Tal med ELD: Vårtal 2012

Kören och elden på Kårtorp

Det är något speciellt när man gör saker för första gången. Nu har jag begått vårtalspremiär. Tre gånger till och med. Tillsammans med församlingens körer har jag först varit på äldreboendena och talat och sjungit, och så på kvällen vid elden i Kinne-Vedum.
På begäran publiceras här talet jag höll. Nu är ju tal i och för sig muntlig konst men ni får försöka föreställa er orden uttalade med stor charm och finess medan ni läser.
VÅRTAL 2012
Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att inleda ett vårtal än att citera några rader ur världshistoriens vackraste kärleksdikt.
10Min vän säger till mig:
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
11Vintern är över,
regntiden är förbi.
12Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
13Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Så står det i höga visan i bibeln. Det är härliga ord att smaka på. Vintern är över. Regntiden är förbi (ja det utspelar sig ju inte i Sverige direkt). Sångens tid är inne. Det är den ju idag speciellt. Och livet återvänder. Träden grönskar och vinstocken blommar.
Så är det också i våra nordliga trakter. Kanske speciellt här, där det är så oerhört stor skillnad mellan årstiderna. Det är så härligt med våren, med blommorna, med grönskan. Med ljuset. På sista tiden har jag tänkt på att årstiderna har letat sig in i vårt språk också. Redan i december säger vi att ”Vi går mot ljusare tider”, och vi kan säga att ”det våras” för någonting och vi kan ”blomma ut”. Det är som att våren speglar något också i oss människor. Den blir som en bild för hur livet är när det är gott. Våren, med det nya livet, så kan livet kännas. Vintern då allt är dött, så kan livet också kännas men det är förstås inte lika kul när det gör det.
Det är fantastiskt att se blommorna slå ut, och på samma sätt är det bland det vackraste man kan få se över huvud taget när man får se en människa blomma ut. Det kan ofta vara nästan lika påtagligt i kroppen som hos en blomma. Blomman som är en liten sluten knopp och slår ut, och en människa som inte trivs med sin livssituation och kommer till sin rätt, är nog ganska sluten. När man får se en människa verkligen blomma ut, hitta en situation där han eller hon trivs och får komma till sin rätt, blir entusiastisk igen, nyfiken på vad livet har att ge, och modig. Det är vackert. Mycket vackert. 
Det ligger nämligen i människans natur att inta sin plats, vilja något, utvecklas och vara nyfiken. Det är då vi mår bra. Det finns en gammal Sydslavisk legend som jag skulle vilja berätta för er.
När skapelsen var ny gick Gud runt och talade med det han skapat. Först frågade han trädet: ”träd, vad vill du?” Trädet svarade ”Växa högt och brett, bära frukt, och ge ved och virke till hus.” Det är bra sa Gud.
Sedan frågade Gud gräset samma fråga. Gräset svarade: ”Jag vill växa och vaja i vinden och till slut vill jag bli föda åt djuren.” ”Det är bra”, sa Gud.
Sedan frågade Gud åkerjorden: ”vad vill du?” Åkerjorden svarade: ”jag vill bli fruktbar, ta emot sädeskorn och låta dem växa upp och ge föda åt människor.”
Sist frågade Gud en gråsten. ”Vad vill du?”
Stenen svarade: ”Jag vill ingenting. Inte växa, inte blomma eller bära frukt. Jag har det bra som jag har det.”
Då lät Gud stenen förbli ofruktbar och kall och livlös.

Nu är ju ingen av oss här någon gråsten helt och hållet så vi fattar nog poängen. Livet handlar om så mycket mer än att finnas till. Vi måste få upp ögonen för att vi har en plats här i världen, och uppgifter som väntar på just dig och mig. 
Själv tror jag att stenen är rädd. Han vågar inte riktigt språnget. Det är ju farligt också att ta  plats. Det sägs ju i ett ordspråk att om du inte vill ha kritik så ska du göra… Absolut ingenting. 
Nu när våren kommer och det blir lite lättare att leva överlag, då skulle jag vilja uppmuntra till lite mer tålamod med varandra. Vi får försöka vara generösa mot varandra för de är inte så lätt alltid att leva här uppe i kalla nord där vintrarna är långa och somrarna är korta.Vi får lära oss av blommorna igen, det finns ingen blomma som känner sig hotad av att en annan växer och blommar, och vi behöver inte heller göra det. Vi behöver inte jämföra oss med varandra överhuvud taget. Om vi tycker att grannens gräsmatta ser så otroligt mycket bättre ut än vår får vi väl ta det tecken på att börja vattna vår egen istället.
Ofta har nog de vi har runtomkring oss också sina svårigheter. Redan gamle filosofen Platon har sagt så här:
”Var vänlig mot de du möter, ty varje människa utkämpar en hård strid”.
Till dig som kämpar med livet eller med saker i livet, och det gör vi nog alla, skulle jag vilja avsluta med en berättelse. För mig handlar den om hur svårt det är att våga sig på nya saker hur det kan kännas när man ändå gör det.

