Update från Rustenburg

Dumelang!

Nu är det över två månader sedan vi landade i Sydafrika och jag har inte uppdaterat här en enda gång, så jag tänkte att det kunde vara dags nu. Livet rullar på här, och jag lever och frodas. Ibland är tempot lugnt och ibland rusar allt på i en rasande fart, men oavsett tempo får jag uppleva saker och se sidor av detta landet som jag inte hade föreställt mig. Sedan vi kom hit i början av september har jag flyttat runt en del. Vi började med en månad i en liten by på landet i provinsen KwaZulu-Natal, sedan följde en fantastisk semestervecka i Kapstaden och nu är jag inne på den tredje veckan hos min värdfamilj i staden Rustenburg i North Western Province. Där emellan har vi spenderat några dagar i huvudstaden Johannesburg.

Jag trivs otroligt bra där jag är just nu, och jag är så otroligt tacksam för att få vara en del av livet här. En stor och viktig del av upplevelsen har för mig än så länge varit det jag har fått se och uppleva när jag har förflyttat mig och bytt stad. Att förflytta sig inom Sydafrika är olikt allt annat jag tidigare varit med om. Landet har elva officiella språk med tillhörande folkgrupp och kultur, och bara det avslöjar ju att livet rimligtvis bör se olika ut på olika platser. Men utöver det ser människors livsstil och levnadsstandard väldigt olika ut. Sydafrika är Afrikas rikaste land, men på grund av avgrundsdjupa klassklyftor är fattigdomen trots det otroligt utbredd. Landet är en demokrati, men på grund av korruption och djupt rotade maktstrukturer är det allt för många många människor som lever under förtryck och saknar möjlighet att leva sina liv som de vill. Och sedan har vi ju det här med landets historia. Apartheidregimen föll för lite drygt tjugo år sedan, och spåren av denna tiden är fortfarande djupa. Hör om dagen besökte vi en primary school (en låg- och mellanstadieskola driven av staten). På denna skolan går det runt 1500 elever, och alla är svarta. Tydligen går det sällan vita elever på de ”svarta” (kommunalt drivna) skolorna, medan det förekommer att svarta elever går på de ”vita” (privatdrivna) skolorna – om deras föräldrar har råd att betala skolavgiften vill säga. Vi gjorde också ett besök i ett gruvområde med tusentals anställda gruvarbetare och en stor administrationsavdelning. Jag fick berättat för mig att på detta gruvområde är både svarta och vita anställda, men i gruvorna är det bara de svarta som jobbar medan de vita har t.ex ingenjörstjänster och chefspositionerna inom administrationen. I staden där jag bor är det väldigt få områden där svarta och vita lever tillsammans, och speciellt i de fattiga områdena är det omöjligt att hitta vita. Jag pratade också med en vit man om stadens lokala ”public transportations” och han meddelade att han tyvärr inte visste så mycket om den, för att han tog alltid bilen. Raden av exempel är lång, och vad jag vill säga med detta är att trots att segregering och förtryck numera är förbjudet enligt lag och rasismen inte praktiseras öppet återstår det en massa problem. I människors huvuden finns fortfarande tydliga regler för vad som är till för de vita och vad som är till för de svarta, och strukturerna låter sig inte riktigt övervinnas. Vägen till jämlikhet i detta landet är fortfarande så lång.

Varje dag ser jag saker som får mig att fundera över min livsstil. Ibland är det svårhanterligt för att huvudet blir så fullt av intryck och funderingar, men det ger mig så mycket och jag känner mig otroligt tacksam för att jag får vara här och uppleva allt detta!

Lev väl och ta hand om varandra.
Kramar från Julia

Mina tre fina resekompanjoner på toppen av Tablemountain i Kapstaden.

Mina tre fina resekompanjoner på toppen av Tablemountain i Kapstaden.

Jag, Filip och min nuvarande värdfamilj.

Jag, Filip och min nuvarande värdfamilj.

Kyrkan vi är stationerade i just nu.

Kyrkan vi är stationerade i just nu.

Glada barn när vi besökte skolan här om dagen.

Glada barn när vi besökte skolan här om dagen.

Och häromdagen var vi bjudna på bröllop. Fint!

Och häromdagen var vi bjudna på bröllop. Fint!

