Jag vill uppgraderas!

Imorgon aker jag ivag pa en liten resa i tre dagar. Jag ska besoka ursprungsbefolkningen och fa upptacka deras kultur! Det bor pa en annan o som heter Mindoro och resan dit tar cirka 3 timmar med bat. Det ar en ganska liten bat vad jag har forstatt sa jag hoppas verkligen havet kommer va sa snallt att halla sig valdigt lungt… Val framme kommer vi, jag och min kompanjon Sharon, att transporteras vidare med bil. Tydligen ar sakerhetsrisken for mig ganska hog under den har resan, men biskopen har lovat mig att alla nodvandiga atgarder ar vidtagna. Det ar jag som foreslagit resan efter att jag fick hora att tva andra tjejer, som var har for ett eller tva ar sedan i samma program som jag ar, hade akt ivag. Och kan dom sa kan jag! ;) Det ska verkligen bli jattespannande, jag har hort att deras kultur ar valdigt annorlunda fran den ovriga filippinska som jag mott har.

Jag har spenderat den senaste veckan med att konstruera vykort. Efter att forst  ha sokt igenom hela byn och fatt inse att det helt enkelt inte finns har. Det blev ett helt litet projekt av det, som involverade en hel del folk, men nu har jag antligen fatt ivag dom! Nu far jag bara hoppas pa att de nar Sverige, helst innan jag gor det…

…for snart aker jag hem! Det gar inte att sticka under stolen med att jag har en valdig hemlangtan. Har Borta har varit valdigt Bra men Hemma ar anda alltid Bast! Haromdagenblev jag ihopmatchad med en amerikansk tjej som ar har fran Seattle via en NGO darifran. Vi har spenderat en del tid ihop pch det har varit sa skont att fa prata om hemlangtan med nagon! Hon har dock varit har ett ar redan och ska stanna ett ar till. Men hon kan liksom verkligen relatera till alla de faser jag kant att jag gatt igenom har. Och hon kan forsta de skillnader jag pratar om jamfort med ”den vasterlandska kulturen” (om det ens nu finns ett sadant fenomen egentligen, kanns laskigt att skriva i alla fall) som ar sa svara att konfrontera eller ens forsta. Det har bara varit valdigt skont att fa veta att det inte bara ar jag som kant sa som jag gor, att det inte ar mig det ar fel pa liksom. Ibland har jag kant mig som en bortskamd liten skitunge for att jag tankt och kant i vissa banor, men nu kan jag atmonstone fa vara det tillsammans med nagon. Fast det ar vi saklart inte egentligen!

Jag har borjat kunna sortera mina tankar och kanslor, om an bara lite grann. Och framforallt har jag borjar acceptera det jag tanker och kanner. Och da blir det mycket lattare att ta itu med fragan ”varfor”. For jag vill ju veta vad mina reaktioner grundar sig i, det ar ju det som ar sa intressant. Det ar da man kan konfrontera sina fordomar och antagelser (ar det ett ord?) tror jag. Det ar darfor moten i alla sorter ar sa otroligt spannande. for att de leder till syvene och sist till sjalvgranskning, och forhoppningsvis kan man liksom uppgraderas till en lite battre version av sig sjalv! Sa tanker jag i alla fall, och det ska bli sa spannande att se vad denna tre-dagars resa kan komma att ge for uppgradering!

 

Emilia Kaufmann Asp, 23

Lunds stift, upptacker Filippinerna

Vilken resa!

Rakt pa sak: jag tycker det ar oerhort svart att skriva har. Eller inte just pa den har sidan, men om den har resan. Det kanns ju som att poangen med den har bloggen ar att fa en inblick i hur vi som ar ‘ute pa faltet’ har det. Men grejen ar att jag vet knappt sjalv hur jag har det. Det ar liksom sa mycket att ta in, hela tiden. Min hjarna ar i standigt ‘processing-mode’. Varje gang man vander pa huvudet lurar ett nytt intryck. Darfor har jag dragit mig for att skriva, hur ska man liksom hinna reflektera och komma fram till saker? Jag hade velat blogga om min resa sag i typ…januari. Da kanns det som att man kanske hunnit fa lite perspektiv pa saker.