Det var en gång tre grodor. De kom in i en ladugård och fick se en stor spann. De hoppade upp i den och fann sig simma i mjölk. De kunde inte klättra upp igen eftersom kanterna var lite för höga och de inte bottnade. De simmade länge, till sist gav en groda upp, och drunknade. Efter ännu en stund drunknaden den andra. Den tredje kämpade och kämpade, den såg ingen lösning med gav inte upp. Men till slut så orkade den inte längre. Men just när den skulle ge upp och sjunka så märkte han att mjölken började klumpa sig. Och plötsligt kunde den ta spjärn mot ett tjockt lager uppepå och ta sig ur hinken med ett lyckligt ”Kvack!”
Jag vill önska er alla en god vår och sommar och att det ska våras för oss alla också inombords så att vi får blomma och komma till vår rätt. Och när det kommer nya vintrar i livet, att vi orkar fortsätta kämpa och hålla oss uppe tills vi har fast mark under fötterna igen.
Med det vill jag utropa ett fyrfaldigt leve för våren och för livet här uppe i den kalla men underbart vackra norden.

Dagens bok!

Lästips!

För den som är nyfiken på bibeln vill jag tipsa om den nya bokserien ”bibelguiden”, den kan man se mer om här. Det är en serie lättfattliga kommentarer till bibelböcker skrivna av unga kristna ledare mellan 25 och 40 års ålder. Lämpar sig bra för egen läsning, grupper och så vidare. 
Det är en vän och kollega till mig, Reine Toth, nyligen prästvigd för Skara stift, som är initiativtagaren. Martin Lennartsson har skrivit den första boken -om Efesierbrevet i nya testamentet.
Böckerna är löjligt billiga eftersom det inte är något vinstdrivande projekt. Därför får vi allihop hjälpas åt med marknadsföringen. Skriv en liten rad på facebook och dela den här bloggposten eller tipsa din församling. 
Så småningom kommer det fler böcker. Först i tur är uppenbarelseboken som Reine själv skriver om.

Fylla år i fjärran land

Uppvaktningen

Nu har jag fyllt mina 30. Det känns ändå rätt ok, och Jenny är väldigt glad att jag passerat den gränsen jag också. Och i helgen träffade jag två gäster från IFI-kyrkan på filippinerna som jag besökte 2006. Då kom jag att tänka på min 24årsdag som jag firade där.

Jag tvekade i det längsta om jag borde berätta för någon att jag fyllde år. Man visste ju inte riktigt vad som kunde hända då (jag hade lärt mig att förvänta mig vad som helst mest hela tiden), men till slut sade jag ändå till prästen jag bodde hos att jag fyllde år dagen därpå.

Klockan var nog ungefär FEM på morgonen då jag hörde sång och musik nedanför och någon kom upp och väckte mig. En trappa ner stod hela huset fullt med folk som sjöng sånger för den trötta och överraskade svensken (se bilden)!

Sedan fortsatte födelsedagen i samma tecken med strandfest och mat i mängder. Det finns de som säger att Filippinerna är ett fattigt land, men när det kommer till gästfrihet och vänskap är det nog ändå rikare än de flesta!

Stålmannen vs Jesus

Detta är inte Jesus

Jag har tidigare skrivit om Batman vs Jesus och hur olika de är varandra. Det finns dock en superhjälte som ligger närmare till hands för de flesta när man tänker på den stora GODHETEN personifierad. det är förstås mannen på bilden, Stålmannen.

Stålmannen är otroligt mäktig, har fantastiska krafter och är dessutom närmast orubblig i sin moral. Är inte det en rätt bra liknelse för en Frälsare?

Nja. Det kunde man ju tro. Och det har också varit populärt genom hela kyrkans historia att se på Jesus på det sättet. Framförallt tänker jag på de tidiga gnostikerna som såg Jesus som en ”theos aner”, en gudamänniska. Gud som stigit ner ibland oss.