En bloggpaus i en hektisk vardag

Dumelang! Jag har slutat att befinna min i KZN (KwaZulu-Natal, också kallat Zulu-land), men jag är mer känd som det namn jag fick där, Nolwazi, i Moretele (Gauteng Province) där jag befinner mig nu. När jag träffar nya människor och presenterar mig som Emma är de först tveksamma, innan de får veta att jag också heter Nolwazi (som betyder typ mother of knowledge på zulu). Då kommer istället kommentarer som ”JAHAAA det är DU som är Nolwazi!”… en spännande upplevelse att få ett nytt namn, minst sagt!

Sen jag senast bloggade har det gått enormt lång tid, runt en och en halv månad, men det känns som att det skulle kunna ha passerat ett år. Ezakheni som till en början var ett märkligt ställe med enormt annorlunda kultur blev tillslut mitt hem. Trots att den generella inställningen till livet här är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: att schemat förändras oförberett är inget konstigt och den sista veckan jag spenderade i Ezakheni var det skollov (så crechet/dagiset jag spenderat mycket tid på var stängt) och samtidigt hade någon bestämt sig för att renovera kontoret Sikhona Care Centre så där kunde ingen verksamhet hållas. Det gjorde att jag hela sista veckan fick ta det lugnt, läsa böcker, och förbereda mig för avresa. När dagen väl var kommen föll det några tårar när jag behövde säga hejdå till min värdfar Linda Mazibuko på flygplatsen i Durban den 17e oktober. Jag hann på bara 5 veckor bli en del av hans familj, och det är jag evigt tacksam för.

Sedan dess har det också hänt enormt mycket. Hela Sydafrika-gänget hade semester tillsammans och utforskade Kapstaden – en av de vackraste platserna jag sett i mitt liv. Framförallt har vi dock placerats i vårt andra circuit. Jag och Niklas (som nu faktiskt reser tillsammans!!!) är i Moretele circuit som ligger i Western Diocese. Fram till inatt har jag bott hos en familj med en 35årig son och hans mamma, men boende-planen under denna period är väldigt annorlunda än vad både jag och Niklas upplevde under den förra. På fyra veckor ska vi bo i fyra olika familjer, något som gör att tiden både känns som att den går fortare och långsammare på samma gång.

Schemamässigt är denna period också till en början väldigt annorlunda än vad jag upplevde i Ezakheni. Moretele Circuit har ett 30 år gammalt samarbete med Marburg Circuit som ligger i Tyskland. I samarbetet ingår resor av olika delegations både till och från Sydafrika, och när vi hämtades i Joburg för en vecka sedan kom en buss fullproppad med 22 personer, varav 8 tyskar, och en bebis. Tyskarna har ett hektiskt schema som vi följer till det att de åker hem på söndag. Hittills har vi hunnit besöka fem skolor, varav ett universitet (UNISA, det äldsta universitetet i landet) och en skola för funktionshindrade barn, tre sjukhus, en konfirmation och följande konfirmatonsfest, museum och en enormt rik kvinna som bjöd oss på mat. Jag och Niklas har även hunnit byta nationalitet ett antal gånger. Vi är oftast tyskar, eftersom vårt program antas vara en del av deras samarbete, men vi är också schweitzare ibland eftersom de flesta tror att Switzerland och Sweden är samma land – de används som synonymer i samma mening ibland… Vi är helt klart exotiska iallafall!

Den största skillnaden på livet här och livet i KwaZulu-Natal är att jag inte alls upplever att kulturen är en lika stor del av det vardagliga livet här, där de flesta människorna är Setswana. Snarare ser folk ner på hur Zulu-folket lever i sina gamla dagar med djurhudar som kläder och kycklingfötter som mat. Att man även här äter kycklingfötter är inte alls lika viktigt att tillägga i dessa diskussioner. I mitt förra inlägg skrev jag också att Zulu var ett väldigt svårt språk, men precis som allt annat i Ezakheni blev språken en del av mitt liv och nu sitter jag och saknar det språk jag för 1,5 månad sedan inte alls kunde förstå. Setwana är, tillskillnad från isiZulu, ett svårt språk PÅRIKTIGT!

För att följa min resa oftare och mer på djupet har jag ett instagramkonto tillägnat detta: emmareserruntjorden!

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

14874865_10207697216212005_1264360500_n

Och det är här våra dagar startar och slutar. Vi lämnas av värdfamiljer på morgonen och hämtas på kvällen vid the deanery utanför kyrkan Modisa.

