Ord att undvika 4: Gudsbild

Guldkalv, en gudabild

Nu ska jag sticka ut hakan lite igen. Jag vill om inte svartlista så i alla fall varna för ett ord som emellanåt är mycket populärt i vår kyrka. Ordet är ”gudsbild”.

”Gudsbild” är ett populärt begrepp som vi bland annat alltid pratar med våra konfirmander om. Det har flera poänger med sig. Det viktigaste är nog att man måste bli medveten om att man har föreställningar om Gud. Vare sig man tror på Gud eller inte.

Det är väldigt bra att fundera på hur man tänker sig Gud (gudsbild). Religionspsykologerna funderar dessutom djupare på vad den Gud man tror på spelar för roll i ens liv (gudsrepresentation). Det är också viktigt som en del i att lära känna sig själv.

Det som är lömskt med gudsbilder är, lite tillspetsat, att de aldrig är sanna. Det är säkert därför det är ett så viktigt bud i 10 Guds bud att inte göra sig gudabilder; för att de vilseleder mer än de förklarar. De får oss nämligen att tro att vi lyckats få fast Gud och fattat vem han är.

Egentligen är det likadant när vi möter en annan människa; våra ord räcker aldrig riktigt för att beskriva den andre, det finns alltid mer. Inom den östkyrkliga apofatiska teologin drog man detta till sin spets och menade att vi bara kan säga hurdan Gud INTE är, själv är han bortom vår föreställningsförmåga.

Det är den ena sidan. Å andra sidan kan vi helt enkelt inte låta bli att tänka i bilder. Rent praktiskt blir frågan: kan vi ha en aning om vilket bildspråk som ligger närmast sanningen? Och det kan vi! Enligt den kristna tron har Gud valt att uppenbara/visa sig själv på olika sätt genom historien. Framförallt när han blev människa i Jesus Kristus och sa ”den som har sett mig har sett Fadern”. Jesus är som Fadern är.

Under tider av kyrkans historia har frågan om att göra sig bilder av Gud, till exempel i form av konst, varit en het stridsfråga. Inom den ortodoxa kyrkans ikonkonst kom man till slut fram till just att det måste vara tillåtet att avbilda det sätt som Gud själv valt att ge sig tillkänna. En ikon kan därför avbilda Jesus eller helgon eller bibliska scener. Men det bibeln tiger om det spekulerar man helst inte i.

Dagens boktips i ämnet är boken ”bildfaktorn” av Magnus Malm. Jag har sett den många gånger på Götene second hand och det är synd att alla hittils gått förbi den, för det är en väldigt bra bok.

Den som vill fördjupa sig i teologin kan till exempel läsa några ord från wikipedia om apofatisk teologi.

Finrummet eller vardagsrummet?

Välslitet bondkök

Idag har jag en fundering som jag behöver hjälp med. Jag skulle bli glad om du tog dig tid att skriva en kommentar och svara på följande:

Vi har olika rum till olika saker. Vi sover i sovrummet och badar i badrummet. Olika rum är liksom byggda för olika saker. Man kan också se på olika kyrkorum att de är byggda med olika utgångspunkter.

Kyrkan är ett ganska speciellt hus som är byggt för att be och fira gudstjänst i. Varje detalj är genomtänkt för att förmedla något av den kristna tron. Jag tycker det är spännande att fundera på vilket rum i ett vanligt hus vi skulle likna kyrkan vid om vi fick frågan.

Är kyrkan ett finrum som man bara är i vid speciellt fina tillfällen?
Eller som sovrummet, platsen där innerliga kärleksmöten sker?
Eller som ett utställningsrum på ett museum?
Skolsal?
Vardagsrum där man är ofta och känner sig hemmastadd?

Vilket sorts rum vill du helst likna kyrkan vid? Skriv en kommentar och dela med dig av din tanke!

Om prinsessor och dop

Estelle, syskon i Kristus (foto kyrkans tidning)

Den lilla prinsessan Estelle har blivit döpt, vilket väl ingen missat. Jag är som vanligt sist på bollen att skriva om aktualiteter.

Plötsligt har ett dop fått enorm uppmärksamhet i media. Många är glada, andra är arga och en del verkar se dopet mer eller mindre som ett övergrepp på det lilla barnet. Om detta finns det mycket att säga men nu vill jag nöja mig med att påpeka att religionsfrihet faktiskt från början kom till som idé för att värna människors rätt att HA vilken religion de vill, inte att poängen är att vi ska BEFRIAS FRÅN ALL RELIGION. Det står ju till och med i deklarationen av de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen att alla har rätt till att få ha en tro.

