Slutseminarium i Curitiba

Brasiliengruppen är återförenad!

Vi befinner oss nu i Curitiba på en av kyrkans lägergårdar, vi avslutar vår resa med fyra dagars slutseminarium. Med oss är vår brasilianska koordinator Simone samt de fyra brasilianska ungdomarna Débora, Jefferson, Tatiane och Thais, som är en del av årets utbytesprogram och besökte Sverige i våras. Tillsammans delar vi våra tankar och upplevelser från utbytestiden, visar bilder och gör gruppövningar för att reflektera över resan.

15136019_1363864073626336_8555686453602690477_n

Från vänster: Månia, Isabella, Thais, Tatiane, Débora, Simone, Jefferson, Sofia och Martha

Under andra perioden bodde Månia i Tatianes familj i Pomerode och Martha var i samma församling som Jefferson i Vale do Sol. De reste hit tillsammans och kom fram till Curitiba redan i lördags, samma dag anlände Thais och Débora. I lördags började seminariet för brasilianarna och i söndags drog det för båda landgrupperna, då anlände även Isabella och Sofia. Dagen började med adventsgudstjänst i församlingen Bom Pastor i Curitiba, därefter hölls en festlunch, så klart med churrasco, i församlingen som vi deltog i. Eftermiddagen spenderade vi på lägergården och gjorde gruppövningar och på kvällen hölls en avslutningsmiddag för oss och inbjudna värdfamiljer i närområdet. En supertrevlig kväll med god mat och delande av svensk och brasiliansk kultur! Idag har har vi presenterat våra miniprojekt och en präst här från Curitiba kom och pratade med oss om arbete i ungdomsgrupper. Dagen avslutades med pizza, till efterrätt fick vi chokladpizza med jordgubbar – vilket är mycket godare än vad man först föreställer sig!

15253615_1196722443743320_8251600046135180919_n

Pizzamiddag med hela gänget!

Imorgon åker brasilianarna hem och vi får den sista dagen ensamma med Simone. Förhoppningsvis hinner vi ut på tur i stan för att få uppleva julmarknaden i Curitiba. På onsdag bär det av hemåt. Fastän det är tråkigt att lämna detta härliga land, så längtar vi lite ändå.

Abraços från Brasiliengruppen,

Sofia, Martha, Isabella och Månia

Från landsbygds- till storstadsförsamling

Nästan hela utbytestiden här i Brasilien har passerat. För min del har det varit full rulle hela tiden och jag har inte hunnit haft tråkigt en enda stund. Därför kommer tiden för reflektion nu, när jag endast har några dagar kvar i värdförsamlingen och schemat är glesare. På söndag åker jag till Curitiba för att möta upp de svenska och brasilianska deltagarna samt den brasilianska handläggaren för programmet för ett par dagars avslutningsseminarium. I mitten på nästa vecka flyger vi hem till Sverige igen.

img_4575

Jag med staden Jaraguà do Sul i bakgrunden.

Mina tre månader här i Brasilien har varit uppdelade i två perioder, ungefär en och en halv månad i två olika värdförsamlingar och familjer. Första perioden spenderade jag i delstaten Santa Catarina i södra Brasilien, i en stad vid namn Jaraguà do Sul. I samma stad var också Martha placerad under första perioden, men vi bodde hos olika familjer och hade skilda värdförsamlingar. För den andra perioden förflyttades jag ensam norr ut, till sydöstra Brasilien och till landets folkrikaste delstat, São Paulo. Jag placerades i Campinas, en storstad i närheten av metropolen São Paulo. Min värdförsamling här ligger mitt inne i Campinas centrum, tillskillnad från min första värdförsamling vars socken sträckte sig ut på landsbygden. Under min utbytestid har jag alltså gått från landsbygds- till storstadsförsamling och jag tycker verkligen att det har varit superkul att få ta del av dessa två olika perspektiv.

img_4988

Jag med São Paulo i bakgrunden, Brasilien och Sydamerikas största stad.

