Gud med oss

Barnjesus som basketspelare.

I detta blogginlägg tänkte jag dela ännu en tanke kring Marie-bebådelsedag innan vi palmsöndagen inleder stilla veckan.

I nästan alla hem på Filippinerna hittar man en figur som föreställer Jesus som barn. Den kan vara väldigt enkel och billig men den finns där. Även i fattiga hem. På bilden ser man en ”Sto Nino” (det heliga barnet) i naturlig storlek och klädd i… basketkläder. Familjen i huset tyckte mycket om basket och därför klädde de Jesus som basketspelare.

Poängen är att Jesus är en i familjen. I den gammaltestamentliga texten till bebådelsedagen står det att ”Den unga kvinnan” ska bli havande och föda en son som ska ha namnet Immanuel, vilket betyder ”Gud med oss”. Detta barn ska komma som ett tecken från Gud. Gud visar att han är en Gud som finns med oss i allt mänskligt och vardagligt. Och att han är med oss, för oss, att han vill oss väl i allt.

Som med barnjesus på bilden. Jag tänker att det är bra att se bilder på Jesus som barn eftersom det kan påminna oss om att Jesus är nära alla som är små på ett eller annat sätt. För att man är barn bokstavligen, eller för att man är liten och rädd, liten och ensam eller liten och svag. Som vi alla är i mörka stunder.

Bedrup bloggar

Mikael Bedrup är en man som fått känna på den befriande kraften i evangeliet. Han är nykter alkoholist och numera präst i Svenska kyrkan. Han har också samtalat mycket med människor och märkt att många vet väldigt lite om bibeln. Nu har han startat en bibelkurs i bloggform på adressen

bibelskolan.wordpress.com

Där skriver han om Bibeln och det finns förstås möjlighet att kommentera och diskutera. Han delar med sig av sina personliga erfarenheter också, vilket är extra intressant. Nu har han hunnit publicera ett antal inlägg och det står mycket bra där-

Läs den och tipsa gärna vänner som är nyfikna på Bibeln.

Jesu moder är vår syster

Jungfru Maria och barnet i Götene kyrka

..så sa Luther om Maria. Söndagen som varit är dagen vi minns hur Maria blev gravid och så småningom födde Jesus. I en profetia hos Jesaja står det att Det barnet också är ”Gud med oss”.

Götene kyrka har, som många andra kyrkor i bygden, en mycket vacker skulptur av Maria och barnet. Jesusbarnet är nämligen inte bara något man pyntar med till jul utan ständigt aktuell. Detta att Gud har blivit människa och gått i våra skor är ju helt ofattbart stort när man tänker närmare på det. Gud själv vet hur vi har det. Han vet hur det är att vara människa och vara glad, rädd, ensam, ångestriden, arg och allt annat som vi människor lever med i våra liv. Inget är främmande för Gud; han vet till och med hur det är att möta döden.

Jesus har verkligen visat att han är ”Gud med oss”. Han finns med oss i allt. Och anledningen till det är att han alltid vill vårt bästa. Så fantastiskt är det med Gud enligt den Kristna tron. Det är värt att påminna sig oftare än till jul.

Andlighet för män 3

Jag lovade några tankar till om män och andlighet. Nu börjar det faktiskt bli konkret också. Läs det här och se om du håller med.

En arbetskamrat (kvinna) kommenterade det Jonas Lindberg skriver om att männen lätt kliver åt sidan och låter kvinnan i paret ta ansvaret för det mesta kring dop eller bröllop. ”Det är en relationsdödare” sa hon och menade att i längden urholkas relationen om man inte kan mötas kring och prata om det som rör livets insida också. Jag tyckte det var en intressant kommentar som visar att det verkligen är fråga om en win-win-situation om också männen träder fram tydligare i samtalet om tro/liv/andlighet/detriktigtviktiga.

