En kärlekslös gud

En otäck gud

Har du fått med dig en dålig och sträng Gudsbild från barndomen/kyrkan förr som var så dömande/Luther/Schartau/Paulus/annat? Det är nog många som menar sig ha det, och det verkar dessutom finnas riktigt många människor utanför kyrkan som ”vet” att den kristna guden är en sur och snål och kärlekslös gud. Men varifrån kommer då alla dessa dåliga och empatilösa föreställningar om Gud? Vi vet ju alla att Gud är kärlek, som Johannesbrevens författare uttrycker det?

Det finns en tendens till att tro att det här är något nytt. Det tror inte jag (längre). Jag tror att varje generation, ja till och med varje människa har att kämpa med sina föreställningar om Gud. Vi lägger gärna skulden på tidigare generationer och menar att de trodde på en sträng och hård Gud men det är nog mest för att vi inte brytt oss om att titta närmare på historien.

Faktum verkar vara, och rätta mig gärna om jag har fel, att många människor har svårt att närma sig Gud av rädsla. Man vågar inte tro att han vill en väl. Med munnen kanske vi bekänner oss till en Gud som är kärleksfull och barmhärtig men i djupet av våra hjärtan har vi svårt att lita på att det också är så.

Religionspsykologerna använder begreppet ”gudsrepresentation” och menar att våra egna erfarenheter av våra föräldrar och omgivning som barn påverkar oss i hur vi tänker oss Gud. Så kan det ha varit för Luther till exempel, som hade en sträng far och (därför?) också svårt att tro på en nådig Gud. Våra livserfarenheter hänger ihop med våra existentiella erfarenheter. Jag tror att det ligger mycket i detta men det är nog inte hela sanningen. Religionspsykologerna kan ju inte uttala sig om ifall Gud finns eller inte utan ägnar sig enbart åt psykologiska faktorer. Vi måste gå djupare. Varifrån kommer vår misstro mot Gud om det inte räcker att hänvisa till vad som sagts oss eller vår relation till våra föräldrar?

Jag minns när jag läste Rosenius kommentera Adam och Eva i lustgården. Han beskrev hur Gud skyndade till Adam och Eva för att ta hand om dem efter fruktincidenten men hur de gömde sig. När jag läste det hajade jag till. Jag hade alltid tänkt att Gud kom vredgad och redo till straff, inte att han kom av omsorg för att ta hand om dem när de blivit rädda. Det värsta är att jag tror Adam och Eva tänkte som jag. Det blev en ögonöppnare för mig. Människan misstror Gud, berättelsen om syndafallet i Eden handlar om det. Relationen till Gud har gått sönder och för vår del har det hemska konsekvenser. Dels för att vi blivit rädda för Gud och har svårt att tro att han vill oss väl. Dels för att det här spiller över på alla våra andra relationer också. Till varandra. Till skapelsen. Till oss själva. Den som inte i grunden är älskad är istället rädd och avundsjuk.

Tur att det inte slutar där. Gud har på många sätt uppenbarat sin kärlek till oss. Framförallt på korset. Så långt var han beredd att gå för att vinna oss tillbaka. Evangeliet är budskapet om Guds räddande kärlek (som i sin tur i kvalitet är en annan kärlek än vår egen).

Vi fortsätter misstro Gud. Syndens skada och den gamla Adam och allt vad bibeln kallar detta sitter kvar djupt i oss och det är den djupaste roten till att varje generation fortsätter att kämpa med hurdan Gud är. Det är detta som är anledningen till att människor skyr kyrkan för att slippa deras hemska gud. Inte att kyrkan verkligen förvaltar tron på en sådan Gud, utan att syndens skada i oss gör att vi misstror Gud.

Ord att undvika 2: Välkommen, ideell och frivillig

Guds folk firar gudstjänst ihop på Filippinerna

Jag har nyligen läst lite av vad Fredrik Modeus skriver om gudstjänstliv och utveckling av detsamma. Där hittade jag ytterligare några ord att sätta på svarta listan. Den här gången är det mer allmänt vedertagna ord så den här gången kanske du inte kommer hålla med mig. Skriv i så fall gärna det i kommentarsfältet.

