En bloggpaus i en hektisk vardag

Dumelang! Jag har slutat att befinna min i KZN (KwaZulu-Natal, också kallat Zulu-land), men jag är mer känd som det namn jag fick där, Nolwazi, i Moretele (Gauteng Province) där jag befinner mig nu. När jag träffar nya människor och presenterar mig som Emma är de först tveksamma, innan de får veta att jag också heter Nolwazi (som betyder typ mother of knowledge på zulu). Då kommer istället kommentarer som ”JAHAAA det är DU som är Nolwazi!”… en spännande upplevelse att få ett nytt namn, minst sagt!

Sen jag senast bloggade har det gått enormt lång tid, runt en och en halv månad, men det känns som att det skulle kunna ha passerat ett år. Ezakheni som till en början var ett märkligt ställe med enormt annorlunda kultur blev tillslut mitt hem. Trots att den generella inställningen till livet här är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: att schemat förändras oförberett är inget konstigt och den sista veckan jag spenderade i Ezakheni var det skollov (så crechet/dagiset jag spenderat mycket tid på var stängt) och samtidigt hade någon bestämt sig för att renovera kontoret Sikhona Care Centre så där kunde ingen verksamhet hållas. Det gjorde att jag hela sista veckan fick ta det lugnt, läsa böcker, och förbereda mig för avresa. När dagen väl var kommen föll det några tårar när jag behövde säga hejdå till min värdfar Linda Mazibuko på flygplatsen i Durban den 17e oktober. Jag hann på bara 5 veckor bli en del av hans familj, och det är jag evigt tacksam för.

Sedan dess har det också hänt enormt mycket. Hela Sydafrika-gänget hade semester tillsammans och utforskade Kapstaden – en av de vackraste platserna jag sett i mitt liv. Framförallt har vi dock placerats i vårt andra circuit. Jag och Niklas (som nu faktiskt reser tillsammans!!!) är i Moretele circuit som ligger i Western Diocese. Fram till inatt har jag bott hos en familj med en 35årig son och hans mamma, men boende-planen under denna period är väldigt annorlunda än vad både jag och Niklas upplevde under den förra. På fyra veckor ska vi bo i fyra olika familjer, något som gör att tiden både känns som att den går fortare och långsammare på samma gång.

Schemamässigt är denna period också till en början väldigt annorlunda än vad jag upplevde i Ezakheni. Moretele Circuit har ett 30 år gammalt samarbete med Marburg Circuit som ligger i Tyskland. I samarbetet ingår resor av olika delegations både till och från Sydafrika, och när vi hämtades i Joburg för en vecka sedan kom en buss fullproppad med 22 personer, varav 8 tyskar, och en bebis. Tyskarna har ett hektiskt schema som vi följer till det att de åker hem på söndag. Hittills har vi hunnit besöka fem skolor, varav ett universitet (UNISA, det äldsta universitetet i landet) och en skola för funktionshindrade barn, tre sjukhus, en konfirmation och följande konfirmatonsfest, museum och en enormt rik kvinna som bjöd oss på mat. Jag och Niklas har även hunnit byta nationalitet ett antal gånger. Vi är oftast tyskar, eftersom vårt program antas vara en del av deras samarbete, men vi är också schweitzare ibland eftersom de flesta tror att Switzerland och Sweden är samma land – de används som synonymer i samma mening ibland… Vi är helt klart exotiska iallafall!

Den största skillnaden på livet här och livet i KwaZulu-Natal är att jag inte alls upplever att kulturen är en lika stor del av det vardagliga livet här, där de flesta människorna är Setswana. Snarare ser folk ner på hur Zulu-folket lever i sina gamla dagar med djurhudar som kläder och kycklingfötter som mat. Att man även här äter kycklingfötter är inte alls lika viktigt att tillägga i dessa diskussioner. I mitt förra inlägg skrev jag också att Zulu var ett väldigt svårt språk, men precis som allt annat i Ezakheni blev språken en del av mitt liv och nu sitter jag och saknar det språk jag för 1,5 månad sedan inte alls kunde förstå. Setwana är, tillskillnad från isiZulu, ett svårt språk PÅRIKTIGT!