Mycket annat skiljer sig också mellan de olika platser jag varit på. Klimatet är en del, det är mycket varmare här i São Paulo än vad det var i Santa Catarina. Delvist beror det på årstiden, då jag var i Santa Catarina var det tidig vår och nu är det nästan sommar, men södra Brasilien har ändå ett kyligare klimat än sydöstra. Första veckorna frös jag faktiskt, jag hade väntat mig värme i detta tropiska land och kylan kom som en chock. Värst var det första dagen i Brasilien, då vi landade i Porto Alegre och det var kallare där än vad det var då jag lämnade Sverige. Jag är glad att min mamma övertalade mig att ta med mig en jacka, annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Nu, här i Campinas, är det istället tvärt om – värmen är närmare outhärdlig och jag har lyckats bränna mig två gånger.

img_4542

Jag (till vänster) och Martha på Oktoberfest i Blumenau.

En annan skillnad mellan de båda platserna är att Jaraguà do Sul har en stark germansk kultur som inte finns här i Campinas. Att det fanns så mycket tyskt inflytande var också något som förvånade mig ordentligt. Man åt surkål med den övriga brasilianska maten, de älsta husen var byggda med tysk akritektur och många av den äldre generationen talade tyska. Detta är ett arv från de tyska invandrana som kom till Brasilien i slutet på 1800-talet. Och de är riktigt stolta över sitt tyska arv, ofta vid festtillställingar dansas tyolerdans och de firar till och med Oktoberfest! Jag och Martha gick på invigningen av Oktoberfest i grannstaden Blumenau, vilket var hur häftigt som helst! Här i sydöstra Brasilien finns inte alls den tyska kulturen som det gör i landets södra region, eftersom det inte finns lika många tyskhärstammande brasilianare här som det finns där. Den luthersk evangeliska kyrkan i Brasilien finns också i mycket mindre utsträckning här än i södra Brasilien, vilket har samma anledning. Det är främst den tyskhärstammande befolkningnen som är medlemmar i den lutherska kyrkan.

Tyrolerdansuppvisning på min församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.

Tyrolerdansuppvisning på församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.

Dagarna under utbytestiden har ändå sett ut på liknande sätt, trots olika platser. Jag har gjort olika aktiviteter och besök tillsammans med antingen familjen eller värdförsamlingens präst, både inom och utanför kyrkan. Jag har bland annat deltagit i kyrkans olika grupper (i Jaraguà do Sul särskilt i ungdomsgruppen JULU), gjort dagsutflykter till närliggande städer, följt med mina värdsyskon till gymnasieskola och universitet och jag har varit på både socknens familjeläger och stiftets ungdomsläger. Här i värdförsamlingen i Campinas har jag också deltagit i kyrkokören och jag har också fått vara med och uppträda med dem!

Mycket tid har jag också spenderat med värdfamiljena jag har bott hos och på så sätt har jag också fått en väldigt god inblick i brasilianskt vardagsliv. Många av rutinerna är jag sedan länge bekant med, andra har varit helt nya och vissa är unika för just den familjen. Båda familjerna som jag har bott hos är familjer med ungdomar/barn och jag har också mottagits och behandlats som en dotter i familjen. Att jag kan portugisiska har varit en fördel i många situationen och har verkligen hjälpt mig integrera med familjerna, redan från dag ett kände jag mig som en del av dem. Jag har också fått följa med och träffa familjens släktingar, på flertalet släktkalas har jag fått presentera mig och svarat på nyfikna frågor om det kalla land jag kommer ifrån. Alla möten har genomsyrats av kärlek och värme, jag har känt mig välbemött och omhändertagen av alla människor jag träffat.

img_4197

Tillsammans med min värdfamilj i Jaraguà do Sul.

img_4887

Tillsammans med mina värdföräldrar i Campinas.

Sammanfattningsvis är jag mycket tacksam för dessa tre månader. Jag har hunnit se och ta del av otroligt mycket och har skapat många fina minnen. Allt har varit mycket lärorikt, jag har träffat många, nya, inspirerande människor och fått vänner för livet.

/Sofia dos Santos, Strängnäs stift

Halvtid i Tanzania

Hej hopp vad tiden går när allt är nytt! Halva tiden har redan sprungit iväg här i Tanzania och de fyra veckor som återstår känns som noll och ingenting. Nu gäller det att insupa allt vi får vara med om och försöka kapsla in det i minnet.

