Vad är värt att reta upp sig för?

För lite mer en ett dygn anlände vi till Sverige, för ett dygn sedan satte jag mig på tåget för att rulla upp till Östersund. Något jag märker som har utvecklats hos mig, det är att prata med okända människor jag möter – på flygplatsen, personen som sitter bredvid mig på tåget…
Och att vara lugn, då ena väskan inte kom med flyget från Bukoba till Zanzibar blev jag inte ens orolig, inte ens irriterad. Ganska snabbt visade det sig att min och Sofias väskor hade fastnat på flygplatsen i Dar Es Salaam för att flyget inte skulle bli för tungt lastat. Vi fick hjälp att fylla i våra blanketter och sedan dagen efter, då väskorna skulle levereras direkt på morgonen så dröjde det och vi fick ringa till flygplatsen för att få tag på chauffören pga att vgäskorna inte var levererade på eftermiddagen. Väskorna anlände till sist och han fick dricks som tack för jobbet. Då det var dags att återvända till Sverige var det samma kille vi beställde att få åka med till Stonetown och därefter flygplatsen. Saknade väskor, mycket sen leverans…och det rubbade inte vårt humör det minsta, och vi var inte otrevliga mot människorna som var ansvariga och skulle hjälpa oss. Det här vill jag bära med mig! Att inte bli uppretad för småsaker, att fortsätta vara trevlig även om situationen inte är det bästa. Det är en så tydlig situation. Hade vi kommit direkt från Sverige hade vi nog bara varit jobbiga och otrevliga, oroliga och fått en väldigt dålig start på vistelsen på Zanzibar. Nu tog vi det med ro, småpratade med personalen och lät oss njuta av ankomsten trots dessa saknade väskor.

Att komma hem till Sverige känns både varmt och kallt. Människorna som jag tycker så mycket om, klart jag blir varm av att träffa dem, men vädret – kallt och mörkt. Endast 6 ljusa dagtimmar, och då utan sol dessutom och minusgrader. Levande ljus, filt och varmt te är botemedlet just nu…och träffa mina nära och kära en och en för att hinna träffa dem, för att hinna ha tid, och kalendern har jag inte tittat i än. Jag ser att den ligger där på bänken, men jag skjuter upp att öppna den in i det sista. :)

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | Lämna ett svar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!