Var lite mer dogmatisk då!

Tung Litteratur!

Min fru håller på att läsa sina allra sista poäng till sin teologiska examen och ämnet för kursen heter dogmatik. Jag inser att i mångas öron låter det som det eländigaste av ämnen att tvingas läsa. Att vara ”dogmatisk” är inte direkt något positivt ord i vår tid. Det låter stelbent och fördomsfullt och gammalt och dåligt. Inte alls sådär flexibelt och modernt som vi vill att det ska vara nuförtiden.

Hur det nu än är med klangen i orden så handlar ämnet om det systematiska filosofiska tänkandet kring den kristna tron. Och sådant behövs förstås. Det kan lätt bli väldigt tokigt om man inte kan redogöra klart för hur man tänker i viktiga frågor.

Det sägs att den gamle teologen Urs von Balthasar sagt att under sina första tusen år skrev Kyrkan sin teologi på knä, men sedan dess gör den det sittande på baken. Det är tänkvärt, ska teologin verkligen ha någon mening för våra liv på vägen så måste den gå hand i hand med bön och att söka Gud själv. Blir det bara spekulation och tankar om tankar och ord om ord så är det inte mycket mening med det hela mer än att man verkar lärd.

Men om man ser teologin och kyrkans dogmer som en del i kyrkans liv så finns det snart mycket att hämta. Till varje dogm som det är något värt att ha finns det en betydelse som rör dig och mig. Sedan har dogmerna gärna lite dammigt klingande namn, men det ska man inte låta sig skrämmas av. Här är två exempel på vad som döljer sig bakom:

Dogmen om Gud som skapare -innebär inte bara i allmänhet att Gud skapat stjärnor och spindlar, utan faktiskt också att han skapat dig och mig. Du är ingen slump utan ett konstverk!

Dogmen om inkarnationen -Firar vi varje jul, nämligen att Gud blev människa i Jesus Kristus. Vad betyder det då för oss? Att om vi tror att Gud är fjärran och oengagerad så har vi fel! Gud är nära oss och han vet hur det är att vara människa.

Kyrkans lära, dogmerna, är till för att skydda sådana här ovärderliga sanningar och låta dem framstå så klart som möjligt. Läge att gräva djupare i sådana där torra böcker trots allt?

Jag tänkte i alla fall framöver återkomma och försöka våga mig på ett försök om det omöjligaste av alla ord att skriva om; ”det fina i att vara en syndare” tänkte jag inlägget ska få heta….

Filmtipset

Filmen i fråga.

När jag ändå är igång med recensioner så tipsar jag gärna om den film vi såg häromkvällen. ”The Reader” från 2008. Det är länge sedan jag blev så berörd av en film. Sedan handlar det också mycket just om hur det är att vara människa, om skuld och inte minst om skam och det grepp den kan koppla om oss. Här får man mycket att fundera på och ändå blir det aldrig sådär värst jobbigt att se på.
Kate Winslet fick en Oscar för sin roll och det får jag verkligen säga att hon var värd!

Bråkdelen av en sekund av Carolina Johansson

Bra sommarläsning!

Härom dagen såg jag på Carolina Johanssons blogg att hon delade ut gratisexemplar av sin bok ”Bråkdelen av en sekund” och eftersom jag var en av de första att höra av mig fick jag en bok på posten någon dag senare. Boken går förstås att köpa på nätet också. Här eller här till exempel.

Carolinas bok är både fascinerande och ovanlig. Den är fascinerande eftersom den rymmer hennes vittnesbörd om hur hon fick en kristen tro. Ovanlig för att det finns ganska få sådana böcker. Speciellt inte sådana som inte är skrivna av präster eller pastorer.

Carolina beskriver hur Gud helt oväntat kom in i hennes liv på ett ögonblick och hur det ställde hela livet på ända. Det är spännande och gripande läsning, både om hur tron väcktes och hur den sedan burit i livet. För mig som präst var det också väldigt tankeväckande att läsa hur hon beskriver sina första möten med svenska kyrkan, tack Carolina, det tar jag med mig. Över huvud taget läste jag boken med en känsla av att stå på helig mark, få följa en människas väg tillsammans med Gud. Det är sannerligen stort.