 

Att vara en alien och att vara värd mer

Det är knappt att det går att förstå att det bara är en vecka sedan vi lämnade Sverige för att påbörja dessa månader på andra sidan ekvatorn. Sydafrika är ett helt fantastiskt land, det har jag redan hunnit förstå, och människorna är trevliga och tillmötesgående. Det känns som att jag varit här i en evighet, och längre än så vill jag stanna!

Min dag började på en förskola där ca 30 barn spenderar sina dagar. Förskolan samarbetar med Sikhona Care Center där jag är stationerad för att jobba med deras olika projekt – bland annat  förskolan. Barnen som är där är till stor del föräldralösa, och de som inte är det har varit med om andra hemskheter i sina korta liv. Att spendera bara 15-20 minuter med dem som jag gjorde imorse gav mig tillräckligt mycket energi att jag skulle kunna flytta ett berg nu. Jag, med mitt väldigt blonda hår och (fortfarande) väldigt bleka hud, var en alien för barnen redan innan de såg min arm – där jag har två tatueringar. Till en början var barnen blyga och pekade på armen följt av viskningar på zulu (som är ett enormt svårt språk att förstå, tro mig) innan en modig pojke vågade sig fram för att klappa lite försiktigt med sitt pekfinger på en av tatueringarna. Sen var leken igång. Jag tror jag blev klappad över hela kroppen i tio minuter och jag delade skratt med dessa barn som ser lyckan i det lilla även när de förlorat hela sin trygghet. Tack och lov kommer jag få träffa dem igen och få ännu mer glädje och energi av dem. Barn är helt fantastiska!

Nu är jag tillbaka på kontoret, Sikhona Care Center, och har blivit lite briefad på vad jag ska spendera min månad här i Ladysmith med att göra. Jag har läst om deras program specialicerade för både kvinnor och män som arbetar för att upplysa dem om HIV-spridning, våld i nära relationer och tonårsgraviditeter (trots att graviditeterna här kan börja redan vid 12års ålder… Ofattbart). Målet är att förebygga alla dessa saker, och sloganen för kvinnornas program Zazi – know your strenght är #imworthit – allt för att kvinnor i alla åldrar ska förstå att även om man kommer från extrem fattigdom finns det sätt och möjligheter att komma bort från Ladysmith och till det fantastiska liv som alla förtjänar, genom utbildning och självkännedom. Helt fantastiskt!

DCIM100GOPROGOPR0104.

Sikhona Care Centre. Här mår jag bra!

 

2 dagar senare

Hej allesammans. Jag är den 4:e och sista deltagaren i gruppen som rest ner mot Sydafrika. Mitt namn är Niklas Stavnjak. Jag är 20 år gammal och bosatt i Jönköping som tillhör Växsjö stift. Man skulle kunna säga att jag varit aktiv i Svenska Kyrkan sedan jag konfirmerades 2011. Började som assistent och fortsatte att vara det i 3-4 år. Därefter startade jag och mina vänner upp en grupp som kallas för ”ung i världen” där vi ses en gång i månaden och diskuterar samhället/makt utifrån boken ”ORKA”.

Idag är det 3:e september och för 2 dagar sen satte jag mig i en bil med mina kära vänner påväg mot Landvetter där startskottet för denna resa tog av. Efter massa säkerhetskontroller, turbulens och skratt kom vi äntligen fram till Johannesburg oskadda och spända på vad vi kommer få uppleva och dela. Trots att resan tog 24 timmar så har jag ännu inte riktigt kunnat greppa att vi är på andra sidan jordklotet och att jag numera kommer bo här i 3 månader. Just nu är vi alla 4 bosatta på Kempton Park Airport Lodge som ägs utav ELCSA (värdkyrkan). Imorgon väntas en resa ut till huvudstaden Johannesburg och Soweto som ligger en bit utanför.

På månad flyger vi alla vidare till Durban för att därifrån bli upplockade och körda till Ladysmith (Jag och Emma). Mina förväntningar är sky höga men samtidigt inte alls. Allt återstår att se och ta del av. Kunde inte varit mer tacksam för denna möjlighet jag får ta del av. Förvänta er fler inlägg för det kommer.

14215364_10207299102219404_782283328_o

/ Niklas

Mot Landvetter

Tjena allihopa!