Det har varit sa otroligt mycket upp och ner rent kanslomassigt. Som en berg-och-dalbana. Vissa dagar ar sa otroligt bra och jag kanner mig lycklig och inspirerad, medan andra dagar kan vara rena motsatsen. Att leva har ar verkligen som att ha akt till tvart-om-landet jamfort med Sverige. Allt ar verkligen annorlunda. Trafik, mat, tid, sociala koder, insekter, natur, tro, familjeliv, lukter. You name it. Det gar verkligen inte att forestalla sig utan att faktiskt ha upplevt det. Och darfor ar jag sa otroligt tacksam over att fa vara har. Detta ar verkligen en unik upplevelse pa det sattet att man kommer kulturen in pa livet, om ni forstar vad jag menar. Jag kan absolut tanka mig att resa pa liknande satt i framtiden. Aven om charter-resor kan vara hur skona som helst om man bara vill ha sol, bad och avkoppling, sa far man endast en liten skymt av verkligheten dar i jamforelse.

Darfor var ocksa lyckan total nar Ola, min underbara pojkvan och sambo, kom hit och halsade pa. Det hade varit omojligt for mig att forklara val hemma igen vilken verklighet jag hade levt i har. Aven om man kan visa bilder och filmer sa hade han aldrig kunnat uppleva lukterna, ljuden, manniskorna. Jag ar sa otroligt glad att han kom hit och delade, om an en liten del, av den har resan med mig och forgyllde min tillvaron i nio hela dagar. Han fick uppleva Manila i nagra dagar innan det var dags for nasta utbytesperiod i Romblon – en o-grupp i mellersta delen av Filippinerna som kallas Visayas, dar han stannade i 5 dagar.

I skrivande stund befinner jag mig alltsa har i Odjongan, Romblon. Jag ar ungefar i mitten av min utbytestid har och hittills har det varit minst sagt handelsrikt. Ola kom och akte igen. Och tva dagar senare beslutade sig Sanna, min resekompis att hon ocksa skulle aka tillbaka till Sverige. Varfor hon tog det beslutet ar en annan historia, poangen ar att helt plotsligt var jag sjalv kvar. Jag tog beslutet att stanna kvar har i Romblon istallet for att sammansluta med killarna dar dom var, och ar. Och det har gatt jattebra! Jag trivs verkligen har. Jag har sa underbara manniskor runt omkring mig som ser till sa att jag har det bra. Bade i min vardfamilj, som jag ska aka pa utflykt med imorgon(!), och alla i kyrkan som jag traffar i princip varje dag. Schemat ar jattebra och kanns (antligen – forsta utbytesperioden ar ocksa en historia for sig) meningsfullt. Jag far vara med i kyrkans olika program samtidigt som jag far erfara deras otroliga natur har. Vilka omgivningar alltsa! Jag har nog aldrig forr upplevt sa vackra solnedgangar som har. De forbluffar varje kvall. Min vardfamilj bor ungefar 3 minuters promenad fran havet sa ni kan ju forestalla er var jag befinner mig vid dagarnas slut…;)

Jag blir verkligen inspirerad av de manniskor jag moter har. Fran aktiva ungdomar till envisa tanter. Inspirerad pa sa satt att jag vill anvanda den inspirationen pa hemmaplan. For jag har insett att det ar inte sa svart att skapa nytt om man bara vill. Och da kommer ofta forandring pa kopet. Jag har ocksa blivit valdigt inspirerad till att verkligen, jag menar VERKLIGEN, ta till fasta pa och uppskatta vilket underbart land vi lever i. Inte bara sett till den standarden vi har, utan jag ar verkligen glad over var svenska kultur. Simpla saker som latt blir osynliga i ens vardag for att de ar en vana. Som overgangsstallen. Som papperskorgar. Som att det ar okej att vara sjalv. Som ren luft. Som en park att sitta i. Som att saga ‘du’ till folk. De sakerna har jag insett att jag alskar. De ar hemma. Samtidigt  som jag sjalvklart tar med mig nya erfarenheter och synsatt harifran. Som att tid inte ar allt, den finns imorgon med. Som att insekter bara ar just det, insekter. Ofarliga (for det mesta). Som att inget ar ett problem. Som att det ar viktigt att be, och att gora det ofta.

Det mest fantastiska ar att resor och moten manniskor emellan skapar allt det. En djupare forstaelse for det man har, men en insikt i att vanan inte gor det perfekt. Att man kan lara av varandra och att det manga ganger ar en nodvandighet.