Här i Tanzania så flyter vardagslivet på bra. Vi har hittills hunnit med att på i vår första helg i Bukoba, en orienteringsvecka på Ntoma College, 2 värdförsamlingar och familjer (2 veckor i Muleba och 2 veckor i Rwantege) samt semester i Serengeti och några vilo- och utvärderingsdagar i Bukoba. Just nu befinner vi oss i vår tredje värdfamilj, i Ilemera Parish. Förutom semestern i Serengeti har vi bara rört oss runt i Kagera-regionen och det nordvästra stiftet av ELCT (evangelisk-luterska kyrkan). Det är nämligen dem som är vår ”värdkyrka” här i Tanzania. Det finns både för- och nackdelar med att bara bo i ett stift. Fördelarna är att en lär känna den lokala kulturen mer, så som det lokala språket (kihaya) och traditioner. Nackdelen är att det inte riktigt blir representativt för hela landets kultur. Men oavsett så är jag väldigt tacksam för att få vara här och för allt jag får lära mig och ta del av.

Alla fyra, Louise, Oskar, Hanna och jag, har följts åt under hela vistelsen. Vi har gjort nästan allt tillsammans och bott i par i två olika värdfamiljen på varje ställe. Hanna och jag har i både Muleba och Rwantege delat säng (som inte varit tänkta för 2 personer). Det har varit lite trångt och varmt ibland, men allt går och jag har trivts bra med det. Dock var det väldigt skönt att få ett eget rum och en egen säng under vår vilo- och utvärderingsvecka i Bukoba. Även att få ha en riktig dusch, en sitt-toalett och ett handfat med rinnande vatten kändes väldigt lyxigt. Den senaste månaden har vi duschat med spann och skopa och gått på toa i ett hål i marken. Men som sagt: allt går, och det känns bra att få prova på hur det faktiskt är att leva här. Då blir det mer på riktigt!

Något som jag förvånas över varje dag är den otroliga gästvänlighet och glädje som vi möter överallt här. Under våra 2 veckor i Rwantege bodde vi hos en helt fantastisk kvinna – Frjden Nsangila – som gjorde allt i sin makt för att vi skulle trivas och må bra. Det som däremot ofta blev en barriär mellan oss var språket. Hon och hennes familj talar bara swahili och kihaya, vilket satte stopp för oss att kommunicera på mer avancerad nivå. Det gjorde mig lite ledsen i hjärtat ibland, då det fanns så mycket som jag ville säga och prata med henne om. Men trots det kände jag att vi klickade. Även om vi inte talar samma språk så kunde vi mötas i skrattet. Skratta när vi inte förstod, eller bara när vi haft en bra dag. Hennes enorma gästvänlighet och glädje kommer finnas kvar länge hos mig, som en påminnelse att man måste inte alltid förstå varandra för att vara medmänniska.

Vad som har blivit mer uppenbart för mig här är klasskillnaderna. Människor har generellt sett inte så mycket pengar och ibland känner jag mig som Joacim von Anka när jag drar upp min plånbok full med tanzanianska shillings på marknaden. Standarden på husen är väldigt olika. De hus som vi bott i har varit rejäla cement/tegelhus, med elektricitet och riktiga fönster. Grannens hus har ibland bestått av lerväggar och gräsgolv. Så det är en salig blandning och inte direkta områden där ”rika” respektive ”fattiga” bor. Vi har besökt ett flertal familjer som lever såhär och det känns väldigt långt ifrån den verkligheten som vi lever i hemma i Sverige.

Det är så mycket jag vill berätta och skriva om, men det känns som att mina ord inte riktigt räcker till. Tanzania är ett fantastiskt land och man måste själv komma hit för att se och få uppleva känslan av tacksamhet och glädje som jag fylls med här. Jag hoppas jag har kunnat förmedla lite av den känslan och om det är någon som undrar något så är det bara att höra av sig!

Kram från Maja

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar. Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar.[/caption]

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

En bloggpaus i en hektisk vardag

Dumelang! Jag har slutat att befinna min i KZN (KwaZulu-Natal, också kallat Zulu-land), men jag är mer känd som det namn jag fick där, Nolwazi, i Moretele (Gauteng Province) där jag befinner mig nu. När jag träffar nya människor och presenterar mig som Emma är de först tveksamma, innan de får veta att jag också heter Nolwazi (som betyder typ mother of knowledge på zulu). Då kommer istället kommentarer som ”JAHAAA det är DU som är Nolwazi!”… en spännande upplevelse att få ett nytt namn, minst sagt!

