Grattis Götene kyrka på St Helenadagen, bildspecial!

I dag, den 31a juli är det Helena/Elin i almanackan. Det går tillbaka till 1100-talet då Sta Helena av Skövde blev helgonförklarad. Helena (eller Elin som hon också kallas) dog här i Götene på väg till invigningen av Götene kyrka som hon sägs ha varit med om att bekosta.

Läs mer om S:ta Helena här

I söndags firade vi Helenadagen i Göteneförsamling med en högmässa med medeltida framtoning. Sång utan orgel, rökelse, vigvatten och nattvard med kärl från 1300talet bidrog till att påminna om vårt arv bakåt. Efteråt medverkade gruppen Con dottieri och Emelie Carlstedt i ett spel om Helenas död.
Här är bilder på det hela!
Vigvattenbestänkning av församlingen på gammalt vis

Präst och kantor i det avklädda koret, sjungen introitus
Spelet om sta Helena börjar

Helena och hennes vakter blir överfallna

Våldsamma strider

Helena möter sin grymma död

Dagens pilgrimstanke

Rast vid Strö k:a
Den märkliga treenighetsbilden i Strös ka Kortak

Idag har jag och familjen varit med och vandrat en bit av den pågående pilgrimsvandringen mellan Råda och Läckö. I morgon är det pilgrimsdag på Läckö och på måndag går en tur ut till Lurö och besök vid kloster(?)ruinen där. En tur alltså båda i yttre och inre landskap och dessutom i historiska marker.
Det är lustigt det där med pilgrimsvandringar. Det är liksom så jordnära. En sund påminnelse om att det andliga och det kroppsliga alltid måste hänga ihop. Dagens pilgrimstanke är på det spåret. När jag såg de vackra blommorna i vägkanten idag tänkte jag att när man spontant känner glädje över skapelsen (lila blommor, sädesfält i vinden, bebis som jollrar i ryggsäcken), då är man i rätt bra samklang med varför vi alls finns här på jorden. Vi som är skapade för att glädjas över Guds skapelse. Sedan är det så att det kräver lågt tempo att hinna se och ta emot de där impulserna. Det behöver vi ha tid med, inte mycket kan vara viktigare!

Öka din sociala kompetens på en timme, lovar Henrik Fexéus

Snabbkurs!

Jag var inne på Götenes bibliotek och hittade en liten brandgul bok av Henrik Fexeus med titeln Öka din social a kompetens -på en timme. Det är ju ett rätt stort löfte så en timme är det lätt värt att lägga, eller hur?

Fexeus är rätt känd för att hålla på med ”tankeläsning” och har även skrivit andra böcker om knep för att förstå eller påverka människor. Den här lilla boken bjöd i alla fall mig på ett och annat:

Författaren utgår från att ens egen självbild är grunden i alla möten med andra. Frågan om vem jag ärär viktig eftersom hur man ser på sig själv hänger ihop med vilket intryck man gör på andra. Det låter läskigt men också spännande! Visserligen är det svårt att lyfta sig i håret och bestämma sig för att ha bra självförtroende men däremot kan man faktiskt bestämma sig för att uppföra sig som om man hade det. Gör man det blir man förmodligen bemött av andra med respekt och det i sin tur påverkar ens inre självbild positivt.

Någon kanske tycker det här låter oärligt, och det får förstås var och en bedöma. Själv skulle jag säga att den yttersta sanningen om var och en av oss faktiskt alltid är att vi är värdefulla och värda att bemötas med respekt. Det vore en värre lögn om vi gick omkring och utstrålade att vi är värdelösa; det är ju inte sant! Slutsatsen är alltså: sträck på dig och ta plats tills du också börjar tro på att du har rätt att göra det. För mig påminde tankarna om Keith Johnstons bok Impro och det han skriver om ”status” -i varje sammanhang ingår vi i statusspel, och vi kan förhålla oss aktivt till det och välja vilken roll vi vill spela. Mycket spännande bok det!

Fexeus skriver också att social kompetens mer än något annat handlar om att anpassa sig efter den man möter. Det är ju en nästan löjligt enkel tumregel men ack så viktig. Han menar att vi automatiskt blir välvilligt inställda till de vi uppfattar vara lika oss själva. Därför vinner man sympati (återigen ethos) genom att ha ungefär lika tempo i talet, knyta an till sådant som är viktigt för den andra och så vidare. Det här verkar kunna gå från de allra självklaraste saker till att med tiden bli alltmer medveten om hur både man själv och andra för sig.

Fexeus skriver också om att satsa på det första intrycket och speciellt satsa på att våga ta plats de första ögonblicken när man kommer in i ett rum. Återigen något man kan öva på och göra lite modigare för varje gång.