 

Emilia Kaufmann Asp

23 ar, Lunds stift, upplever Filippinerna

 

 

 

 

 

Halsningar fran jordbruksidyllen

Nu har jag och Bella bott hos var forsta vardfamilj i en vecka. Den bestar av mamma Digna, pappa Romy, aldsta dottern Nica, sonen Russel och yngsta dottern Samantha. De ar alla otroligt fina och har sedan forsta stund sett oss som deras egna dottrar. Vi bor tillsammans med familjen pa en risfarm i Bambang, Nueva Vizcaya. Hela provinsen ar en jordbruksprovins sa har finns inga storstader och inga byggnader hogre an tre vaningar. Huset vi bor i ar omringat av risfalt, kokospalmer, banantrad och berg. Naturen ar helt fantastisk och jag kommer aldrig att trottna pa vyerna. Jag sitter just nu pa uteplatsen och tittar ut over falten i skymningen. Jag kan fortfarande inte forsta att jag ar har.
Vi lever mitt i naturen med stan ett stenkast bort. Boendet ar enkelt med hemproducerat ris och gronsaker. Toaletten far man spola for hand med en hink och tvatten tvattas for hand utomhus med naturen som bakgrund. Hur kan man inte alska det?
Pa dagarna ar schemat fullspackat med besok i olika skolor och andra institutioner. Vi blir dessutom standigt bjudna pa lunch hos olika forsamlingsbor. Det kanns valdigt viktigt att fa sitta och lugna ner sig, titta pa den otroliga utsikten och forsoka smalta allt. Det ar sa latt att bara dras med fran stalle till stalle utan att faktiskt reflektera over allt vi far vara med om. Hittills har vi besokt ett flertal skolor fran forskola till universitet. Vi har ocksa besokt motsvarande landstingets kontor och fatt prata med politiker om allt vi undrar. Senast igar fick vi vara med pa en begravning (med oppen kista) och i helgen blir det brollop. Vi har dessutom redan hunnit fira tva fodelsedagar. Har hander det mycket!

 

DSC_1066Har ar vi tillsammans med var forsta vardfamilj i IFIs kyrka i Bambang

DSC_0662Valkomstskylt i var kyrka.

DSC_0924Har sker all tvatt for hand med underbar natur som bakgrund.

DSC_0933Den har utsikten far vi sta ut med varje dag. Jag tror vi overlever ;)

Ett land fullt av kontraster

Nu har vi varit i Manila i en vecka och imorgon delar vi på oss och åker till våra respektive stift. Vi har redan fått uppleva så mycket och fått möta så många intressanta människor. Ena dagen fick vi uppleva lyxen i stadsdelen Makati där det finns otaliga skyskrapor, lyxhotell och gallerior. Vi var väldigt fascinerade trots att det på något sätt kändes som ”hemma”. Det räckte dock med att snegla på våra filippinska vänner för att se en helt annan inställning. Det vi tyckte var billigt enligt svensk standard, tyckte de var dyrt och eftertraktat. De tillhör inte ens den del av befolkningen som klassas som fattiga. Man drabbad nästan av en skam eller i alla fall dåligt samvete när man inser att vi faktiskt har det otroligt bra.
Nästa dag fick vi känna på den totala motsatsen till lyxen i Makati. Vi kördes till en stadsdel som heter Smokey Mountain. Detta är ett berg som består av sopor som slängts där under flera decennier. Det ser ut som ett vanligt berg med växtlighet oc stigar, men tittar man på marken ser man vad det egentligen består av. Okomposterbart material som kommer finnas där för evigt. Plast, glas, paraplyn, flipflops, fotografier – ja allt som man hittar på en vanlig soptipp. Där bor människor som om det vore vilket kvarter som helst. Dock är människorna otroligt fattiga och deras hus har de byggt själva av kartong, plast och plåt. Människorna som bor uppe på berget driver jordbruk. De odlar bananer, sockerrör och rotfrukter. I sopor. Både ofattbart och fantastiskt att det faktiskt fungerar.
Dock är fattigdomen och rikedomen i Manila inte fördelad i olika stadsdelar. Vart vi än går ser vi uteliggare och gatubarn som enligt naturens lagar inte borde vara vid liv, men som på något förunderligt sätt ändå lyckas överleva. Runtomkring går de rika förbi och shoppar på de olika shoppingcenter som finns eller kör sina stora amerikanska SUVs. Vilken snedfördelning av resurser!
Men det finns hopp. Igår (9 sept) besökte vi ett barnhem som tar hand om barn som på olika sätt utsatts för övergrepp, har problem med lagen eller är hemlösa. De får gå igenom ett program där föreningen gör allt för att ge dem möjlighet att återförenas med familjen, få en utbildning, klara upp lagöverträdelser osv. De får dessutom utbildning och träning i olika färdigheter, allt som kan hjälpa dem att så småningom bygga ett eget liv.