Det första ordet att undvika är… ”välkommen”. Någon kanske höjer ett ögonbryn och undrar vad det kan göra för skada men det hänger ihop med det per skrev om att se människor som besökare medan det finns andra som ”äger” gudstjänsten. Kan jag som varit i Götene församling i ett drygt halvår börja gudstjänsterna med att säga välkommen till andra som firat gudstjänst där hela livet? Visst borde man få räknas som mer än besökare då? Jag håller med om att det är trevligt att någon inleder gudstjänsten på ett familjärt sätt men det får vara en utmaning att hitta bättre ord till det. Själv säger jag gärna något i stil med ”vi får fira mässa tillsammans denna onsdagskväll” eller dylikt.

De andra orden jag tänkt på är ”ideell” och ”frivillig”. Missförstå mig inte, de står för vackra saker – engagemang och trofasthet och så. Problemet med att använda orden i kyrkan består i att de liksom bygger på tanken att ickeanställda möjligen ”hjälper till” i församlingsarbetet men det är de anställda som är riktigt viktiga och att det de gör på något sätt räknas mer. Frivillig är också ett lurigt ord för vad är då en anställd? En som ofrivilligt gör sina uppgifter?

Sett ur ett teologiskt (eller ecklesiologiskt= läran om kyrkan) perspektiv är det heltokigt. Ingen del av Kristi kropp är viktigare än någon annan. Varje kristen står Gud lika nära och har dessutom i grova drag samma uppdrag. Att så många hålls passiva istället för att bli bemyndigade är med Fredrik Modeus ord ett stort resursslöseri.

Askonsdag i hela världen

Idag går vi in i fastan inför påsken. I Götene kyrka har vi firat askonsdagsmässa med tecknande av askkors i pannan. Som ni ser på bilden är vi inte ensamma om det. Även i det avlägsna Filippinerna firas askonsdagen på samma sätt.

Det är roligt att killarna på kortet är så glada där de sitter med sina askkors i pannan. Fastan är inte en tid som kommit till för att plåga oss (visst kan den som vill avstå från rätt kännbara saker men det ska då vara frivilligt). Den är tvärtom till för att öka vår förståelse för nåden och vårt behov av den, raka motsatsen till att spänna sina andliga muskler och klara sig själv. Hur man lever i fastetiden får vara upp till var och en. Huvudregeln är att försöka leva som man egentligen tycker är rätt och gott. Ägna tid och pengar åt det som är viktigt på riktigt. Be och fira gudstjänst.

Den som sällan bemödar sig att försöka älska Gud och sin nästa kan leva i den felaktiga uppfattningen att det är ganska lätt. Det är först när man försöker som man märker hur svårt det är. Det är också då man förstår sitt behov av en frälsare.

På påsknatten ska vi återigen rita kors i pannorna. Det sker vid dopfunten i påsknattsmässan. Då är det inte ett kors till påminnelse om den mänskliga skröpligheten  utan ett kors i dopvatten som påminnelse om dopets nåd och Kristi seger över allt ond och dött, också i våra liv. Det vi inte förmår hur mycket vi än anstränger oss. Det förmår han. Till priset av sitt eget liv.

Ord att undvika 1: att "läsa en bön" och vad "handlar" en gudstjänst om?

Läs gärna denna bön…

Det är många som läst Per Bogers inlägg om att tala om gudstjänsfirare istället för gudstjänstbesökare. Jag har funderat på om det finns fler uttryck det är bäst att undvika i gudstjänstsammanhang. De jag kommit på hittills är jag skyldig till att ha använt mer eller mindre många gånger så jag gör nu avbön och omvänder mig ;)
Ibland säger man i Svenska kyrkan att man ”läser en bön”. Det är ett gammalt uttryck och har säkert alltid haft betydelsen ”läsa upp en skriven bön som man ber tillsammans”. Problemet är att det inte låter som att det är någon speciellt levande och bön man håller på med ”på riktigt” när man säger så, utan mer som att man bara läser upp något för de andra. Bättre då att säga ”leda oss i bön” eller något dylikt, för det är det det handlar om även om bönen råkar vara nerskriven. Alltså, på svarta listan ”läsa en bön”, på gröna listan ”leda i bön”.
En annan sak som jag gör mig skyldig till betydligt oftare när jag leder gudstjänst är att säga att gudstjänsten ”handlar om” något. Våra gudstjänster i SvK har ju alltid ett tema för söndagen och utvalda texter som predikan utgår ifrån, och som predikant är man på ett sätt lite lik en föredragshållare som talar kring ett speciellt tema eller ämne. Problemet är att en gudstjänst bara kan ”handla om” en sak och det är att samlas inför Guds ansikte i gemensam bön. Allt annat utgår från det. I kyrkans historia i Sverige har man dock under lång tid (för länge sedan) strävat efter att göra om kyrkan till skolsal och gudstjänsten till föreläsning. Synliga tecken på detta är den framskjutna platsen som predikstolarna har på många håll. Det här är alltså ett tänkesätt som vi fortfarande dras med och som lever kvar till och med i hur gudstjänstrummen är utformade. Låt oss tillsammans kämpa för att ändra på det. Undervisning i den kristna tron är visserligen viktigare än någonsin i vår tid men predikan är bara en del av många i gudstjänsten. Alltså; undvik att tänka att en gudstjänst handlar om något. Istället kan man förslagsvis säga att vi firar gudstjänst. Punkt.
Håller du med kära läsare? Och finns det fler uttryck att sätta på svarta listan? Hör av dig eller kommentera nedan.