Sen jag senast bloggade har det gått enormt lång tid, runt en och en halv månad, men det känns som att det skulle kunna ha passerat ett år. Ezakheni som till en början var ett märkligt ställe med enormt annorlunda kultur blev tillslut mitt hem. Trots att den generella inställningen till livet här är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: att schemat förändras oförberett är inget konstigt och den sista veckan jag spenderade i Ezakheni var det skollov (så crechet/dagiset jag spenderat mycket tid på var stängt) och samtidigt hade någon bestämt sig för att renovera kontoret Sikhona Care Centre så där kunde ingen verksamhet hållas. Det gjorde att jag hela sista veckan fick ta det lugnt, läsa böcker, och förbereda mig för avresa. När dagen väl var kommen föll det några tårar när jag behövde säga hejdå till min värdfar Linda Mazibuko på flygplatsen i Durban den 17e oktober. Jag hann på bara 5 veckor bli en del av hans familj, och det är jag evigt tacksam för.

Sedan dess har det också hänt enormt mycket. Hela Sydafrika-gänget hade semester tillsammans och utforskade Kapstaden – en av de vackraste platserna jag sett i mitt liv. Framförallt har vi dock placerats i vårt andra circuit. Jag och Niklas (som nu faktiskt reser tillsammans!!!) är i Moretele circuit som ligger i Western Diocese. Fram till inatt har jag bott hos en familj med en 35årig son och hans mamma, men boende-planen under denna period är väldigt annorlunda än vad både jag och Niklas upplevde under den förra. På fyra veckor ska vi bo i fyra olika familjer, något som gör att tiden både känns som att den går fortare och långsammare på samma gång.

Schemamässigt är denna period också till en början väldigt annorlunda än vad jag upplevde i Ezakheni. Moretele Circuit har ett 30 år gammalt samarbete med Marburg Circuit som ligger i Tyskland. I samarbetet ingår resor av olika delegations både till och från Sydafrika, och när vi hämtades i Joburg för en vecka sedan kom en buss fullproppad med 22 personer, varav 8 tyskar, och en bebis. Tyskarna har ett hektiskt schema som vi följer till det att de åker hem på söndag. Hittills har vi hunnit besöka fem skolor, varav ett universitet (UNISA, det äldsta universitetet i landet) och en skola för funktionshindrade barn, tre sjukhus, en konfirmation och följande konfirmatonsfest, museum och en enormt rik kvinna som bjöd oss på mat. Jag och Niklas har även hunnit byta nationalitet ett antal gånger. Vi är oftast tyskar, eftersom vårt program antas vara en del av deras samarbete, men vi är också schweitzare ibland eftersom de flesta tror att Switzerland och Sweden är samma land – de används som synonymer i samma mening ibland… Vi är helt klart exotiska iallafall!

Den största skillnaden på livet här och livet i KwaZulu-Natal är att jag inte alls upplever att kulturen är en lika stor del av det vardagliga livet här, där de flesta människorna är Setswana. Snarare ser folk ner på hur Zulu-folket lever i sina gamla dagar med djurhudar som kläder och kycklingfötter som mat. Att man även här äter kycklingfötter är inte alls lika viktigt att tillägga i dessa diskussioner. I mitt förra inlägg skrev jag också att Zulu var ett väldigt svårt språk, men precis som allt annat i Ezakheni blev språken en del av mitt liv och nu sitter jag och saknar det språk jag för 1,5 månad sedan inte alls kunde förstå. Setwana är, tillskillnad från isiZulu, ett svårt språk PÅRIKTIGT!

För att följa min resa oftare och mer på djupet har jag ett instagramkonto tillägnat detta: emmareserruntjorden!

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

14874865_10207697216212005_1264360500_n

Och det är här våra dagar startar och slutar. Vi lämnas av värdfamiljer på morgonen och hämtas på kvällen vid the deanery utanför kyrkan Modisa.

 

Uppdatering från Curitiba

Hej allesammans! Det var ett tag sen jag skrev mitt första inlägg här på bloggen och tänkte att det kan vara dags för ett nytt. Jag kan avslöja ett en hel del har hänt sen jag postade mitt första blogginlägg. Inte nog med vi oskadda klarade flygresan från Landvetter till Porto Alegre, har jag även tagit mig till inget mindre än Curitiba! Här har jag spenderat de senaste veckorna i min första värdfamilj, familjen Weingärtner.