”Social aikido” är beteckningen på ett sätt att driva sin tes utan att gå i clinch. Poängen är att precis som en aikidoutövare inte sätter hårt mot hårt utan istället riktar om sin motståndares anfall så kan man i en diskussion lyckas bättre om man inte går i öppen konflikt (då låser sig båda i sina åsikter/positioner) utan att istället signalerar att man respekterar den andre och förstår hur denne tänker. DÄREFTER kan man tillsammans vrida och vända på idén tills den liknar något båda kan vara nöjda med.

Riktigt märkligt blir det i slutet när det handlar om stora nätverk av människor och om hur tankar sprider sig till vänners vänner och så vidare. Fexeus har ett mycket spännande kapitel om hur man kan tänka kring nätverk.

Jag rekommenderar dig att läsa boken. Den väcker många funderingar och jag tror det är frågor många av oss brottas med. Själv har jag genom åren bedrivit en rätt hård kamp med dåliga självbilder och den här boken hade jag gärna hittat för tio år sedan. 

Några ord ett år efter Utöya

Vårt grannland i väst

Det har sagts och skrivits så mycket sedan de hemska dåden på Utöya för ett år sedan att jag blir alldeles matt. Jag vill här bara hedra offren genom påminna om tre talesätt.

För det första brukar man säga att ”Målet helgar medlen”. Det tror jag egentligen inte ett dugg på. Det gör däremot  uppenbarligen Breivik. I praktiken tenderar vi nog ändå att tänka så allihop? I alla fall i det lilla? Jag tror det är en farlig tanke som hjälper oss att rättfärdiga att vålla andra lidande.

För det andra vill jag påminna om Marhall McLuhans tes att ”Mediet är budskapet”. Sättet vi säger något talar så mycket starkare än själva orden. Eller med andra ord: ”Det finns ingen väg till fred -fred är vägen!” Den som vill förändra världen till det bättre måste börja i sitt eget hjärta. Det är bara där man kan starta.

Till sist tänker jag på Jesu kärva ord till Petrus: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.” (Matt 26:52) Våld leder till våld.

Mer om synden, old school!

Åklagaren har inget att komma med tack vare korset

I taket till Fullösa kyrka vid Kinnekulle hittar man den här bilden, en del av en större bild av Jesus och hans pinoredskap från korset. Vi ser en läskig djävulsfigur med ett stort skuldbrev (med väldigt höga tal på för människornas förbrytelser). På den andra lappen står det Peccata mundi -”världens synder”. Satan betyder åklagare -den som ständigt påminner Gud och oss om våra synder för att vi ska förlora modet och inte våga tro att Guds kärlek gäller oss.

Från kalken hälls det rött blod, Kristi blod, ner över skuldbrevet så att det blir oläsligt. Den som oroar sig över sin synd ska istället vända blicken mot det Jesus gjort på korset och lita på att det gäller för dig och mig också. Tillsammans med honom är vi trygga.

Jag vet inte hur ni som läser känner inför den här bilden, kanske kan det vara svårt att relatera till den groteska djävulsfiguren? Vad säger ni, är det begripligt att tala om skuld inför Gud på det här sättet?

Det fina med att vara en syndare!?

Den som är älskad ändå kan erkänna sina fel

När jag nyligen skrev om vikten av teologi och dogmer lovade jag att återkomma med ett inlägg med temat ”det fina med att vara en syndare”. En konstig rubrik kan man lätt tycka. Skulle det finnas något fint med att vara en syndare? Finns det överhuvudtaget någon människa som kallar sig själv så numera i vår moderna värld? Degraderar inte det människan att kalla henne något sådant? Jag vill ändå mena att det finns mycket goda skäl att fortsätta använda ordet synd.

Ordet synd och alla som hör ihop med det (syndare, syndanöd, syndig och så vidare) är kanske de allra svåraste i kyrkiskan att använda idag och ändå samtidigt lyckas göra sig förstådd -det finns så otroligt många missuppfattningar om vad det handlar om.

Jag menar förstås inte att det är bra att vara en syndare egentligen. Det är nämligen ett slaveri det är fråga om. Precis som den förlorade sonen i Jesu liknelse har vi lockats bort från fadershuset och hamnat längre och längre ner i förnedring under alla slags förslavande krafter. Egot inte minst. Nej, att vara en syndare är inget vidare. Den förlorade sonen insåg det och vände hemåt och genast var han i sin faders famn. Som bibeltexten är skriven så kommer Fadern honom till mötes så fort han bara bestämt sig för att gå hem!

Vad är det då som är positivt? Det är i faktiskt själva diagnosen. För en person med ADHD eller liknande är det ofta skönt att få sin diagnos och få en förklaring på varför tillvaron skaver. Så tänker jag om ordet synd. Livet skaver för oss allihop. Vi vill tro att vi vill så väl och är så goda men ändå handlar vi ofta helt tvärtom! Och eftersom vi har ansvar för våra liv har vi skuld inför varandra och framförallt inför Gud som vi avsatt genom att ta rätten i egna händer. Det vore självklart ingen hjälp att avskaffa själva ordet synd, det har man för övrigt redan försökt med länge. Ord är kartor över verkligheten. De finns där för att vi ska kunna orientera oss med hjälp av dem.