Tobias gästbloggar om mangabibeln "Messias"

Tobias Andersson från Götene gästbloggar idag med en kort recension av mangaserien ”Messias”.

Jag tyckte att boken var ganska bra, den är ännu bättre om man är ett mangafan. Boken var på ungefär 290sidor men eftersom det var mycket bilder så var det ungefär som att läsa max 70sidor.
 Boken är en bra sammanfattning om vad som händer under Jesus liv, den går inte in på små detaljer så att det blir tråkigt att läsa, utan den tar med det viktigaste och det är faktiskt ganska intressant att läsa den.
 Boken går inte in så mycket om vilka personerna är, den berättar ju så klart vilka som är lärjungar och så men inte jättemycket information om dem, så därför kan man kolla på de sista sidorna i boken (om man vill ha mer information om dem) för där finns det lite mer text om vilka personerna är och om en del platser som Jesus liv utspelar sig på.
 Ifall jag skulle betygsätta boken så skulle den få 8,5 av 10 för den var intressant, lättläst, man fastnade i den när man läste och man fick en större bild och helhet av boken eftersom det fanns bilder, bilderna ger även en del information i sig själva, jag lärde mig t.ex. att Jesus och Johannes döparen var släkt med varandra.
 Jag tror att boken passar i alla åldrar bara att man är villig att läsa och lära sig en del om bibeln och Jesus liv. Så om det finns några konfirmander eller andra barn/ ungdomar som vill lära sig mer om Jesus liv så skulle de mycket väl kunna läsa den här boken.

Om Pinocchio och frälsningen

Pinocchio i Borås

En figur jag tänker på ibland är Pinocchio, trädockan som fick liv. Pinnochio (vilken stavning är rätt egentligen? Italienska…) liknar nämligen dig rätt mycket (och mig också förstås). Själva boken är i hög grad en moralisk lektion till barn så att de ska lyda sina föräldrar men det är inte det som är det intressant. Utan detta:

Pinocchio är inte så fri eller hel som han vill tro. I disneyfilmen sjunger han vid ett tillfälle: ”inga band kan binda mig jag är så fri som nån kan bli. Frihet är det största ting som finns all jorden kring.” Visserligen dansar han utan någon som drar i marionettrådarna men det är väldigt uppenbart att han tvärtom är slav under alla möjliga laster och (med tiden) slavdrivare. Det han tror är frihet visar sig vara fångenskap. Vi tror också ofta att frihet är detsamma som att alltid göra vad man själv vill men längden heter den friheten både ensamhet och meningslöshet.

Han försöker bättra sig, Pinocchio för han har hopp om att en dag bli en riktig pojke. Det är dock en svår kamp för honom. Inget han gör kan ju heller göra att han får liv på riktigt. Så är det också med oss; vi kan skrapa på ytan och rätta till enskilda karaktärsdrag, vi kan till och med åstadkomma en hel del gott mot vår nästa men vår genuina goda mänsklighet är skadad och förlorad. Kluvenheten i människan går ända in i hjärtat. Hesekiel skriver om att människan har ett hjärta av sten istället för ett hjärta av kött, som kan älska som det borde.