Då vill jag hellre skriva om hur jag ser på dopet själv. Jag ser dopet som en fantastisk present. Det är Guds eget löfte till var och en personligen att det Jesus gjort och gör, det gäller för dig och mig. I dopet sluter Gud ett förbund med oss och för oss in i förnyad gemenskap med sig själv. För att anspela på prinsessdopet så blir varje litet dopbarn en prinsessa eller en prins. Vår Fader Konungens Barn. Istället för att gnälla över hur pampigt Estelles dop var jämfört med andras kan vi utgå från det i tanken och tänka: Varje dop vore egentligen värt en sådan fest! Vare sig det sker i slottskyrkan eller i största brådska på ett sjukhus. Där händer något verkligt stort, det är bara våra ögon som inte kan se det.

Om någon tycker att det här är diskriminerande eller så mot odöpta så är inte det heller sant. För Gud vill räcka fram sin fina present till alla. Är du inte döpt så kontakta prästen där du bor så är det lätt ordnat!

Den livsfarliga romantiken

Romantisk strand

Nyligen läste jag en artikel i tidningen (här) om romantiska komedier. Det var en rätt rolig artikel och jag kände igen mycket av det som stod. Jag saxar ut några av de mest intressanta citaten. Chloe Angyal som forskat på romcomgenren säger: 


”–Att låtsas att vi inte påverkas är bara korkat, populärkultur både reflekterar vilka vi är och formar vilka vi blir. Romantiska komedier är en del av en större historia som vi berättar för varandra om vad det innebär att vara kär, att vara gift, att vara man och kvinna, hur sex ska se ut och kännas.”

Och fortsätter med ett mycket intressant svar på vad hon ser som den mest negativa påverkan filmerna kan ha på oss:


”–De förmedlar till exempel budskapet att om du verkligen älskar någon så borde du kunna läsa den personens tankar. Snacka om katastrofrecept: att tro att verklig kärlek handlar om att någon ska förstå dina behov utan att du ska behöva kommunicera dem.”


”–En effekt är att friktion betraktas som något onaturligt, ”vore det här ett bra förhållande så skulle den här friktionen inte uppstå”. Men det är klart att den gör, och ju mindre man katastrofbenämner friktionen, desto bättre har man det. Men om man tolkar det faktum att man nöter på varandra som ett bevis på att äktenskapet inte är bra, då kan äktenskapet bli dåligt av det.”

Och där håller jag med helt. Det är förstås en helt orimlig tanke att någon kan läsa ens tankar. Därför är det desto viktigare i en relation att man övar sig i att kommunicera med varandra på ett bra sätt. SÅ bygger man goda äktenskap, inte genom någon slags ödestro om ”den rätte”. 
SENSUS studieförbund driver en väldigt bra relationskurs för par (inte för katastrofrelationer utan som ett slags friskvård för parrelationer), den heter PREP och består till stor del av kommunikationsövningar. Se om den finns där du bor!
Jag låter SvD-artikeln avsluta med ännu ett citat:


–Problemet är att man tror att kärleken ska vara på ett visst sätt. Man blir rigid i sitt letande. ”Det ska kännas som när Hugh Grant kysser Andie MacDowell i regnet, annars är det inte den stora kärleken”. De där förutfattade meningarna är en fara, den verkliga kärleken är ofta något helt annat än man tror.”

Myten om det medfödda ledarskapet

Lyssna då!

Jag har nyss lyssnat på avsnitt 11 (och 12, jag ligger alltså en bra bit efter) av podradion ”teoknologi” där två präster och tekniknördar samtalar (du hittar deras sida här och poddarna finns även på itunes store (gratis förstås). I något annat avsnitt jag hört var det nog sent när de spelade in och de lät lite väl trötta men avsnitt 11 var en höjdare. Det handlade om ”talang och tillit”. Lyssna gärna på det.

När jag lyssnade på det de sa om ledarutbildning och att få växa i sitt ledarskap i kyrkan så kom jag att minnas en del från mitt eget liv. Jag tog mina första stapplande steg inom ledarskap som ledare i en miniorgrupp när jag var 15 och nykonfirmerad. Jag var helt och hållet inställd på att jag egentligen inte var någon ledare. I alla fall ingen ”ledartyp”. Jag ville ogärna ta plats och var rätt så valhänt i mötet med både jämnåriga och vuxna.

Den där känslan att inte riktigt vara en riktig ledare följde mig sedan många år. Jag minns att jag kände detsamma när jag var ledare på mitt första konfirmandläger. Som att jag vore en bluff som ändå lyckats lura mig med. Av någon anledning höll jag mig kvar i allt detta och framhärdade med att ha olika ledarskapsuppgifter trots allt. Med tiden blev det lite mindre hemskt, men samtidigt blev ju uppgifterna svårare. Till sist blev jag präst och står där i mitten hela tiden och tar plats, numera känns det inte heller speciellt konstigt att göra det. Men jag kan lova er att jag inte föreställde mig mitt liv så för tio år sedan.