Och det är ju så nära sanningen om Jesus att man kan tycka jag är petig nu. Det finns dock en viktig skillnad. Jesus Kristus är Gud som kommer till jorden SOM MÄNNISKA.

Stålmannen är ju osårbar men evangeliet om Jesus är berättelsen om att Gud gick med på att bli sårbar och gå in i det mänskliga lidandet. Det är en av de stora sakerna med den kristna tron, att Gud själv vet hur vi har det för han har själv upplevt det. Stålis vet ju inte hur det är att ha ont eller vara bristfällig men det vet Jesus. det gör det lättare att vända sig till honom med sina bekymmer. Visst händer det mycket under där Jesus går fram men det är för att han är den enda människan sedan Adam som står i en hel relation till Gud. Hans och Faderns vilja är ett  genom den heliga Anden. Jesus har inga superkrafter utan är helt och hållet människa. Samtidigt är han (obegripligt nog) helt och hållet Gud mitt i det enkla.

Det är för övrigt intressant att Stålmannens skapare (Shiegel och Shuster som var judar) var inspirerade av den judiska legenden om beskyddargestalten golem (גולם) , en gudomlig väktare som hjälper det judiska folket. 




Hattglädje!

Att komma hem i hatt

Ni minns hatten jag tittade på för ett tag sedan. Nu är den min, men inte som jag hade tänkt mig. Innan jag hann köpa den fick jag den istället som 30-årspresent av församlingen. Väldigt glad blev jag.

Idag har jag haft begravning och alltså haft kaftan på mig. Då passade det bra att prova hatten. Fick höra att det såg bra ut, och jag hann se en och annan cyklist vrida på huvudet och gnugga sig i ögonen när jag susade förbi i saaben i hela munderingen. Tar nog ett tag både för mig och byn att vänja sig…

Vem har makten?

Boken MAKTSPRÅK

Det börjar bli ett tag sedan jag senast skrev om MAKT här på bloggen. Det är ju annars något av ett favoritämne… Nu håller jag i alla fall på att läsa boken ”maktspråk” av Melin och Melin. Där står mycket tänkvärt om ordstrider, politikerspråk, mediedrev (boken är ändå skriven 2007 så vi har sett rätt mycket fler mediedrev sedan dess) och annat.

I början av boken skriver författarna att det numera inte är någon som vill erkänna att de har makt. Ordet makt är för känsligt. Det är bättre att säga att makten ligger någon annanstans. Det är förstås oerhört praktiskt så att man lätt kan skylla ifrån sig och peka på någon annan som egentligen är den som har ansvaret. Man vill visserligen gärna ha maktens accessoarer, rolexen och blackberryn och den flotta bilen men i övrigt är man bara en bekymrad tjänsteman.

Det här återspeglas i hur man talar också, se om du känner igen detta. Man säger alltså att

Jag har ansvar/ jag klargör

Du har inflytande / du pekar med hela handen

Han har makt / han talar maktspråk

På så sätt framstår man själv i så god dager som möjligt jämfört med andra.

Saxat från Sunnlidens blogg

Inte vet jag om det är bra stil att göra så men här saxar jag i alla fall in ett stycke ur  Jacob Sunnlidens blogg . Han delar några tankar om vad livet på den kristna vägen är och att det faktiskt går att säga något bestämt om det.


”Har den senaste tiden hamnat i eller överhört diskussioner om var gränsen går för när man är kristen eller inte. När kan man kallas som kristen? Vad behöver man tro på? Jungfrufödsel? Eller kan man vara kristen utan att tro på Jesus? Och varianterna är lika olika som många. Och i vimlet är det lätt att tro att man inte kan veta. Att det är liksom individualistiskt. Om man vill kalla sig det eller inte. Precis som om man själv kunde bestämma det. Men så är inte fallet.


Mitt kristna liv är en process. Det är inte att passera en gräns och så är allt färdigt. Först och främst ska sägas att det är Gud som dömer. Han allena vet och råder. I steg nummer två har vi Bibeln att förhålla oss till. Där finns två steg som leder till frälsning. Att döpas och att tro. Dessa två går hand i hand. Man behöver tro på Jesus som Guds son och döpas i vatten. Vissa människor har endast ett av dessas två. Vad händer då när man dör? Det överlåter vi till Gud.


Dopet är en handling och en praktisk sådan. Det är kanske den lättaste av de två, tro och dop. I dopet tas människan upp till Jesu gemenskap och till Kristi Kyrka. Men det slutar inte där. Nu börjar processen. Nu börjar vandringen att lära sig mer om Jesus. Förstå Bibeln och så vidare.