Om några timmar lyfter planet mot Johannesburg. Äntligen är det dags för äventyr igen!
Huset här hemma är alldeles tomt och tyst och jag avnjuter en kopp kaffe i lugnet före stormen. Troligtvis kommer det dröja några månader innan man får dricka bryggkaffe i mugg igen.

Mitt namn är Filip Lifvergren, jag är 20 år gammal och bor i Alingsås, Skara stift.
Jag har under många år varit aktiv i Svenska kyrkan i Alingsås. Jag har varit med i barn och ungdomsgrupper, konfirmerat mig, spelat i band och varit konfaledare. Under senaste året har jag arbetat som fritidsledare i Stockslyckekyrkan. Det har varit roligt och utvecklande att jobba i kyrkan, lite extra kul har det varit att ansvara för samma barngrupper som jag själv var med i som barn.

Men nu är det dags för Sydafrika! Efter två veckor med språk och avresekurs på kyrkokansliet i Uppsala är jag supermotiverad! Efter många samtal om språk, politik, mat, kyrka, musik och kultur känner jag mig redo.
Det ska bli väldigt spännande att vara helt ny i ett land och sammanhang. Troligtvis kommer jag upptäcka både likheter och olikheter mellan våra kyrkor och samhällen. Oavsett vad jag kommer stöta på, ser jag fram emot de människor jag kommer möta. Människors olikheter och personligheter är något som inspirerar mig och gör samhället till en mer fulländad plats.

Nu bär det av mot Landvetter för att möta upp de andra sköna lirarna i Sydafrikagruppen, Nu åker vi!20160901_093947

Resfeber

Halloj!

Jag heter Emma Wigfeldt, är 20 år gammal, och om bara några få fjuttiga timmar åker jag till Arlanda för att lämna Sverige och spendera 87 dagar på Sydafrikansk mark. Jag bor i Stockholm och just nu känns det extra bra att Arlanda är avreseflygplats eftersom jag precis lyckats förstå att det är idag jag åker. Jag har (iprincip) packat klart men insåg att jag glömt att köpa lite saker – så snart får jag springa iväg och fixa de

Hela gårdagen var en dag fylld med resfeber, trots att 1a september fortfarande kändes väldigt långt borta. Idag är det första september, Dagen D, och idag har jag nästan börjat förstå. Inte förrän jag träffar Julia, Niklas och Filip på Arlanda kommer det vara helt påriktigt dock – och det är fortfarande några timmar kvar tills dess.

Precis som övriga deltagare kommer jag att dela med mig av glimtar från mitt äventyr här, och jag ser enormt mycket fram emot att komma iväg och uppleva världen på ett sätt jag aldrig tidigare gjort!

Och här är vi!! Jag, Julia, Niklas och Filip image- ett drömgäng!

28 timmar

Om 28 timmar lämnar jag svensk mark. Jag och mina tre fina resekompanjoner. Om ungefär 46 timmar landar vi i Sydafrika. Där ska vi spendera de tre kommande månaderna i ett delande av tro, liv och vardag tillsammans med varandra och människorna vi möter. Fantastiskt bra grej! Är väldigt taggad!

Och hej förresten!

IMG_5209

En presentation kanske kunde vara på sin plats. Jag heter Julia och är alltså en av årets utbytesdeltagare. Jag kommer från Kinna (en liten ort mellan Borås och Varberg) och hör hemma i Kinna församling, Göteborgs stift. Jag är 19 år och tog studenten i juni. Efter många långa skolår och en sommar av väntan och förberedelser känner jag mig väldigt redo för att åka iväg, och jag är verkligen tacksam för den här möjligheten.

Min längtan och förhoppning är att jag under hösten ska få möta människor och sättas i sammanhang som ger mig ett nytt och bredare perspektiv på vad livet är. Jag ser fram emot att dela med mig av berättelser om detta, men nu ska jag återgå till packandet, för imorgon åker vi!!!!

/Julia

När kyrkan firar födelsedag och bröllop blåser bort

Under de snart tre månader jag har spenderat här i Sydafrika är det få dagar som lämnat mig utan nya upplevelser eller insikter om livet här, och om mig själv. Det finns så mycket i vardagslivet och i kyrkolivet som skiljer sig från allt det som jag någonsin upplevt där hemma.