För Pinocchios del löser det sig genom magi till slut och han får bli en riktig pojke. Ska våra hjärtan förvandlas till hjärtan av kött så kan det bara ske genom Guds verk, genom att ständigt ta emot livet som gåva från honom. Det där tycker vi nog inte så mycket om om vi delar Pinocchios syn på frihet. Att ta emot livet som gåva innebär ju att vara beroende av en givare.Vi förstår inte att Gud är godare än vi tror utifrån vår människohorisont och det är vår olycka. Tur för oss då att Gud är en Gud som söker upp, och som hamrar på hårda hjärtan tills de mjuknar.

Konsten att övertyga

I en retorikbok jag läst menade författaren att en god talare (i moralisk mening) aldrig försöker övertala någon. Däremot kan man försöka övertyga. Skillnaden ligger i respekten för den man talar till, att man inte tvingar sig på utan låter den man tilltalar bestämma själv hur den väljer.

I detta ligger det mycket. I ett annat inlägg ska jag försöka utveckla några tankar om predikan utifrån det men nu några ord om mission.

Jag har tidigare skrivit om den fina gränsen mellan att tjäna och härska. Det ingår i livet på den kristna vägen att vara öppen med sin tro och dela med sig till andra av det man hittat ( eller berätta om den man blivit funnen av kanske). Däremot ingår det inte att egenmäktigt försöka göra andra till kristna. Det kan man förstås egentligen inte heller eftersom det måste förbli en affär mellan dem och Gud själv.

Det här är en balansakt som inte är alltför enkel. Å ena sidan att inte bli för feg och tyst i sitt vittnesbörd, å andra sidan att inte klampa på på ett respektlöst sätt i mötena med människor. Olika kristna och olika samfund tenderar att hamna i olika diken.

Själv är jag nog ofta väl försiktig. Att övertyga är förhoppningsvis något som kräver stor ärlighet och genomskinlighet, men det krävs likväl att vara aktiv och modig. Och det handlar om att våga försöka påverka i den riktning man tror på,

Per Boger gästbloggar om gudstjänstfirande

Vandra Vägen-bloggen har den stora glädjen att lämna ordet åt sin första gästbloggare. Per Boger, en som vandrar vägen och har tankar om den. Varsågod Per!
Gudstjänstfirande

En lärare till mig sa en gång att vi skapar verkligheten med de ord vi använder. Det är ett alltför stort påstående för att jag ska hålla med om det. Men är det kanske så att vi kan formas av de ord vi använder och att vi med våra ord på så sätt kan forma hur vi ser på verkligheten?
Per Boger
Tomas har bett mig om ett gästbloggsinlägg efter en rad jag skrev på Twitter (@perboger). Där uppmanade jag mig själv och alla andra att använda ordet gudstjänstfirare istället för gudstjänstbesökare. Genom att benämna andra som gudstjänstbesökare tror jag att vi ger oss själva och andra en felaktig bild av vad gudstjänst är.
En besökare är väl någon som tillfälligt deltar i det som inte är hennes? 
Individen som deltar i gudstjänsten kan mycket väl se sig själv som en besökare om inte gudstjänsten känns bekant eller relevant, men om också vi ser individen som en gudstjänstbesökare menar vi att hon besöker den gudstjänst som är vår och inte hennes. 
Jag tror att det är oundvikligt att om det ska finnas gudstjänstbesökare, måste det också finnas gudstjänstägare. Det leder till en uppfattning om att gudstjänsten ska produceras av några och konsumeras av andra – en tanke som är förödande för allt vad gudstjänst och gudstjänstliv är. 
Samtidigt tror jag att om frågan om vem som äger gudstjänsten skulle ställas svarar nog de flesta att det är församlingen, alternativt Gud, som äger gudstjänsten. Jag skulle vilja svara att gudstjänsten blir till den stund då den firas av de som är närvarande. 
Det innebär att om tre personer är samlade så firar dessa tre gudstjänst. Är det 300 personer samlade så firar dessa 300 personer gudstjänst. Och gudstjänsten blir den gudstjänst som dessa tre eller 300 personer gör den till. Det innebär att om det bland dessa tre eller 300 personer finns en eller flera som anser sig själv vara besökare sätter den/de en prägel på gudstjänsten medan en inbiten högmässoyunkie sätter en annan, men gudstjänstfirare är de båda två. Varken mer eller mindre.
Så uppmaningen går ut även här: låt oss använda ordet gudstjänstfirare istället för gudstjänstbesökare! 
Per Boger
präst i Tidaholm

Alla dessa dagar som kom och gick, det var vardagslivet.

Det finns så mycket man vill med livet.