Som jag skrev är det ovanligt med böcker om människor som beskriver livet som kristen. Under några år skrevs det ändå många. Jag tänker på Göran Skyttes bok ”Omvänd”Ingela Agardhs ”Den största nyheten”Maria Küchens ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud”Elisabet Sandlunds ”Drabbad av det oväntade” och säkert ytterligare någon som jag inte kommer på just nu. Jag brukar tänka på det som ”journalistväckelsen”. Plötsligt vittnade många vana skribenter om sin kristna tro. Det är fantastiskt och helt oförutsägbart, som det brukar vara om det är Gud själv som ligger bakom.

Jag rekommenderar dig förstås att läsa Carolinas bok (liksom även de andra böckerna jag nämnt). Bor du i Götene eller har vägarna förbi så kan du alltid låna min, det bästa sättet att använda en gåva.

Sommarbilder

Här kommer några bilder jag tagit under sommaren så här långt.
Kristus på en presenning i Örebro

Och hela sammanhanget, dopkapell i Nokolai, Örebro
Det här är lite skrämmande, men kanske en nyttig påminnelse om att ta vara på tiden?
Förbönsplats under de välsignande händerna, också Nikolai
Parkering för bilar, cyklar och kanoter, Hajstorp

Du är en kropp, grattis!

Vad är det här för syn på kroppen egentligen?

Det är sommar. Den tid på året då bleka nordbor vänder så mycket hud som möjligt mot solen. Då det avslöjas om man lyckats förbereda sig på beach 2012 eller inte.

Den kristna tron är tro på Gud som Skapare av himmel och jord. Det höjer väl ingen på ögonbrynen när jag skriver men det innebär en hel del viktiga saker. Framförallt ska vi komma ihåg att var och en av oss är en del av den skapelsen. För oss personligen betyder det att Gud skapat just oss. Bibeln börjar med att Gud skapar himmel och jord och gläds åt sitt verk. Det är sol och jord och hjortar och myggor och en hel myllrande värld som blir till och Skaparen gläds åt det hela.

Ändå möter man ofta uppfattningen att den kristna tron präglas av såväl kroppsförakt som en exploaterande inställning till naturen och att kristen tro ofta nedvärderar det jordiska till förmån för det himmelska. Det går inte ihop. Jag håller förstås med om att det finns sådana tendenser i kyrkorna, jag har till och med länge tänkt så själv, grejen är bara att det inte alls går ihop med den tro vi möter i nya eller gamla testamentet.

För den som läser gamla testamentet är det hela tiden uppenbart att Gud är inblandad i de mest jordnära ting. Gud skapar världen, leder sitt folk och engagerar sig för de förtryckta, vare sig det är Israels folk eller illa behandlade invandrare.

I nya testamentet blir det ännu tydligare. Gud själv blir kött och blod och lever som människa på jorden i Jesus. På teologspråk kallas det för inkarnationen. Och sist i Uppenbarelseboken blir Guds rike närvarande överallt på jorden (som är en ny himmel och en ny jord där det onda inte finns mer). Gud vill inte rädda oss från den här hemska materiella världen, han vill rädda den.

Redan tidigt i Kyrkans historia smög det sig in tendenser till att förandliga i överkant och nervärdera det skapade. Det skedde främst under inflytande från den idéströmning som kallas gnosticismen (människans mål är att uppnå upplysning, gnosis, och räddas till en helt andlig verklighet). Den gamle kyrkofadern Ireneus kämpade mot detta och hävdade starkt att varje form av kroppsförakt eller förakt för det skapade till slut är ett förnekande av det fantastiska budskapet om inkarnationen. Istället för att vända sig till den Gud som stiger ner och finns mitt ibland oss försöker man själv uppnå allt högre grad av ”andlighet”.

Det där är något vi alltid får vara på vår vakt mot. Ett första steg nu till sommaren kan vara att inte tänka på sin bleka kropp som något man bara släpar runt med, du ÄR din kropp. Den är Guds gåva till dig för att du ska kunna möta världen med dina sinnen. Grattis! Njut av det nu och ha en skönt ognostisk sommar!

