Jag lovade några tankar till om män och andlighet. Nu börjar det faktiskt bli konkret också. Läs det här och se om du håller med.
En arbetskamrat (kvinna) kommenterade det Jonas Lindberg skriver om att männen lätt kliver åt sidan och låter kvinnan i paret ta ansvaret för det mesta kring dop eller bröllop. ”Det är en relationsdödare” sa hon och menade att i längden urholkas relationen om man inte kan mötas kring och prata om det som rör livets insida också. Jag tyckte det var en intressant kommentar som visar att det verkligen är fråga om en win-win-situation om också männen träder fram tydligare i samtalet om tro/liv/andlighet/detriktigtviktiga.
Jag kom då att tänka på en bok jag läst som hette ”Rik på riktigt” . Man skulle kunna säga att den innehåller ”andliga övningar” men från en religiöst neutral position. Mycket intressant. Bland det jag kommer ihåg bäst så här efteråt är att författarna (två män) skriver att livskvalitén skulle stiga för många (speciellt för män) om man tränade sig en bit i taget på att inte bara prata om sådant man gör utan också om vad man tänker och känner.
Det är ett enkelt råd men som kan leda till en radikalt större livskvalité eftersom det är när vi också vågar prata om oss själva som vi kommer närmare andra människor.
Tänk på det. Det är läskigt som 17 att vara sårbar och känslig och därför gömmer vi oss gärna bakom att prata väder eller så. Men den risken får vi öva oss på att ta. Ju modigare vi är, desto mer får andra chansen att dela både glädjeämnen och sorger med oss. Visst låter det som att det är vårt det?
Lämna ett svar