Jag kom då att tänka på en bok jag läst som hette ”Rik på riktigt” . Man skulle kunna säga att den innehåller ”andliga övningar” men från en religiöst neutral position. Mycket intressant. Bland det jag kommer ihåg bäst så här efteråt är att författarna (två män) skriver att livskvalitén skulle stiga för många (speciellt för män) om man tränade sig en bit i taget på att inte bara prata om sådant man gör utan också om vad man tänker och känner. 

Det är ett enkelt råd men som kan leda till en radikalt större livskvalité eftersom det är när vi också vågar prata om oss själva som vi kommer närmare andra människor.

Tänk på det. Det är läskigt som 17 att vara sårbar och känslig och därför gömmer vi oss gärna bakom att prata väder eller så. Men den risken får vi öva oss på att ta. Ju modigare vi är, desto mer får andra chansen att dela både glädjeämnen och sorger med oss. Visst låter det som att det är vårt det?

Andlighet för män 2

En manlig man? Andlig?

När jag nu börjat skriva och tänka kring män och andlighet så har jag kommit på att det finns ett och annat att säga.

Det första jag tänker på är en tanke från bröderna Modéus (som nog är de mest refererade här på bloggen). De använder begreppet ”representativ delaktighet”. Kärnan i det är att vi gärna vill vara där det finns andra som vi kan indentifiera oss med. Modéusarna skriver ju framförallt utifrån Gudstjänstsammanhanget. Där innebär det som exempel att om en ung punkare kommer till kyrkan och upplever att man är den enda unga punkaren på plats, så känner man sig lätt udda. Man kanske har svårt att känna sig hemma utan läser av de outtalade koderna om vilka som ska vara där och så kommer man inte tillbaka igen. Om däremot den unga punkaren ser att det är en annan ung punkare där, kanske till och med en som gör någon uppgift som alla ser (samlar in kollekt till exempel), då känner hon/han att här finns någon mer som är som jag. Här finns det plats för mig.

Nu är ju punkaren bara ett exempel. Det viktiga är i alla fall att det finns en mångfald i den gudstjänstfirande församlingen och gärna med synliga uppgifter så att alla kan se att de verkligen, verkligen får finnas där fullt ut. Det är en utmaning för många församlingar idag där vi kanske har få unga eller medelålders som firar gudstjänst. I Götene håller församlingen på att skissa på ett arbete med gudstjänstgrupper där det här är en av grundtankarna. Mer om det senare förmodligen.

Vad har då detta med män att göra? Den enkla sanningen är nog att om det är ont om män någonstans så går också färre män dit. Det blir en ond spiral som är väldigt viktig att bryta. Det gäller inte bara i gudstjänsterna utan också i andra delar av församlingslivet. Det är många sammanhang där det är ont om män.

Vad ska man göra med det tycker ni? Bör man ha nischade mötesplatser för män? Finns det andra sätt?

I morgon blir det ett nytt inlägg om #manisvk som handlar mer om livet i familjen.

Allvar och lek i gudstjänsten

Fiesta kring det smyckade korset

Martin Modeus har som sin bror Fredrik många kloka tankar om gudstjänstlivet. Han skriver i sin utmärkta bok ”mänsklig gudstjänst” dels om behovet av ordning, struktur och förutsägbarhet i gudstjänsten. Det är viktigt att man kan känna igen sig och vara trygg i det som sker.

Sedan skriver han också om motsatsen. Det behövs också ”antistruktur”, ett visst mått av kaos som ger liv åt gudstjänsten. Med antistruktur menas till exempel överraskningsmoment, barnkörssång eller annat som gör att det inte blir alltför förutsägbart.

Det behövs båda. Utan struktur blir gudstjänsten olidligt kaosartad. Utan antistruktur blir den olidligt stel.

Fredrik Modeus har en liknande uppställning av två vågskålar i gudstjänst. Den ena heter ”struktur”, den andra heter ”människor”. Och det är nog just det som är poängen med hela tanken på antistruktur. Det behöver hela tiden lysa igenom att det är levande människor som firar gudstjänsten och inte bara stela masker som agerar korrekt. En norsk präst sa en gång: ”det är så bra när något blir fel i gudstjänsten för då får vi le”. Det är ett härligt förhållningssätt.

