Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Andlighet för män

Ovan kan du se lite twitter från ett öppet möte efter Jonas Lindbergs artikel där han uppmanar alla svenska män att ta ansvar för sin (och ta sin del av ansvaret för sin familjs) andlighet.

Kvinnor är oftast i majoritet i kyrkliga sammanhang och nu finns det alltså statistik på att svenska män är jämförelsevis lite intresserade av allt vad andlighet heter.

Vad beror det på? Hur var frågorna ställa i undersökningen? Vad är en andlighet egentligen? Vad finns det för historisk bakgrund i vårt land? Vad kan Svenska kyrkan ha för ansvar i det här?

Många frågor och då svar. Jag ska bidra med några enkla tankar.

”Andlighet” handlar för mig om ett förhållningssätt till livet där det finns värden bortom det rent materiella. Det finns det som är heligt, det vill säga avskilt/okränkbart/väldigt väldigt viktigt. Det är här som jag blir förvånad över undersökningen och undrar om de frågat på rätt sätt. Vilka män tycker inte att det finns något viktigt bortom det man ser och tar på? Det är klart att inte alla vill kännas vid den kristna andligheten eller tror på Gud som alltings ursprung men i vårt tid är andlighet ett så vitt begrepp att det används nästan lika ofta av reklammakare som vill skapa stark anknytning till sina märken.

Jag värjer mig däremot en hel del gentemot att fundera på andlighet i termer av manligt och kvinnligt. Inte vet jag om min andlighet är någon speciellt ”manlig” andlighet. Hur ser i så fall en sådan ut? Jag vet också många kvinnor som skulle dra sig för att säga att deras andlighet är kvinnlig, sin andlighet har man som människa. Precis som på andra områden är nog skillnaderna större mellan individer än mellan könen.

Historiskt sett har det här med religion och andlighet knappast varit kvinnofrågor. Andra kulturer ser också annorlunda på saken, i judiska och muslimska kontexter bär män upp mycket av det religiösa livet (i alla fall sett till gudstjänstlivet). Man kan undra vad som gör Sverige annorlunda. Är det de många materialistiska vänsteråren?

Jon skriver att det finns ont om manliga förebilder i andlighet. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom det finns och alltid funnit en massa olika präster och pastorer och poeter som talar om det andliga. Problemet måste vara att få tycker det är relevant att lyssna till dem. Det kan man om man vill se som kyrkans fel som misslyckats med att förmedla evangeliet på ett bra sätt. Eller så kan man se det som att det många gånger inte spelar någon roll vad en präst säger, var och en väljer om han lyssnar eller inte. Det finns mycket få manliga röster som uttalar sig klart och tydligt från ett kristet perspektiv i media utan att just vara pastorer eller präster. Det är ett problem eftersom de nog kan vara lättare att identifiera sig med. En som ändå finns är Marcus Birro som ofta är mycket modig. Tyvärr visar det sig också att han får möta väldigt mycket hat för sina ståndpunkter. En gissning är att många inte vet vad de ska ta sig till när en man plötsligt öppnar sig och visar sin ömtålighet (vilket ju är nära kopplat till andlighet och det inre livet)?

Och vad kan egentligen Svenska kyrkan ta för ansvar för mäns andlighet? Var och en har förstås eget ansvar för hur man odlar sin insida. Vad är det då kyrkan ska göra?

Det blev mest en massa frågetecken. Hur tänker du? Kommentera gärna! Följ gärna twittertagen #manisvk också. Det ska bli spännande att följa det fortsatta samtalet. Fler inlägg kommer också här på bloggen.

Kommentarer

3 svar till ”Andlighet för män”

  1. Profilbild för Unknown

    MIn morfar var aktiv i kyrkobröderna. De samlade ett tag 70 män till bibelstudium. Männen engagerades på olika sätt i församlingen och var en ryggrad i gudstjänstlivet (tillsammans med sina familjer så klart). Jag minns dem själv från det jag var ung. Kyrkans ungdom hade varje termin en samling ihop med bröderna. Morfar blev tårögd när han berättade om att en gång fick välkomna åtta nya medlemmar på en gång i Ansgarsgården. Han berättade också om en nattvardsgång i Borås Caroli (tidigt 60-tal tror jag) med kyrkobröder från hela stiftet. Det var nog det närmaste en frälsningsupplevelse min morfar kom. De hade ibland samlingar där fruarna också var välkomna. Men morfar märkte hur många av männen, som annars var öppna med sitt inre blev märkbart tystare när fruarna var med. Fruarna hade ofta lättare att tala om andliga ting och när de var med blev det inte mycket sagt av männen. På 90-talet någon gång utgick ett påbud från Svenska kyrkan att det var ont och inte jämställt med kyrkobröder. Det skulle vara unisex – ett lekmannaförbund. Gruppen slogs sönder och inget blev som förut. Det blev en stor sorg för min morfar. Han kände sig överkörd av Svenska kyrkan – att de ringaktade något som betytt så mycket för så många. Så här i efterhand är det lite märkligt att ingen ville ”integrera” syföreningarna. Det var tydligen inte kontroversiellt med enkönade samlingar, så länge de var kvinnliga.Samma med barnarbetet. Ansgarsförbundet attraherade många killar. Scouting, vindskydd, knopar och äventyr blev en väg in i kyrkan.Nu tycker jag det oftast är typiskt flickiga aktiviteter som erbjuds. Visst alla pojkar/flickor gillar inte pojkiga/flickiga saker, men på aggregerad nivå är verksamheten mer riktad till flickor. Prästkallet är numera mer diakonalt och terapeutiskt än liturgiskt och förkunnande, upplever jag. Också där en feminisering. Visst börjar det bli vanligt med helt kvinnliga arbetslag ute i församlingarna?

  2. Profilbild för Johan Karlemo

    Om man undviker att använda orden flickigt och killigt så kan jag hålla med till viss del. Konkret tänker jag på hur jag arbetar med konfirmander. När det är läger så finns det med mer äventyr och action. Men veckoläsning innehåller mer samtal, reflektion, upplevelse än utmaning och äventyr. Däremot känner jag mig tveksam till att prästkallet skulle förändrats till att bli mer diakonalt och terapeutiskt. Läser man prästlöftena så är de tydliga.”att i Guds den treeniges namn åtaga sig uppdraget att vara präst och utöva det så, att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja för- verkligad i världen, att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten, att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet.”

  3. Profilbild för Tomas Jarvid

    Roligt med kommentarer på bloggen! Det var väldigt intressant att läsa om kyrkobröderna. Det borde vara grundläggande för kyrkan att vårda det som finns och vara rädd om de sina.När det gäller prästtjänsten håller jag med er båda två. Det finns inget som säger att det är omanligt att vara präst egentligen. Å andra sidan har nog både rollen och förväntningarna ändrats med åren. I vilket fall är det förstås väldigt olyckligt i de fall där det finns hela arbetslag i våra församlingar där det nästan inte finns några män.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.