För att följa min resa oftare och mer på djupet har jag ett instagramkonto tillägnat detta: emmareserruntjorden!

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

14874865_10207697216212005_1264360500_n

Och det är här våra dagar startar och slutar. Vi lämnas av värdfamiljer på morgonen och hämtas på kvällen vid the deanery utanför kyrkan Modisa.

 

Att vara en alien och att vara värd mer

Det är knappt att det går att förstå att det bara är en vecka sedan vi lämnade Sverige för att påbörja dessa månader på andra sidan ekvatorn. Sydafrika är ett helt fantastiskt land, det har jag redan hunnit förstå, och människorna är trevliga och tillmötesgående. Det känns som att jag varit här i en evighet, och längre än så vill jag stanna!

Min dag började på en förskola där ca 30 barn spenderar sina dagar. Förskolan samarbetar med Sikhona Care Center där jag är stationerad för att jobba med deras olika projekt – bland annat  förskolan. Barnen som är där är till stor del föräldralösa, och de som inte är det har varit med om andra hemskheter i sina korta liv. Att spendera bara 15-20 minuter med dem som jag gjorde imorse gav mig tillräckligt mycket energi att jag skulle kunna flytta ett berg nu. Jag, med mitt väldigt blonda hår och (fortfarande) väldigt bleka hud, var en alien för barnen redan innan de såg min arm – där jag har två tatueringar. Till en början var barnen blyga och pekade på armen följt av viskningar på zulu (som är ett enormt svårt språk att förstå, tro mig) innan en modig pojke vågade sig fram för att klappa lite försiktigt med sitt pekfinger på en av tatueringarna. Sen var leken igång. Jag tror jag blev klappad över hela kroppen i tio minuter och jag delade skratt med dessa barn som ser lyckan i det lilla även när de förlorat hela sin trygghet. Tack och lov kommer jag få träffa dem igen och få ännu mer glädje och energi av dem. Barn är helt fantastiska!

Nu är jag tillbaka på kontoret, Sikhona Care Center, och har blivit lite briefad på vad jag ska spendera min månad här i Ladysmith med att göra. Jag har läst om deras program specialicerade för både kvinnor och män som arbetar för att upplysa dem om HIV-spridning, våld i nära relationer och tonårsgraviditeter (trots att graviditeterna här kan börja redan vid 12års ålder… Ofattbart). Målet är att förebygga alla dessa saker, och sloganen för kvinnornas program Zazi – know your strenght är #imworthit – allt för att kvinnor i alla åldrar ska förstå att även om man kommer från extrem fattigdom finns det sätt och möjligheter att komma bort från Ladysmith och till det fantastiska liv som alla förtjänar, genom utbildning och självkännedom. Helt fantastiskt!

DCIM100GOPROGOPR0104.

Sikhona Care Centre. Här mår jag bra!

 

Resfeber

Halloj!

Jag heter Emma Wigfeldt, är 20 år gammal, och om bara några få fjuttiga timmar åker jag till Arlanda för att lämna Sverige och spendera 87 dagar på Sydafrikansk mark. Jag bor i Stockholm och just nu känns det extra bra att Arlanda är avreseflygplats eftersom jag precis lyckats förstå att det är idag jag åker. Jag har (iprincip) packat klart men insåg att jag glömt att köpa lite saker – så snart får jag springa iväg och fixa de

Hela gårdagen var en dag fylld med resfeber, trots att 1a september fortfarande kändes väldigt långt borta. Idag är det första september, Dagen D, och idag har jag nästan börjat förstå. Inte förrän jag träffar Julia, Niklas och Filip på Arlanda kommer det vara helt påriktigt dock – och det är fortfarande några timmar kvar tills dess.

Precis som övriga deltagare kommer jag att dela med mig av glimtar från mitt äventyr här, och jag ser enormt mycket fram emot att komma iväg och uppleva världen på ett sätt jag aldrig tidigare gjort!

Och här är vi!! Jag, Julia, Niklas och Filip image- ett drömgäng!