Härligt vacker del av skapelsen!

Avengers assemble!

Avengers, kämpar tillsammans!

Det har nyligen kommit en storfilm om superhjältarna i gruppen ”the Avengers”. Jag har inte sett filmen och frågan är väl om det någonsin sker, det brukar tyvärr sällan bli av att jag ser filmer som min fru inte vill vara med på (men som den som följt bloggen vet har både batman och stålmannen funnit med här tidigare). För ett tag sedan hörde jag också talas om någon amerikansk pastor som utgått från Avengers i sin predikan. Den predikan har jag inte läst eller hört men om JAG hade predikat kring Avengers hade det varit som en bild av den kristna Kyrkan.

Nu består ju knappast kyrkan av några superhjältar direkt, snarare mest av gamla syndare som behöver Guds nåd. Däremot finns det en annan intressant likhet, nämligen olikheten. Att alla i Avengers är olika varandra. Där finns bågskytten Hawkeye, åskguden Thor, den bepansrade Iron Man, Ant man som rider på myror och så vidare. Alla olika, och alla bidrar till helheten med det de har att bidra med. Så är det också med den kristna Kyrkan. Paulus beskriver Kyrkan som en kropp bestående av olika delar där varje kristen är en kroppsdel. Precis som det är meningslöst för kroppsdelarna att tävla och jämföra sig med varandra (de är ju inte jämförbara på något meningsfullt sätt) så är det också med kristna. Vi finns inte till för att konkurrera utan för att hjälpa varandra och arbeta tillsammans. De där superhjältarna känner ju sitt värde var och en. Captain America går knappast och surar för att han inte kan flyga och Iron man undrar inte om han eller Thor är viktigast för gruppen, huvudsaken är att man är med i samma team. Vad skönt det vore om vi kunde se mer så på varandra!

För övrigt har Avengers precis som den här bloggen (Vandra Vägen) också ett tufft allittererande stridsrop; ”Avengers assemble”! Ska det vara något med Kyrkan måste vi också sträva efter enhet. Den enhet som kommer av att vi alla hör till samma Herre, Jesus.

Hur ofta ska jag fira gudstjänst?

Yes! Snart gudstjänst!

Jag lyssnade nyligen på en präst från Skåne. Han berättade att han inte brukade säga åt konfirmanderna hur många gudstjänster de skulle fira under konfirmandtiden som man gör på många håll. I stället sa han helt enkelt till dem att för en kristen är det det normala att fira gudstjänst varje söndag. Visst kunde det finnas tillfällen då man fick göra ett undantag men då missade man ju något.

Jag tror faktiskt att han lyckades få konfirmanderna med på tåget också. Helt klart så håller jag med honom. En söndag utan gudstjänst blir väldigt halv för mig själv. Har man fått in vanan så sitter den.

Fredrik Modéus skriver också om att det är en bra tankevurpa att börja se det normalfall istället för undantagsfall att man firar gudstjänst på söndagen. I den bok jag läst riktar han sig speciellt mycket till anställda och förtroendevalda med den uppmaningen. Den som har en ledande position är ju nämligen också en förebild för andra vare sig man önskar det eller inte. Det gäller förstås för fler än förtroendevalda. I yngre generationer i svenska Kyrkan idag har vi tyvärr inte mycket till kultur av att det är viktigt med regelbundna gudstjänster.

Varför ska man då fira gudstjänst ofta? Svaret är ganska enkelt egentligen. För din egen skull.

Inte så att det alltid är väldigt roligt att gå i kyrkan, men å andra sidan är du kanske inte heller jätteglad på väg till gymmet, däremot går du nöjd därifrån. Det är helt enkelt bra att avsätta tid för det som är viktigt och din själ och ditt inre liv är viktiga. Visst går det bra att be hemma eller i skogen eller vad som helst men det är också viktigt att samlas tillsammans med andra och dela gudstjänst med andra. Och regelbundenheten är viktig om den kristna tron verkligen ska kunna ha en plats i våra liv.