Mina dagar i Curitiba har bestått av en hel del aktiviteter i min församling och kyrka. Det har mestadels varit strålande solsken och både mitt och alla andras humör har varit på topp, våren är äntligen här! I kyrkan har jag varit delaktig i både kyrkokören, konfirmandverksamheten och syträffarna.

Jag och Isabella har haft en hel del tid tillsammans de senaste dagarna. Eftersom vi bor i samma stad bestämde våra pastorer att vi tillsammans skulle få besöka två olika projekt i grannstaden till Curitiba. Det ena projektet handlade om barn vars föräldrar blivit av med jobbet och tvingats flytta till fattigare områden utanför staden. I Projekt Dorcas som det också heter fick barnen bland annat vara med i en brassorkester. Även jag tog chansen att låna till mig en trumpet och spelade tillsammans med barnen. Förutom brassorkestern fick barnen delta i kören, spela blockflöjt och lära sig mer om Jesus. Jag och Isabella fick även besöka ett område som de flesta av barnen bodde och levde i. Jag ställer mig fortfarande frågan hur kallt det borde vara om natten i dessa plåthus när jag själv fryser i ett hus med åtminstone riktiga väggar och fönster. Temperaturen går nämligen ner mot en 10 grader om natten under våren, och ännu lägre på vintern.

Förutom besöken genom kyrkan har jag också gjort en hel del med min värdfamilj. Allt från vistelser i tropiska skogar till besök på de lokala barerna. För mig är det väldigt spännande att upptäcka och dela någon annans vardag. En av de häftigaste upplevelserna jag hittills varit med om är nog ändå när min värdfamilj tog med mig ut på jeepsafari i de Brasilianska skogarna. Min värdpappa äger nämligen en egen jeep som han brukar använda till diverse äventyr. Vi får inte glömma all mat jag har stoppat i mig heller. Jag har nog aldrig ätit såhär mycket tårta och bakelser i hela mitt liv. Men eftersom maten hör kulturen till är det ju självklart man måste provsmaka allt!

Om lite mindre än två veckor åker jag och de andra tjejerna från Sverige på semester till Rio. Det ska bli oerhört spännande och jag kan erkänna att detta är en av mina drömmar som går i uppfyllelse. Jag ser allra mest fram emot att få beskåda Kristusstatyn, Cristo Redentor. Men också att få ta del av sambamusik och den härliga atmosfären som jag är säker på att Rio har att erbjuda!

img_20161001_135653

Må gott önskar Månia

Amanda’s First day in the Philippines

imageTjena! Kamusta! Hello!

Ang plangalan ko po ay Amanda Wisselgren. image
My name is Amanda Wisselgren and yesterday i arrived here in the Philippines with my traveling friends Lo, Emma and Klara.
My brain haven’t really processed yet that I am here now and that I will stay here in 3 months!

I have never been this long from home, so at the same time it as it feels like I’m not gone for super long, it feels like I just left my life at home for forever.
So, how is my life at home then may you wonder, or maby not, I will tell you anyway!

I’m really looking  forward to learn new things from this trip, and just because I don’t know really what I am going to learn. I love to meet new people and that’s one of many things I know is going to happen so that will be really fun!

As I said I just arrived here yesterday and there is already much difference from home. It’s a lot more humid, VERY, but in a refreshing way! It’s also a lot of differences when we were driving through the city to eat yesterday. We drove threw a red light district and saw some homeless children. I was prepared that these differences would be here, it’s just very weird to take in when I’m actually here. I didn’t give it to much thought when we saw it because we had just arrived with the plane, but just because I have worked with children in similar situations in Sweden I think that will be something that i will notice and compare with Sweden rather I like it or not.

The people that we met so far has been so kind and happy, I feel so lucky so get this opportunity.

To be honest, it was a bit hard to wright in English so maby ill just wright in Swedish from now on… Or I’ll just suck it up and wright in English. What I’m trying to say is: we’ll see!

You can follow me on Instagram where I will post small videos of situations during our tripp:
@filmippinerna
And you can follow my friend on her podcast on YouTube:
Filipod Emma Ronquist

Have a great day! Love/ Amanda Wisselgren

(i havent been able to post this in 5 days so there is really a lot to add, but I will take that in another post.”