I söndags tillbringade vi vår sista dag i Jane Furse, en stad där vi tillbringat mycket av vår tid här i Sydafrika. Temat för dagen var avsked och jag slås av hur nära man kan komma människor på så kort tid. Det spelar ingen roll att det skiljer en halv jordglob eller sisådär 60 år mellan oss, vänner går att hitta överallt och på de mest underliga sätt. Jag är så tacksam för alla vänner jag fått här och för alla er, mina vänner ute i världen.

I söndags var det iallafall inte bara avsked som skulle tas, vi fick också vara med på söndagsgudstjänsten i vår hemkyrka. Den här söndagen var det ingen vanlig gudstjänst, nej idén här skulle det firas födelsedag. Det var inte så att kyrkan i sig fyllde år eller att någon gamling fyllt tresiffrigt, nej, ALLA skulle firas. Jag pratar alltså om ett kollektivt födelsedagsfirande där allas födelsedag skulle uppmärksammas. Kyrkan var fylld av pynt, tårtor, godis, läsk och till och med presenter. När den stämningsfulla gudstjänsten var över minglades det i kyrkan ett bra tag och gamla som unga förenades i sin tro – och förkärlek för sötsaker. En mycket fin tradition som visar hur levande och vibrerande kyrkolivet är här, tycker jag. Att jag har fått vara en del av det kyrkolivet, om än bara för några månader, gör mig oerhört glad.

Senare under dagen bar det av mot ett mot ett bröllop. För mig kändes det lite extra speciellt eftersom det var mitt livs första bröllop. Trots mina mycket små (om inte obefintliga) erfarenheter från bröllop i Sverige förstod jag dock snabbt en sak, de skiljer sig mycket mellan bröllop i Sverige och i Sydafrika. Den kanske mest fundamentala skillnaden är att majoritet av alla bröllop här hålls utomhus, vanligtvis under jättelika partytält. Det behagliga, om än stundvis heta klimatet i området ställer sällan till något problem för bröllopsgästerna och det såg inte ut som att dagens bröllop skulle vara något undantag. Snarare fanns det nog en oro för värme, då de varit en värmebölja de senaste veckorna. Hursomhelst, till bröllopet kommer vi, jag och August och allt börjar bra. Vi blir placerade nära brudparet i mitten av det gigantiska tältet. Hyllningstalen flyter på i god ton när vi plötsligt börjar ana något i horisonten. Det ser ut lite som en brun vägg. Först tänker jag inte mycket på det men snart ser jag att ”väggen” kommer närmare och närmare och jag känner hur det börjar fläkta svagt i tältet. Då slår det mig plötsligt, den bruna väggen är ingen hägring eller något rökmoln, den bruna väggen är en sandstorm. Snart når den väldiga stormen tältet, meterhöga högtalare välter, sand väller in och tältets pelare vajar olycksbådande, fram och tillbaka. Vi bestämmer oss för att lämna tältet och söka skydd. Vi väljer att fly till bilen. På vägen dit blåser vi nästan bort och August och jag kastar oss, som jagade danska förbundskaptener, in i bilen. Därifrån ser vi tältet rasa och människor välla ut. En stund senare har stormen lagt sig och vi återvänder till området. Ingen har skadat sig men någon gång under kaoset som utbröt var det någon som såg möjligheten, och stal den tre våningar höga bröllopstårtan. Mycket olyckligt. Bröllopet ställdes tillsist in men innan folk gick hem ville de såklart ha lite valuta för sin spenderade tid och vad är då inte bättre än gratis lunch under öppen himmel? Efter att vi ätit lite snabbt tillsammans med de andra, säker 200 gästerna sätter vi oss i bilen för att åka hem. Jag tänker att ”Ja ja, det där löste sig ände ganska bra tillslut” tror till och med jag tänkte den mycket trösterika och på många sätt rogivande tanken ”Det kunde varit värre”. Jag avbryts ur min tankevärld av att något slår mot rutan. Då kom ösregnet.

Ja hörni, så kan en vanlig dag för oss här i Sydafrika se ut.
Ta hand om er!
Julian

Före

Före: Under bröllopet

Under

Under: Sandstormen

Efter

Efter: Fallet tält

 

One month in South Africa (written 6/10 posted today, due to lack of Internet)

As I’m writing this, the first month of our stay here in South Africa has passed, and we have done a lot! Going around to different Parishes, meeting different people and seeing different places every day. Since this is the second text being published by us on the blog I will only write about what we have experienced since last time. What I’ve realised though is that one month can feel like a whole year and just one day, in the same time. It feels like we have been here forever but also, like we just came. With all the thing we have done its hard to realise that we’ve only been here for one month however, since everything has been so much fun, it feels like we came yesterday.