Det innebär alltså inte att det är dåligt med struktur och ordningar. De är nödvändiga. Men vi måste alla öva på att balansera de båda delarna. Särskilt gäller detta för alla som har uppgifter i gudstjänsten; var så mänsklig du kan inom de givna ramarna!

Andlighet för män

Ovan kan du se lite twitter från ett öppet möte efter Jonas Lindbergs artikel där han uppmanar alla svenska män att ta ansvar för sin (och ta sin del av ansvaret för sin familjs) andlighet.

Kvinnor är oftast i majoritet i kyrkliga sammanhang och nu finns det alltså statistik på att svenska män är jämförelsevis lite intresserade av allt vad andlighet heter.

Vad beror det på? Hur var frågorna ställa i undersökningen? Vad är en andlighet egentligen? Vad finns det för historisk bakgrund i vårt land? Vad kan Svenska kyrkan ha för ansvar i det här?

Många frågor och då svar. Jag ska bidra med några enkla tankar.

”Andlighet” handlar för mig om ett förhållningssätt till livet där det finns värden bortom det rent materiella. Det finns det som är heligt, det vill säga avskilt/okränkbart/väldigt väldigt viktigt. Det är här som jag blir förvånad över undersökningen och undrar om de frågat på rätt sätt. Vilka män tycker inte att det finns något viktigt bortom det man ser och tar på? Det är klart att inte alla vill kännas vid den kristna andligheten eller tror på Gud som alltings ursprung men i vårt tid är andlighet ett så vitt begrepp att det används nästan lika ofta av reklammakare som vill skapa stark anknytning till sina märken.

Jag värjer mig däremot en hel del gentemot att fundera på andlighet i termer av manligt och kvinnligt. Inte vet jag om min andlighet är någon speciellt ”manlig” andlighet. Hur ser i så fall en sådan ut? Jag vet också många kvinnor som skulle dra sig för att säga att deras andlighet är kvinnlig, sin andlighet har man som människa. Precis som på andra områden är nog skillnaderna större mellan individer än mellan könen.

Historiskt sett har det här med religion och andlighet knappast varit kvinnofrågor. Andra kulturer ser också annorlunda på saken, i judiska och muslimska kontexter bär män upp mycket av det religiösa livet (i alla fall sett till gudstjänstlivet). Man kan undra vad som gör Sverige annorlunda. Är det de många materialistiska vänsteråren?

Jon skriver att det finns ont om manliga förebilder i andlighet. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom det finns och alltid funnit en massa olika präster och pastorer och poeter som talar om det andliga. Problemet måste vara att få tycker det är relevant att lyssna till dem. Det kan man om man vill se som kyrkans fel som misslyckats med att förmedla evangeliet på ett bra sätt. Eller så kan man se det som att det många gånger inte spelar någon roll vad en präst säger, var och en väljer om han lyssnar eller inte. Det finns mycket få manliga röster som uttalar sig klart och tydligt från ett kristet perspektiv i media utan att just vara pastorer eller präster. Det är ett problem eftersom de nog kan vara lättare att identifiera sig med. En som ändå finns är Marcus Birro som ofta är mycket modig. Tyvärr visar det sig också att han får möta väldigt mycket hat för sina ståndpunkter. En gissning är att många inte vet vad de ska ta sig till när en man plötsligt öppnar sig och visar sin ömtålighet (vilket ju är nära kopplat till andlighet och det inre livet)?

Och vad kan egentligen Svenska kyrkan ta för ansvar för mäns andlighet? Var och en har förstås eget ansvar för hur man odlar sin insida. Vad är det då kyrkan ska göra?

Det blev mest en massa frågetecken. Hur tänker du? Kommentera gärna! Följ gärna twittertagen #manisvk också. Det ska bli spännande att följa det fortsatta samtalet. Fler inlägg kommer också här på bloggen.