Med detta vill jag säga att det inte tjänar så mycket till att fundera på om man ”kan” det där med ledarskap eller annat för den delen. Man kan inte förrän man har lärt sig. Och för det måste det finnas sammanhang där man får pröva. Det är jag tacksam att ha fått och jag hoppas att kyrkan blir ännu mer av en sådan plats i framtiden, där vi får växa på olika sätt i livet.

Kan man göra fel på en gudstjänst?

Äsch, det är inte hela världen

Det är en bra fråga. Många som inte firar gudstjänst så ofta tror definitivt det. Man har inte koll på när man ska resa sig upp, tappar en psalmbok så att det dånar i kyrkan eller hittar inte i den konstiga agendan man fått. Jag minns själv att jag uppfattat gudstjänsten så som yngre; som något att liksom bemästra och genomföra felfritt.

För nån stackars fnissig konfirmand så blir det hemskt pinsamt när man börjar fnissa när man ABSOLUT INTE FÅR! Frågan är väl bara varför man inte får…

För länge länge sedan gästbloggade Per Boger här om vad en gudstjänst är och vad man kan kalla sig när man går dit. Han reagerade på benämningen ”gudstjänstbesökare” eftersom det låter som att det egentligen är någon annan som äger gudstjänsten och bestämmer hur den ska vara. Istället borde vi alla få kalla oss ”gudstjänstfirare”, det är ju det vi är. Vi firar gudstjänst tillsammans.

Om en gudstjänst är en föreställning är det klart man kan göra fel, och om det handlar om att det ska vara perfekt för att kyrkan på något sätt ska vara felfri i allmänhet så känns det nästan livsfarligt att göra fel men nu är det ju inte så. Gudstjänsten är en plats där vi vanliga syndare samlas för att be och fira nattvard. Ju mer vi kan komma som vi är, desto mer kan gudstjänsten bli ett verkligt möte med Gud.

Så vad gör vi med detta? Vi får hjälpas åt att ge varandra ett vänligt leende istället för ett surt när psalmboken går i golvet, så blir det genast stor skillnad i stämningen på gudstjänsten. Mycket svårare tror jag inte det behöver vara.

Berättarens handbok -dagens boktips!

Dagens boktips

Jag tycker om att läsa om talekonst i alla dess former. Nu senast har jag läst Christina Claessons bok om historieberättande. Det är en bra bok som tar upp många konkreta frågor kring berättarkonst. Ibland snuddar den också vid olika frågor om vad det är att vara människa, eftersom berättelser är en så viktig del av våra liv.

En intressant sak hon skriver är att blyghet ganska ofta blir något positivt för den som vill berätta. Det betyder nämligen ofta att man är uppmärksam på andra och har lärt sig den viktiga konsten att lyssna på andra. Blir ju mycket roligare att lyssna på någon som inte är alltför ego.

På ett ställe berättar hon om Neil Armstron. Han var ju den första människan på månen, och sedan tillbringade han förstås sitt liv åt att berätta om sin månresa. Så till den milda grad att minnena bleknade och blandades med de sätt han själv berättat om resan på. Till sist lär han ha sagt med sorg att han inte mindes något från månresan som han var säker på att det var ett autentiskt minne. Det är ju en hemsk historia men den säger också att vi kan distansera oss från det personliga genom att berätta om det. Positivt kan man tänka sig en terapisituation eller så där berättandet gör att man får distans till hemska händelser. Vi kan alltså också berätta för att glömma! På gott och ont.

Dessutom bjuder Christina Claesson på en fin beskrivning av jantelagen och vad den beror på. I grund och botten, menar hon, handlar detta med att hålla varandra i schack om att när någon annan sticker ut så konfronteras alla andra med sina oförverkligade drömmar om vem man skulle vilja vara. Det gör så ont att man hellre försöker stoppa den som vågar och är modig. Det är tänkvärt, för i så fall är det ju jantarnas problem egentligen.

Slutligen vill jag nämna det hon skriver om att ta plats. Många drar sig för att ställa sig inför många och berätta något för att man tycker det är obehagligt att ta plats och att man tänker att man inte vill uppta tid för så många. Tänker man så, säger Christina, så är man fel ute. Att berätta handlar inte om att ta uppmärksamhet, i så fall gör man det fel. Det handlar om att ge något fint till åhörarna, som en kärleksgåva. När man har den utgångspunkten berättar man inte bara för sin egen skull utan mest för dem som lyssnar.

Dessa tankar tänker jag ta med mig framöver. Läs gärna boken!