, Strängnäs Stift

Från ett stilla KwaZulu-Natal till ett hektiskt Gauteng

2 månader har gått och jag kan knappt tro det. Jag har fått se och lära mig mer än vad jag kunnat tänka mig. Hela första perioden i KwaZulu-Natal var jag bosatt i en glesbygd utanför Estcourt där tid inte spelar större roll och lugnet bara existerar. Men efter ett tag kommer man in i det som med det mesta, men jag måste erkänna att hemlängtan blev mer påtaglig när dötiden blev vanligare och vanligare. Efter första veckan som bestod av orientering i den lilla byn Ephangweni började dem visa mig vad jag skulle få göra och få se. Allt ifrån skolbesök till hembesök i diverse olika byar omkring. Det blev 5 veckor av massa spännande utflykter och upplevelser.

En skola vid namn Kwazamokuhle fick jag spendera en hel del tid på vilket var otroligt givande och intressant. Det är en skola för funktionshindrade barn och klasserna sträcker sig från dagis till 7:e klass och därefter finns det high school för dem som kan. Skolan startade upp 1988 utav svenska missionärer om jag fattade rätt. Hur som helst finns det än idag ett partnership mellan skara stift och denna skola vilket gjorde denna skolan extra speciell för mig. Att åka ner och faktiskt få se och höra om vad svenskar har gjort är fint, även att se hur det sedan har utvecklats och fortsatt betyda mycket för folket här nere.

Jag lämnade KwaZulu-Natal den 9 oktober med gråten i halsen. Att behöva lämna när man precis har börjat känna sig som hemma var inte alls roligt. Men å andra sidan möttes vi alla 4 upp på flygplatsen redo för Kapstaden vilket gjorde allt lite lättare. I Kapstaden fick vi alla tid för reflektioner, bildvisningar och massa utflykter. Vi besteg berg, besökte Afrikas sydvästligaste punkt, testade på deras vin i Stellenbousch. Kapstaden är en otroligt vacker och unik stad med bergen och vattnet men att den var så otroligt europeiskt inspirerad var något jag tänkte på konstant.

Men vidare till nuet. Jag och Emma har nu varit här i Mabopane i en hel vecka. Denna vecka känns mer som 1 månad då vi gör saker KONSTANT. Redan när vi blev upplockade i Johannesburg välkomnades vi utav 20 personer. Sen dess, tisdag den 18 oktober, har vi varje dag mellan 08-18 gjort flertal besök på skolor, sjukhus och blivit bjudna på diverse olika event. Så som konfirmation och grillfester. Här i Gauteng som är Sydafrikask rikaste provins är livet hektiskt och det sker saker efter varandra varje sekund. Jag kan därmed säga att stress är något jag nu får uppleva.

over and out NIKLAS.

(Bilder utlovas när jag har starkare wifi)

 

Äntligen dags för en uppdatering

Hej på er igen!

Nu var det otroligt längesedan sedan mitt första inlägg här på bloggen kom upp, så tänkte att det var dags för en uppdatering. När jag tänker tillbaka på alla saker som jag har hunnit vara med om här i Brasilien så känns det som om det var ett år sedan jag lämnade Sverige. Samtidigt så har de senaste veckorna gått otroligt fort och jag undrar vart sjutton tiden och alla veckorna som låg framför mig har tagit vägen. Jag ficken liten chock när jag tittade i min kalender och upptäckte att jag om mindre än 5 veckor återigen befinner mig på Svenskmark.

Mycket har även hunnit hända på den tiden som har gått. Under min första tid så präglades min vardag mycket av att helt enkelt följa med min familj på deras vanliga vardag. Alltifrån dagsutflykter, mycket häng med min värdsyster, mycket mat som lagats och ätit, aktiviteter i kyrkan och stunder att bara vara hemma. Jag har verkligen njutit av att få vara en del av deras vardag och det har varit intressant att upptäcka både likheter och olikheter med min vardag där hemma. Sen blev det dags för hejdå och det slog mig hur fort man kan komma nära andra människor. Trots att jag bara har känt dessa människor i ungefär en månad så har de kommit att betyda otroligt mycket för mig. Min värdsyster och jag har tillbringat majoriteten av våra vakna timmar tillsammans och det var en konstig känsla att inse att man helt plötsligt inte längre skulle göra det. Att säga hejdå här var också så mycket annorlunda än när jag lämnade Sverige. När jag sa hejdå till mina nära och kära på flygplatsen i Sverige så var det såklart fruktansvärt jobbigt, men jag gjorde det med vetskapen om att jag kommer träffa dom om 3 månader igen. När jag nu stod på flygplatsen i Curitiba, så sa jag hejdå till min värdfamilj utan några som helst garantier om när eller ens om vi kommer ses igen. Det hejdået var tuffare än jag trodde det skulle vara.

- Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

– Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

Efter det kändes det därför otroligt bra att kunna återförenas tillsammans med Månia och Martha på vår resa till Rio. Rio är en otroligt häftig stad med mycket att se och ta del av. Det kändes skönt att få mellanlanda där, få njuta av tropisk värme, (som jag annars under min tid i Brasilien har varit utan ), bada i havet, turista på alla otroligt fina platser, äta acai till middag, gå i flipp flopp en hel dag som äkta brasilianare och kunna prata och dela med varandra alla upplevelser vi hittills hade haft.

- Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

– Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

Efter den mellanlandningen kände jag mig mer än redo för att träffa min nya stad, familj och församling. Och nu är jag här! Jag bor nu i Videira, en ganska liten stad om man jämför med Curitiba som jag bodde i förut. Här bor jag tillsammans med pastora Francinne och hennes man Paulo och deras lilla hund Penelope. Trots att staden är ganska liten så har kyrkan och församlingen väldigt många aktiviteter och grupper. Jag har nu varit här i 5 dagar, men idag är första dagen som jag överhuvudtaget är hemma inte endast för att sova. Det har alltså verkligen varit otroligt fullspäckade dagar, men oj vad kul med alla aktiviteter.

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

Förutom mycket tid i församlingen, så har vi också hunnit med att träffa otroligt många nya människor och jag kan inte annat än förundras över hur gästvänliga och välkomnade alla människor är här. Jag har redan på mina 5 dagar, hunnit sova över hos en familj, bli bjuden på släktmiddag hos en annan, varit på pizzakväll med julmusik hos en tredje, somnat i en massagesäng hos den fjärde och ätit otroliga mängder ostbröd hos den femte. Helt fantastiskt helt enkelt!

En stor utmaning jag stött på har varit språket. I min första värdfamilj så kunde min värdsyster engelska, vilket från början var en trygghet. Familjen jag bor med nu pratar dock bara portugisiska och alla som jag har träffat hittills här gör detsamma. Något som jag för en månad sen tyckte skulle vara en omöjlighet, är nu min vardag. Det har dock gått upp för mig nu hur mycket man kan utvecklas och lära sig beroende på vilken situation man hamnar i. Nu när jag på ett sätt tvingas att prata det har jag själv märkt hur fort min förståelse för språket har blivit bättre. Nu tycker jag snarare att det är spännande och är tacksam för att jag får möjlighet till det. Alla människor här är också så måna om att försöka få mig att förstå så gott det går. Såklart råkar jag ut för ett antal missförstånd då och då, men det är svårt att undvika och blir istället något jag kan skratta åt efteråt.

Ja så sammanfattningsvis så kan man säga att jag har det väldigt bra, njuter av denna upplevelsen och är tacksam för utmaningarna som gör att jag utvecklas hela tiden medans jag är här! Kramar till er där hemma!

P.s För lite mer daglig uppdatering följ mig gärna på instagram: Kozzakebra!

Isabella, Göteborgsstift

På återseende Hlabisa

För en vecka sedan lämnade jag Hlabisa och jag saknar det redan. Platsen där jag spenderade 5 veckor, mitt första riktiga intryck av Sydafrika.

Livet i Hlabisa har verkligen varit ett liv i någons annans vardag. Ett stilla liv med inte allt för mycket valmöjligheter och sysselsättning. Det blev en omställning till ett annorlunda liv än det jag själv är van vid. Min värdfamilj har tagit emot mig som sin egen son och jag har känt mig hemma.

Det tog nån vecka innan man blev van och går ner i varv. Man inser att det man upplever är normalt och det är såhär som människor lever sina liv på denna plats. Människor lever enkla liv och ägnar sin lediga tid till kyrkan. Man lägger sitt liv i guds händer. Jag hör ofta när det är något som behöver fixas eller ordnas att folk säger: ”God will make a plan for that”. Och så löser det sig alltid. Man samlas ofta i bön i hemmet och det håller människor samman. Man inser att man är bortskämd hemma i Sverige där man har så mycket valmöjligheter.
Byn Hlabisa är omringat av ett väldigt vackert och öppet landskap och vägen till byn går igenom ett safariområde. Man ser ofta vilda djur såsom zebra, bufflar, noshörningar och elefanter.