 

Att vara en alien och att vara värd mer

Det är knappt att det går att förstå att det bara är en vecka sedan vi lämnade Sverige för att påbörja dessa månader på andra sidan ekvatorn. Sydafrika är ett helt fantastiskt land, det har jag redan hunnit förstå, och människorna är trevliga och tillmötesgående. Det känns som att jag varit här i en evighet, och längre än så vill jag stanna!

Min dag började på en förskola där ca 30 barn spenderar sina dagar. Förskolan samarbetar med Sikhona Care Center där jag är stationerad för att jobba med deras olika projekt – bland annat  förskolan. Barnen som är där är till stor del föräldralösa, och de som inte är det har varit med om andra hemskheter i sina korta liv. Att spendera bara 15-20 minuter med dem som jag gjorde imorse gav mig tillräckligt mycket energi att jag skulle kunna flytta ett berg nu. Jag, med mitt väldigt blonda hår och (fortfarande) väldigt bleka hud, var en alien för barnen redan innan de såg min arm – där jag har två tatueringar. Till en början var barnen blyga och pekade på armen följt av viskningar på zulu (som är ett enormt svårt språk att förstå, tro mig) innan en modig pojke vågade sig fram för att klappa lite försiktigt med sitt pekfinger på en av tatueringarna. Sen var leken igång. Jag tror jag blev klappad över hela kroppen i tio minuter och jag delade skratt med dessa barn som ser lyckan i det lilla även när de förlorat hela sin trygghet. Tack och lov kommer jag få träffa dem igen och få ännu mer glädje och energi av dem. Barn är helt fantastiska!

Nu är jag tillbaka på kontoret, Sikhona Care Center, och har blivit lite briefad på vad jag ska spendera min månad här i Ladysmith med att göra. Jag har läst om deras program specialicerade för både kvinnor och män som arbetar för att upplysa dem om HIV-spridning, våld i nära relationer och tonårsgraviditeter (trots att graviditeterna här kan börja redan vid 12års ålder… Ofattbart). Målet är att förebygga alla dessa saker, och sloganen för kvinnornas program Zazi – know your strenght är #imworthit – allt för att kvinnor i alla åldrar ska förstå att även om man kommer från extrem fattigdom finns det sätt och möjligheter att komma bort från Ladysmith och till det fantastiska liv som alla förtjänar, genom utbildning och självkännedom. Helt fantastiskt!

DCIM100GOPROGOPR0104.

Sikhona Care Centre. Här mår jag bra!

 

Det här är jag!

image
Foto: BLT/Lena Ehring

Hej!

Mitt namn är Maja Väpnare och jag är en av de 4 som kommer befinna sig i Tanzania i höst, som utsänd genom Ung i den världsvida kyrkan. För att ni ska få en liten bild av vem jag är så ger jag en liten presentation av mig själv:

– Jag är 19 år och kommer från Asarum (Karlshamn, Blekinge). Jag tillhör Lunds stift och är den enda deltagaren som kommer härifrån i år. Mitt engagemang i Svenska kyrkan började i Asarums församling vid 6-7 års ålder. Sedan dess har jag varit med både i kyrkans barnkör, Eftis och juniorgruppen, som sommarkonfirmand och senare Ung ledare, sommarjobbat i grannförsamlingens sommarcafé, samt varit körmedlem i kyrkokören Chorus. För mig är gemenskapen kring tron det viktigaste inom kyrkan och känslan av att man alltid är välkommen dit precis som man är.

Jag tog studenten i våras från det estetiska programmet – inriktning musik, men hoppas på att så småningom kunna gå vidare med mina studier inom mänskliga rättigheter och internationella frågor.

Imorgon åker jag och mina reskamrater iväg på vårt äventyr till Tanzania. Vi kommer befinna oss i och kring staden Bukoba, som ligger vid Victoriasjöns västra strand. Jag är supertaggad på att få åka iväg, samtidigt som det är lite nervöst och vemodigt att säga hejdå till familjen hemma. Men jag vet att detta kommer bli en fantastisk resa och jag kommer ha vuxit så mycket som människa när jag kommer hem i slutet på november. Det är det jag hoppas på i alla fall!