Utgångspunkten är att Bibeln inte bara är sann. Den gäller även oss och är aktuell i vår tid, alltid. Det är Guds levande ord till oss idag. För att undvika kvasidiskussioner så är det olika delar i Bibeln som gäller oss. Vi behöver inte offra duvor varje morgon osv. Men Bibeln gäller och är sann i allt. Är man då inte kristen om man inte tror på jungfrufödseln? Jo det är man säkert om man har hjärtat vänt mot Gud, är döpt och tror. Men utmaningen är att träna sig i att tro.


Denna process har alltså inte något med frälsningen att göra. Då blir det farligt. Vi kan inte lägga den tyngden på människor att behöva fatta fullt ut vad kristendom är för att man ska bli frälst. Frälsningen är färdig med dopet (oavsett om du döps som barn eller vuxen) och tron. Men vi behöver alla lära oss att växa i tron. Att jobba på att leva helt enligt Bibeln. Har inget med min frälsning att göra utan det kallas helgelsen.


Kristen eller inte har med ditt dop och tron att göra. Resten jobbar vi alltid på, det kristna livet.”

Götenes stolthet: Livsåskådningsmässan 2012

Annika Spalde i samtal om civil olydnad och religion

Idag har det varit ”livsåskådningsmässa” i Götene. Dels för niondeklassarna på Västerbyskolan men delvis också för allmänheten. Tanken är att ge kunskap om ett vitt spektrum av livsåskådningar, alltifrån humanist till bahai och asatroende. Korten jag tog blev visst bedrövliga men då får jag väl skriva vad de föreställer. På förmiddagen satt jag tillsammans med två pastorer och berättade om vad som är speciellt med kristen tro. Det var fantastiskt roligt ska jag säga!

Christer Sturmark

Störst affishnamn var kanske för Christer Sturmark, Humanisternas ordförande. Jag tycker han höll en rätt sympatisk ton och det förvånade mig att han talade så mycket om religionsfrihet. Sedan tror jag kanske inte vi är överens om så många sakfrågor ändå.

Muhammed Muslim

Impade mest gjorde annars Imamen Muhammed som berättade om sin väg till att bli muslim och om islam som en väg till fred. Om vi inte har fred i hjärtat kan vi inte skapa fred i världen, sa han. Och därför behöver vi ett andligt liv. 

Den fattige guden

Vägen

Jag mötte häromdagen diktaren Ingegerd Ahlin som verkat många år i trakten av Lundsbrunn och Götene. Jag fick också en diktsamling av henne, och det jag läst där tycker jag är väldigt bra. Här följer därför dikten ”den fattige Guden”.

Du äger
katedraler,
kyrkor och
bönehus,

glimmande guld
och silver,
brinnande
altarljus,

sköna, ljusa
koraler,
klockklang
och orgelbrus

och dock -
som en fattig, hemlös
trampar du
vägens grus…

Kyrkor och
katedraler
äger du —
men som förr

står du vid
slutna portar,
vandrar från
dörr till dörr.

Kyrkor och
katedraler
äger du,
men blott få

trofasta hjärtan
här på din
vandring, grå.

I dag är en annan dag

Jesus slår följe med lärjungarna på vägen

Idag är en annandag. På annandagen mynnar påsken ut i något annat. I gudstjänsterna idag får vi höra om lärjungarna på vägen mellan Jerusalem och Emmaus. Jesus slår följe med dem och de berättar om det som hänt och om det de hört om graven som stod tom. Det hade skakat om dem.

Så är det också med oss. Evangeliet, budskapet om Jesus och om uppståndelsen kan skaka om oss om vi får höra det (så det är väldigt viktigt att vi får höra det) men sedan är det i det personliga mötet med den uppståndne som det kan få en fortsättning och Gud kan skapa tro i oss.

Lärjungarna bjuder in Jesus till sig och ber honom: ”stanna hos oss, det är kväll och dagen är snart slut”. Det är en vacker bön. Att bortom högtiderna, Taizéresorna, konferenserna, de härliga lovsångsgudstjänsterna be Gud att stanna hos oss och vara med oss i våra egna hem och våra vanliga liv. Vi måste bjuda in honom, för han är inte en sådan som sätter foten i dörrspringan och tvingar sig in. Varje bön, varje nattvard är en sådan inbjudan: ”kom och var med mig Herre”.