Helgerna har vanligtvis varit fulla med aktivitet i kyrkan. Lördag kan det vara möte och på söndag är det gudstjänst.
Mötena är en blandning av bön, gospel, dans och sång men också rapporter och diskussioner om hur kyrkan kan förbättras.
Ett möte håller ofta på hela dagen, tidig morgon till sen kväll. När man tror att det är slut så är det alltid nån som börjar sjunga och så blir det full fart i kyrkan igen.
Gudstjänsterna brukar pågå 3-6 timmar beroende på vad det är för gudstjänst.
Det är ett väldigt spirituellt kyrkliv. Man lovprisar genom dans och sång. Plötsligt tar bara någon ton och så hänger alla på. Snubben på keyboarden får sen försöka hitta rätt tonart så att han kan spela med.
Förra helgen hördes en smäll från en av högtalarna och anläggningen började ryka. Men det var inga problem. Prästen tryckte bara dit de lösa delarna och vred upp volymen så var festen igång igen.
Kyrkan drivs verkligen runt av ideella krafter och alla får dra sitt strå till stacken för att kyrkan ska existera. Den enda anställda är prästen/pastorn sen får övriga församlingsmedlemmar bidra med det de kan. Alla hjälper till med att predika, läsa bibel och göra iordning lokalen. Alla har ett ansvar.

En plats jag alltid har kunnat gå till är fotbollsplanen. Ett enkelt sätt att umgås och dela glädje. Unga och barn i alla åldrar spelar tillsammans varje kväll alla dagar i veckan. Bollen är paff och planen är som en åker, men det spelar ingen roll. Överstegsfinterna blandas med hårda inlägg och barnen ligger som sträck i luften för att få till den där klockrena nicken. Målgesterna är lika passionerade som inställningen.

Kyrka, skola, mataffär, ett gäng hus och en fotbollsplan vad mer behövs för att göra en plats fulländad. Jag har verkligen känt mig hemma i Hlabisa och jag hoppas på att kunna återvända en vacker dag.

/Filip Lifvergren, Sydafrika

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

20160919_171454

Fotbollslaget Atletico United

20160908_105935

Marknad vid månadsskiftet då alla får sin pension och lön

20160911_121953

Stormöte för stiftet

 

Uppdatering från Curitiba

Hej allesammans! Det var ett tag sen jag skrev mitt första inlägg här på bloggen och tänkte att det kan vara dags för ett nytt. Jag kan avslöja ett en hel del har hänt sen jag postade mitt första blogginlägg. Inte nog med vi oskadda klarade flygresan från Landvetter till Porto Alegre, har jag även tagit mig till inget mindre än Curitiba! Här har jag spenderat de senaste veckorna i min första värdfamilj, familjen Weingärtner.

Mina dagar i Curitiba har bestått av en hel del aktiviteter i min församling och kyrka. Det har mestadels varit strålande solsken och både mitt och alla andras humör har varit på topp, våren är äntligen här! I kyrkan har jag varit delaktig i både kyrkokören, konfirmandverksamheten och syträffarna.

Jag och Isabella har haft en hel del tid tillsammans de senaste dagarna. Eftersom vi bor i samma stad bestämde våra pastorer att vi tillsammans skulle få besöka två olika projekt i grannstaden till Curitiba. Det ena projektet handlade om barn vars föräldrar blivit av med jobbet och tvingats flytta till fattigare områden utanför staden. I Projekt Dorcas som det också heter fick barnen bland annat vara med i en brassorkester. Även jag tog chansen att låna till mig en trumpet och spelade tillsammans med barnen. Förutom brassorkestern fick barnen delta i kören, spela blockflöjt och lära sig mer om Jesus. Jag och Isabella fick även besöka ett område som de flesta av barnen bodde och levde i. Jag ställer mig fortfarande frågan hur kallt det borde vara om natten i dessa plåthus när jag själv fryser i ett hus med åtminstone riktiga väggar och fönster. Temperaturen går nämligen ner mot en 10 grader om natten under våren, och ännu lägre på vintern.