We have continued are journey through the northern province of ELSCA and we are now in Lobethal, close to Jane Furse, Limpopo. Since we came back from Nelspruit (see August’s text), we have been in Durban, Groblersdal and a short term in Middlesburg. Today we arrived in Lobethal where we will spend a few days, before we go to Palaborwa for a youth conference.

Two weekends ago we went together with some of the youth from the Northern province to Durban, for a youth cultural calabash. It were in total over 100 youths from all over South Africa there and we even met the bishop from the south eastern diocese, Bishop P.P Buthelezi. He had been in Sweden several times and it turned out that he is a good friend of Åke Bonnier, bishop of Skara diocese, whom was the one who baptised me! Expect being in church to sing and praise the event also focused on cultural heritage. The participants dressed in culture attire and sang traditional songs. South Africa is a country that is very rich in culture, there are eleven different officials languages and even more cultures. To remember your heritage is of big importance here and the whole of September is seen as a heritage month. We also got the opportunity to see Durban and I can say that it is a very nice c

ity. We swam in the Indian Ocean, played beach volleyball and really enjoyed ourselves.

After being in Durban we went to Groblersdal where we stayed for a few days. During these days we visited a college, spent a lot of time with the youth league in the local parish and visited an orange farm, just to mention a few things. We also attended a funeral for a young woman that passed away just before arrived in Grobelsdal. A funeral here is not something that lasts just for one day, instead there are several services spread over a whole week. We went to the last service (that was held at the church) and also to the cemetery. The whole funeral was very emotional and at the lunch afterward there must have been more than hundred people. When someone dies here, the whole community helps with everything from cooking the food for the funeral to digging the grave, a very beautiful and uniting tradition, I believe.

Directly after the funeral we went back to Middleburg to attend the confirmation service for the confirmands that we met a few weeks ago. The service was five hours long and the whole church was packed. Confirmation services are always very joyful and this one was no exception, five hours felt like one hour, if you ask me. Afterward we visited as many of the confirmands reception as we could, I think we made 7 out of 15… It was a long day but very much fun and it was interesting to see how a confirmation service is in ELSCA.

One thing that I have noticed is very different here in South Africa compared to Sweden is the amount of soda people drink. We have had soda to almost every meal here and I would say that is almost more common to drink soda or juice to a meal, than it is to drink water. Some people are even surprised when we say that we prefer to drink water instead of soda. A lot of people don’t see to realise how bad soda is for you, especially in big amounts. The health knowledge is in general quite low and different type of fast foods are popular. As a result of this obesity is something that we come across often in the different places we visit.

Another thing that I’ve thought of is that there are no locks at the toilets. As a person who cares about my private spaces this sometimes causes some problems.

The driving is also something that differs a lot compared to what I’m used to. Not all cars have seat belts and not many people uses them, unless when they have to. The drivers rarely respects the speed limits and I remember once when we drove in over 180 km/h! Fatal traffic accident are much more common here than in Sweden and I would say that the only times when I haven’t felt completely safe here have been when I have been in a car. When we went to Durban,  youth that we travelled with even prayed before we went in the car and I can see why…

I think it is impossible to write a text on the blog without mentioning the weather – IT IS HOT, sometimes even over 35 degrees! I’m already almost out of sun cream and I brought a BIG bottle with me… We have experienced some rain but most of the time it is sunny and since it’s only October we still have warmer months ahead of us.

When it comes to challenges that the society faces I would say that the biggest challenge is the high rate of unemployment, especially for the youth. A lot of the young people we meet are unemployed and they are not so hopeful about their future. There is also a big problem with drugs among young people. These aspects are what I will focus on for my special project – the situation for the young people.

I’m still amazed by the hospitality people show us everywhere we go here, especially from the ones that hosts us. They are so thankful that we are with them and we always tell them we are the ones that should be thankful, which we are of course. People take time to be with us and to speak with us, especially the youths. We are being so well taken cared of and I can really say that South Africa is a welcoming country.

Till next time!                                                                                                  Love and blessings,

Julian or my new name Hlabirwa.

image

Together with the Bishop of the South eastern diocese. For some reasons I can’t upload more pictures…