Den amerikanska fd pastorn Matt Redmond  skrev en serie inlägg i sin blogg för rätt länge sedan med rubriken ”it´s a mundane life” dvs ”det är ett banalt/trivialt liv”I(som vi lever). Han skärskådade vilka förväntningar man egentligen har på livet; förväntan om att just mitt liv ska vara något enastående som andra blir imponerade av. Förväntan om att höja sig ur det tråkiga och vardagliga.

Vardag

Det är ofta smärtsamt banalt, livet. Det innehåller så mycket disk och städning, och så lite galapremiärer. I alla fall för mig (sedan finns den gnagande misstanken att alla andra har så fantastiskt spännande liv och då känns livet ännu mer grått). Media gör det också svårare på många sätt genom att exponera och skapa personkult kring de rika, vackra och charmiga.

Livet är ofta ganska banalt. Jag tror faktiskt att det är så för er också, även om jag som sagt i mörka stunder tror det här bara gäller mig. Och sedan jag läste Matts blogg har jag funderat vidare kring om det inte finns något viktigt och bra i torftigheten. Eller i alla fall att man kan vinna mycket på att genomskåda sina förväntningar på livet.

Som präst får man ofta tillfälle att befinna sig kring livets gränser. Man står och håller tal vid många kistor och överlämnar avslutade människoliv i Guds händer. Det är då just ”vanliga liv” det handlar om, sådana som du och jag lever. Liv som har rymt glädje och sorg, lätt och svårt. Och sedan kom döden.

Jag får då också tillfälle att tänka på min egen död (kyrkofäderna såg döden som den store läraren om livet, för den kastar ljus över hur vi lever våra liv). Mitt liv kommer förmodligen inte heller att sticka ut speciellt mycket från alla andras. Och jag tänker att det är en nåd att få smaka på den tanken varje vecka, vid varje kista. Som en läxa till mig om att livet inte handlar om att imponera eller leva ett liv som andra tar intryck av. Det handlar om att leva med disk och tvätt och glädjas åt det goda längs vägen. Predikaren i gamla testamentet skriver i femte kapitlet:


17Jag har också sett något annat: det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda under solen, de dagar som Gud har gett henne att leva. Det är hennes beskärda del. 18När Gud ger en människa gods och guld och förmåga att njuta av det, ta ut sin del och vara glad under sin möda, då är det en gåva från Gud. 19Hon tänker knappt på hur livsdagen förrinner, ty hon har fullt upp med den glädje Gud ger.


Vardagslivet är livet, vi måste leva i det istället för att drömma oss bort ifrån det. Och det är också där vi måste finna Gud. För han finns hos alla som är små.

Vad tänker du som läsare om det här? Känns det igen, eller är det bara jag?

Herre, nu låter du din tjänare gå hem

Idag firar vi kyndelsmässodagen. Egentligen inföll den i torsdags men firandet är för de flesta av oss flyttat till söndagen.

Jag bifogar det mesta av dagens evangelietext underst. Ikonen visar den gamle mannen Symeon från evangeliet när han tar emot Jesusbarnet i sina händer. Han förstår också genom någon sorts gudomlig uppenbarelse vad det är för ett barn, att det är räddaren han väntat på som äntligen kommit. Därför handlar kyndelsmässodagen om ljus i mörkret (candle-mass på engelska), det hopp som tänds av att möta honom som är livets ljus.

Den som ber efter tidegärden brukar be Symeons ord varje kväll som ett sätt att påminna sig att mitt i allt dagen innehållit så har också Gud handlat ibland oss, för mig eller kanske till och med genom mig.

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Jag brukar be Symeons ord i sakristian efter varje gudstjänst som ett sätt att tacka för det vi fått i gudstjänsten. Precis som Symeon fick se Jesus har vi ju också Jesus ibland oss i nattvarden, bönen och i bibelns ord.

Om jag blir gammal och from en dag ser jag framför mig att jag kommer gå runt och utbrista i Symeons ord varje gång jag träffar på en ung människa som uttrycker sin tro. Faktum är att jag redan tänker på Symeon då jag träffar folk som är yngre än mig själv som på olika sätt styrker min tro och ger mig hopp om kyrkans framtid. Jag får tacka Gud för att han låter det komma fler som vandrar vägen, det är en källa till hopp för mig.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom. (Lukasevangeliet 2:25-40 SB00)