Förutom besöken genom kyrkan har jag också gjort en hel del med min värdfamilj. Allt från vistelser i tropiska skogar till besök på de lokala barerna. För mig är det väldigt spännande att upptäcka och dela någon annans vardag. En av de häftigaste upplevelserna jag hittills varit med om är nog ändå när min värdfamilj tog med mig ut på jeepsafari i de Brasilianska skogarna. Min värdpappa äger nämligen en egen jeep som han brukar använda till diverse äventyr. Vi får inte glömma all mat jag har stoppat i mig heller. Jag har nog aldrig ätit såhär mycket tårta och bakelser i hela mitt liv. Men eftersom maten hör kulturen till är det ju självklart man måste provsmaka allt!

Om lite mindre än två veckor åker jag och de andra tjejerna från Sverige på semester till Rio. Det ska bli oerhört spännande och jag kan erkänna att detta är en av mina drömmar som går i uppfyllelse. Jag ser allra mest fram emot att få beskåda Kristusstatyn, Cristo Redentor. Men också att få ta del av sambamusik och den härliga atmosfären som jag är säker på att Rio har att erbjuda!

img_20161001_135653

Må gott önskar Månia

Våra första veckor på Filippinerna

Magandang araw allihopa!

Det betyder goddag på filippino, vilket är att av väääääldigt många språk som talas här på Filippinerna. Just nu befinner sig Emma och Klara i den lilla staden Tayasan som ligger på ön Negros Oriental. Vi bor hos en helt fantastisk värdfamilj. Familjen består av en sockerberoende fyraåring, som heter Candysse, hennes mamma, Chenchen, mammans föräldrar, William och Lillian, en bror, William II, och hans flickvän Lean.

Vi mår fantastiskt bra, och får uppleva så mycket så att det ibland är svårt att ta in alla intryck. Det första vi fick vara när vi kom hit var att gå på vaka i hemmet, eftersom våran supervisor Kleins mamma precis gått bort. Det är verkligen skillnad på hur förberedelserna inför en begravning ser ut här om en jämför med hemma.

Vi har fått träffa massa fantastiska människor, som till exempel; rektorn på en skola som ägs av IFI (en samarbetskyrka till Svenska kyrkan) och stadens borgmästare, ingen av oss har ens träffat våra egna städers borgmästare, som kan jämföras med våra landshövdingar. IFIs ärkebiskop har vi även fått möjligheten att träffa två gånger, och han är underbar. Så rolig. Det första han gjorde när vi träffar honom för första gången i en fullproppad kyrka i Manila var att välkomna oss hit till Filippinerna på svenska, och han verkar vara väldigt mån om att vi ska ha det bra här.

På den 1 ½ veckan vi har varit här i Tayasan har vi hunnit med så himla mycket saker att jag inte ens kommer ihåg allt. Det är nya intryck hela tiden, och vi gör allt för att hänga med i svängarna. Vi har fått vara med om predikan som är 45 minuter långa, och tror dagligen att vi ska dö i trafiken, men vi har även fått träffa så många fanatiska människor som jag bara vill stoppa ner i en låda och ta med mig i resväskan hem till Sverige.

Vi är så tacksamma över att vi får uppleva allt det här, och hoppas att ni där hemma mår lika bra som vi gör! Nu ska vi ut på fler äventyr!

Stora kramar Emma, Strängnäs stift, och Klara, Linköpings stift.14455791_1069959933052087_1379510312_o

En skakig början (katikakatika)

Hej alla!

En liten uppdatering från Tanzaniagänget!

Som ni kanske hört så har det varit en jordbävning här i Tanzania, nära Bukoba där vi bor. Vi bodde på ELCT hotel i Bukoba när jordbävningen inträffade. Den 10 september låg vi och vilade efter en god lunch och vaknade upp av att hela hotellet skakade. Först förstod vi inte alls vad som hände och folk utanför stod och skrattade. Sen började det igen och då sprang vi ut ur våra rum. Det va då vi förstod vad som verkligen hade hänt. Några av oss va skakiga i flera timmar efteråt och hela händelsen va vädligt svår att ta in. Några som vi träffat blev drabbade vilket är hemsk då vi inte kan göra något härifrån. Vi förstod inte heller hur allvarligt det var förens vi gick in och läste på Richterskalan att jordbävningen låg på 5,7 vilket är väldigt mycket för detta området. Vi förstod också när alla vi träffat började prata om alla som dött, alla skadade och alla hus som rasat. När vi åkte in i Bukoba någon timme efter händelsen kunde man se väldigt många hus som rasat, tak som förfallit och sprickor i väggar.