Följ gärna mig & Tanzania-gänget på Instagram:
Privat: @majavapnare
Gemensam: @jambotanzania

Mvh, Maja

Onsdag 7 september

Idag den 7 september är det dags för mig och mina tre vänner att kliva på planet till Sydamerika och inget mindre än landet Brasilien! Med en spänd förväntan och en aning smått nervig över vad som väntar på oss där på andra sidan jordklotet har jag trots allt tagit mig till vad jag vill kalla Sveriges stolthet, Göteborg.

Till att börja med vill jag presentera mig själv. Månia Bengtsson 20 år, född och formad i en minst lika trevlig stad som Göteborg nämligen Lidköping varpå jag tillhör Skara stift. I Lidköping och inget mindre än S:ta Maria kyrka har jag sedan barnsben funnits med i de flesta sammanhang som kyrkan haft att erbjuda. Det som allra främst fått mig att brinna för Svenska kyrkan är min medverkan i konfirmandarbete. Där har jag förutom att format konfirmander även utvecklat min egen förmåga på många olika vis.

Förutom mitt deltagande i Svenska kyrkan har jag hunnit med mycket annat de senaste året. Både arbetat på diverse arbetsplatser och varit ute på några småresor. Jag har även funderat kring vad framtiden har att erbjuda och konstaterat att världen utanför har lockat mig en hel del, och det är precis de jag ska få uppleva under mina tre närmaste månader.

För att runda av min presentation vill jag tillägga att jag också har en iver i kroppen att få möta något helt nytt, och de är jag säker på att denna resan kommer att medföra!

På återseende.

Månia

Månia Bengtsson, Landvetter 7/9 2016

Taggad, utsänd och redo!

Avresan närmar sig med stormsteg! Nu har jag knappt två dagar kvar här i Sverige, det känns helt overkligt. Om bara ett par dagar så står jag på brasiliansk mark och insuper brasiliansk livstil och kultur. Fastän resfebern är total och fastän jag känner mig nervös och stressad inför resan och allt som måste göras, så är jag ändå riktigt taggad på att åka. Som jag har längtat, som jag har förberett mig! Och snart, snart bär det av!

Mitt namn är Sofia och jag är en av de fyra tjejerna som åker till Brasilien med Ung i Världsvida i år. Jag är 19 år gammal och kommer från en liten ort i Sörmland vid namn Stallarholmen, som ligger strax utanför Strängnäs och jag ingår således i Strängnäs stift och Stallarholmens församling. Där har jag varit aktiv i flera år, främst som medverkande i församlingens ungdomskör, men även som konfirmandledare och kyrkvaktmästare. Det ska bli jättespännande att nu få komma ut i världen och sätta dessa erfarenheter i ett annat sammanhang! Att destinationen blev just Brasilien känns också extra speciellt för mig, då jag själv är halvbrasilianare. Av den anledningen kan jag språket och jag har även varit i Brasilien flera gånger, men alltid i sällskap av min familj och betryggad av min brasilianska mor. Det här kommer bli något helt nytt, jag kommer få stå på egna ben och jag hoppas att jag genom det kan få växa som individ och få lära mig mer om mig själv.

En bild från Strängnäs stiftsfest då vi blev utsända! Här har ni mig, Sofia, till höger om biskop Johan Dalman. Längst till vänster syns Emma Ronquist som ska till Filippinerna.

En bild från Strängnäs stiftsfest då vi blev utsända! Här har ni mig, Sofia, till höger om biskop Johan Dalman. Längst till vänster syns Emma Ronquist som ska till Filippinerna.

De senaste dagarna har varit hektiska och innehållsrika. Större delen av tiden har ägnats åt packning och avskedstagande av nära och kära. I lördags blev jag och de andra Strängnässtiftarna som ska åka utsända av biskop Johan Dalman i samband med den årliga stiftsfesten i Strängäs. Det var en riktigt mäktig upplevelse att få stå där längst fram i den fullsatta domkyrkan, inför folk från hela stiftet och få ta emot välsignelse, stöd och lyckoönskningar. Nu är jag mer än redo! Det ska bli så kul att få möta nya människor, att få ta del av en ny vardag och få omslutas av det brasilianska folkets värme och öppenhet. Jag ser verkligen fram emot att få dela tro och vardag med människorna där, att få uppleva både likheter och skillnader och av detta berikas med nya, värdefulla erfarenheter!

/Sofia dos Santos, Strängnäs stift