Hoppet

 

Nu ar det inte sa himla lang tid kvar. Bara glider pa nu liksom. Flyttas runt, sjunger, halsar pa folk och kanner nu en hel del manniskor har.

Nu ska jag beratta en historia. Pa skolan i Ntoma var det en tjej som stack ut ur mangden och vi blev vanner. Hon var frammat och harlig  vi klickade direkt. Min forsta Afrikanska Sista’, och som nykomling Afrika betydde en van otroligt mycket. Det ar forst nar man kommer nagon nara som man borjar kanna landet pa riktigt. Nar vi skulle lamna Ntoma gav hon mig ett brev. I brevet berattade hon om hennes bakgrund: Hon var foraldralos och hade varit gatubarn i Bukoba. Som gatubarn var saklart utmaningen att fa i sig naring. Hon och tva andra barn fick sedan komma och ata hos en svensk missionar. Eftersom de var valkomna igen tog de med fler och fler barn att fa mat. Missionaren, Gunnvor sag hur stort behovet var och utvecklade sedan till ett hem for gatubarn, Tumaini Children Center (2003), som far bidrag fran Bukobahjalpen i Sverige.

Malet ar att fa en stabil grund pa ett lagriktigt satt. Det ar ingen som tvingas bo dar, utan faltarbetare tar sig ut pa gatan pa fredagar med nagra av barnen, som sjalva far beratta sina historier pa gatan. De som sedan sjalva ar redo att forandra sitt liv kommer pa mandagen efterat till kontorsomradet dar de far bo de forsta veckorna. Tumaini jobbar i forsta hand med att ta reda pa bakgrunden och att forsoka losa problemen for att barnen tillslut ska kunna atervanda till sina byar, men med en stabilare grund i livet. For dessa barn gors regelbundna uppfoljningar for att forsakra sig om att barnet har det bra. Om problemen ar olosbara, eller tar lang tid flyttas de till barnhemmet dar de formas och uppmuntras att bli entreprenorer ‘Tumaini will be the good example’, som pa lang sikt ar det som kan utveckla landet.

Da vi atervant till Bukoba fran Rwigembe bad vi om att fa besoka Tumaini Children Center. Brodern till missionaren, Gunnar, har nu tagit over ansvaret for Tumaini eftersom Gunvor gatt bort i cancer (2008), och Gunnar var val den varmaste person jag har traffat. Hela Tumaini sken av karlek, och Gunnar sa att Ja, det ar som en stortskur som inte gar att undvika! Barnen ger sa otroligt mycket. Det fanns sa mycket karlek och hopp (tumaini=hopp) dar. Att se barnen sjalva fortsatta dansa och spela trummor aven efter att vi besokare lamnat for att se omradet, det var sa harligt att se. Det var inget tillgjort bara for att vi besokare var dar.

Det fanns ocksa en tjej med Downs Syndrom dar. Faltarbetarna hade fatt nys om att det var en tjej som var fast i hemmet. Hon var gomd och fick inte ga ut, 11 ar tror jag att hon var. En sadan sjukdom fanns det ingen forstaelse for i byn, det var ju skammigt. Hon togs till Tumaini och ar nu deras guldklimp. Hon har bara pa tva ar borjat prata och att se henne dansa och skina ar ju helt galet. Ojojoj, som ni marker har Tumaini berort mig. Arbetet ar dock fortfarande i utveckling och det som ger bidrag till detta fantastiska arbete ar Bukobahjalpen. Atervander jag till Bukoba, atervander jag till Tumaini, ingen tvekan om saken.

Kramkram i kylan! /Sofia ‘Mdogo’ O

Nu ska jag beratta en historia.

Publicerat i Tanzania | Märkt | Lämna ett svar

Om Sofia O

Mental ålder: okänd, men en blandning mellan 7 och 35. Ytlig försöker jag inte bry mig om, så det nämner jag inte. Jag kommer från Grängesberg men är mestadels bosatt i Lund där jag går ett kandidatprogram i naturvetenskaplig fysik. Du vet, de där som det inte alls är självklart vad de kommer syssla med i framtiden, eller om de kommer få en hög lön, men som är passionerade och följer sin drömmar. I övrigt så är musik och träning en stor del av mitt liv. Jag tycker om att utvecklas och att uppleva, och det medför ju att jag tycker om att filosofera gräva runt i inombords (utveckling och upplevelse sker ju faktiskt inombords, yttre omständigheterna är ju bara en liten, ibland nödvändig, tändande gnista). Om jag ska ha ett motto så säger jag lite spontant "Njut så mycket som möjligt av livet, på ett hållbart sätt"