Dagen efter, den 11 september deltog vi i begravningsceremonin för alla som dött. Där talade premiärministern för Tanzania om det som hänt. Det kändes som om hela staden va där för det va fullproppat med folk överallt runt hela fotbollsplanen där ceremonin hölls. Våra tankar går till alla drabbade och deras familjer.

På kvällen runt 22.00 när vi precis skulle sova kom det ett efterskalv som skakade om några av oss igen. Men det va ett väldigt litet efterskalv men vi har hört att även efterskalvet har förstört hus och skadat människor.
Just nu befinner vi oss på en skola som drivs av ELCT. Några av eleverna vågar inte sova inomhus utan sover i tält för de är så rädda för att det ska komma ännu ett efterskalv.

Vi mår bra! Ingen av oss är skakade och vi klarade oss med en väldans tur. Några av oss är rädda för ännu ett efterskalv men vår mår bra under omständigheterna. Vi har träffat några som tycker detta är jättejobbigt och som inte riktigt vet hur de ska hantera detta. Hela händelsen är väldigt omtumlande men vi är glada att vi har kunnat ringa hem och prata med nära och kära. Vi pratar väldigt mycket i gruppen också och är öppna med vad som har hänt.

Bortsett från kaoset har vi det jättebra och har lärt känna jättemånga nya och härliga människor! Det är så många stunder som förgyller vardagen med glada människor, välkomnande människor och glädje över att vi är här. Landskapet är helt fantastiskt och mycket grönare än vad vi trodde. Maten är väldigt god men väldigt mycket kolhydrater som ris, potatis och spagetti. Men våra magar mår hyfsat bra ändå!

Här på skolan har vi olika kurser. Vi har bättrat på vår kunskap i Swahili och lär oss om kultur och historia i Tanzania och ELCT och deras arbete. Det är helt fantastiska människor här och även om alla inte kan engelska så kommunicerar vi förvånansvärt bra! Igår satt vi och spelade kort med två elever här. Trots att en av dem inte kunde någon engelska så förstod han precis hur spelet gick till och vann över oss två gånger. Det är helt underbar hur lätt man kan prata med varnades här även om man inte talar samma språk.

Lev väl och ta hand om er och alla ni tycker om.

/Louise, Maja, Hanna och Oskar

Vi har kommit fram till Filippinerna

Halli hallå. Jag är en av fyra som har åkt till Filippinerna(!!) Vi landade i Manilla igår kväll. Jag heter Emma Ronquist och är 20 år gammal från Örebro Nikolai församling som tillhör Strängnäs stift. Så länge jag kan minnas + några år till har jag varit aktiv i kyrkan på många olika sätt. Från att vara deltagare till att leda. Nu i sommar har jag varit kyrkvaktmästare som jag verkligen har trivs med.

Jag är en person som älskar att resa och att vara aktiv , spontan och göra saker hela tiden. I början av sommaren kom jag hem från mitt 1,5 år långa äventyr i USA där jag jobbad som aupair.

Att jag just nu befinner mig i Manilla med mina resekompisar är helt fantastiskt. Jag är så himla glad att jag har fått chansen att göra detta och kommer verkligen ta vara på varenda minut. För att jag ska kunna minns så mycket som möjligt har jag en podcast om man kan följa på youtube som heter filipodden.

Nu ska jag bara uppleva, kom i håg ni är ni och ni duger!

Lev Väl

13843401_1344597675568817_322848914_o

 

Sista stoppet!

Här sitter jag och mina trötta resekamrater och väntar på sista flyget på vår väg till Tanzania. Vem jag är? Jo, Hanna heter jag och jag kommer ifrån Göteborgs stift närmare bestämt Tjörn. Jag har sen barnsben varit aktiv inom kyrkan på olika sätt, senare år har jag varit kyrkvärd och ung ledare i olika samanhang.

Jag har även ett stort engagemang inom SKUG, svenska kyrkans unga Göteborg, där en stor del av mitt hjärta har fastnat. Unga i olika typer av sammanhang och engagemang är något av de bästa jag vet! Utöver det tycker jag att hästar är coola och spenderar när tiden finns gärna den i stallet.

Denna resa som jag och mina tre resekompisar ska iväg på hoppas jag är något av de bästa jag får uppleva. Vi har vetat ganska länge att vi ska iväg men det har fortfarnade känts så långt borta. Men nu sitter jag här och väntar på planet och inom kort kommer jag vara framme i det land som jag ska bo i, i tre månader. Detta ska bli fantastiskt och jag hoppas ni vill följa oss på vägen!

Hanna Lavén, Göteborgs stift

20160909_095004