Vi behöver också ständigt påminnas om en del saker. Till exempel att det finns en Gud som vill rå om dig och vara din Gud, du får låta bli att själv försöka vara Gud (du klarar det ändå inte något vidare) eller att du inte behöver göra något, prestera något eller vara på något speciellt sätt för att få finnas och ha en plats i världen. Allt sådant är saker man borde få ta till sig i gudstjänsten och som man kanske inte får höra någon annanstans. Utan att hämta stöd i bibel och gudstjänst och bön bleknar de insikterna fort.

Hur ofta ska man då fira gudstjänst? Frågan är felställd; det är inget krav utan ett erbjudande. Ett som är bättre att lägga sin tid på än mycket annat.

Skäl för hatt!

Skälen

Sett i skyltfönster till hattaffär i Lidköping. Där kan man också köpa hatt om man vill…

För den som har svårt att läsa den här lilla bilden står det:

  1. Du blir alltid glad
  2. Du gör andra människor glada
  3. Du förstärker din personlighet
  4. Du väcker uppmärksamhet
  5. Är du kvinna får du ha hatten på dig inomhus
  6. Är du man får du lyfta på hatten för en kvinna
  7. Du har jättekul när du provar dig fram till rätt hatt
Sen vet jag ett skäl till, som jag hört om sådana här hattar:
Judisk kippa
Den som har en sådan på sig påminner sig själv att han inte är hur stor som  helst. Vi människor har våra begränsningar, och vi står under en som är över oss. Något att tänka på med eller utan hatt!

Nationaldag och varför det är något att fira att ha en stat!

Hurra för Sverige!

Idag är det svenska flaggans dag. Runt om i landet samlas kristna till nationaldagsbön, här i Götene sker detta klockan 15 vid tusenårsaltaret i Husaby.

Att be för det land man bor i borde inte vara något konstigt för någon. Den kristne lever med dubbelt medborgarskap; både här i världen och i Guds rike. Visserligen lever vi på jorden som gäster och främlingar (pilgrimer för att anknyta till bloggens namn) men här på jorden har vi att ta vara på varandra, och då är stater en bra grej.

Exakt hur bra det är framgår i denna understreckare från SvD den 12e april. Psykologen Steven Pinker har undersökt de våldsammaste tiderna i mänsklighetens historia och visar att vår tid ändå är rätt fredlig. På medeltiden var mord 100 gånger vanligare än idag. Staten och kapitalet/handeln har bidragit kraftigt till att göra världen mindre våldsam. Han menar att även i sina våldsammaste former är en stat bara en tredjedel så våldsam som ett genomsnittligt icke-statligt samhälle. Ser man på kollapsade stater som (den dessutom från början grymma regimen i) Irak är det lätt att se att det ligger något i det. Staten tar ju monopol på våldet och förbjuder privata vendettor. Det minskar våldet avsevärt även om staten visar sig vara förtryckande.

Också krigen var värre förr. Enligt Pinker är det från 1900talet bara andra världskriget som kvalar in på topp 10 över våldsamma konflikter (sett i proportion till befolkningsmängden).

Sedan tillkommer en revolution av vår empatiska förmåga och universella moral. Den menar Pinker beror på större exponering för andra människors situation i olika delar av världen och detta gör att mordtalet sjunker ytterligare.

Det är intressant läsning, läs gärna hela understreckaren. Jag delar inte Pinkers åsikter i allt, och jag vill gärna tillmäta religionen en stor roll i att bidra med goda värden i ett samhälle men det är ett tankeväckande tidsperspektiv han ger.

Paulus skriver i Romarbrevet:

”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. 2De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.3De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; 4den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”

För en del är detta svårsmälta ord men kanske kan de bli mer begripliga i ljuset av Pinkers teser om staten?

Med detta vill jag säga att vi får och bör tacka Gud för att vi bor i ett fritt och säkert samhälle och för allt som gör Sverige till ett bra land att leva i. Och eftersom vi bor i en demokrati är det dessutom upp till oss tillsammans att det får fortsätta vara så.