Diagnos i all ära men den vore inte till mycket glädje om det inte vore för att den kristna tron också har som specialärende att erbjuda en lösning på problemet. Evangeliet om att Gud ständigt på nytt förlåter, försonar, befriar och bjuder oss till sig i förnyad gemenskap. Vi får ta vår synd (och därmed vårt ansvar) på allvar och tala med Gud om det. För där det finns kärlek, där vågar vi också erkänna våra fel. Och erkänner vi våra fel så är de inte längre någon mörk hemlighet utan något vi och Gud får hjälpas åt att kämpa med tillsammans.

Alltså: Jag är en syndare, men det är inte kört för det eftersom det finns en Gud som älskar syndare och som dött på ett kors för att inga synder ska behöva skilja oss åt.

En annan gång kanske jag kan skriva om skillnaden mellan skuld och skam men för den här gången får det räcka med en försäkran om att vad du än gjort så rubbar det inte Guds kärlek. Du är älskad!

Progg i min blogg

Proggiga barnböcker av Kalle Lind

Min bror läser överlag helt andra böcker än jag. Nyligen lånade jag Kalle Linds ”Proggiga barnböcker”av honom och den läste jag med stor fascnination. Jag är för ung för att ha någon egen erfarenhet av 70-talet (mer än jag läst en och annan kvarbliven barnbok med gryniga svartvita bilder på fattiga barn) och känslan när man öppnar boken är att man tittar in i en främmande värld. Här är ett koncentrat av revolutionsromantik, betongförorter, uppdelningar av världen i onda (högutbildade, tjänstemän, kapitalister) och goda (arbetare) som så här i efterhand ofta är ganska märklig. Boken rekommenderas härmed. Som vanligt skriver Kalle Lind roligt.

Tankarna går till det citat som påstås vara av Goethe:

”Den som gifter sig med tidsandan blir änkling i nästa generation.”

Det är här som proggen platsar i bloggen (ni kan sänka ögonbrynen över ämnesvalet nu). Hur är det egentligen med vår egen nutid? Hur kommer domen över den lyda om 30-40 år? Gissningsvis kommer domen vara ganska hård över en del av vår tids sanningar och blinda fläckar. Allra minst lika löjeväckande som de blåögda 70-tals idealen. Kanske dessutom betydligt mycket mindre sympatiska? Om proggen hyllade solidaritet så tenderar vi väl mer att hylla stora egon?

För Kyrkans räkning är det otroligt viktigt att försöka hålla blicken klar, och det är svårt när det så att säga handlar om vattnet vi simmar i. Jag kommer spontant på två strategier som kan hjälpa oss att inte gifta oss med tidsandan. Det första och viktigaste är förstås att göra det den här bloggen handlar om; Vandra Vägen och leva som en gäst och främling på jorden. Försöka ha sitt yttersta fäste djupare än här i tiden. Misstro alla andra än Jesus som utlovar frälsning (vare sig det är revolutionen eller självförverkligandet). Det där är inte lätt men det har väl ingen sagt det ska vara heller tyvärr. Bönen och regelbundna gudstjänster kan i alla fall hjälpa oss att med jämna mellanrum höja blicken mot större perspektiv.

Den andra strategin är också jobbig men i alla fall mer avgränsad. Det är att läsa historia. Kanske i form av böcker om proggbarnböcker…

Långt från maktens korridorer -missionen!

Östmarks vackra kyrka

Ett sätt att veta att man bor i glesbygden – det är när man bor så långt ut i skogen att man åker IN till Östmark (Värmland) och handlar. Östmarks kyrka är en vacker träkyrka med spånklädsel som vi åkte förbi på semestern (och nu blir det snart inte mer från resan så var lugna). Det var en kyrka där fattiga svedjebönder från finnskogarna firade sina gudstjänster. De som bodde i sådana här hus:
Enkel stuga vid Ritamäki
Det som fängslade mig mest i Östmark var ändå den här gravstenen som stod utanför kyrkan. Det står:

Missionär Anna Johansson, Skraltbråten. 

Född den 12/4 1867. Stenad till döds i Kina den 29/6 1900. Vilar i Soping, Kina på missionens gravplats.

”Var trofast intill döden så skall jag giva dig livets krona”. (upp 2)

Uppenbarligen kom missionären Anna från dessa fattiga bygder men slutade sina dagar på andra sidan jorden. Som så många andra kinamissionärer mötte hon döden under ”boxarupproret” år 1900.  
Det finns en vanlig uppfattning om att kristen mission helt igenom är något skumt; rika västerlänningar som reser ut med kristendomen som svepskäl för att få sprida västerländsk kultur och lägga nya marknader under sig. Säkert finns det mycket sådant under himlen men framförallt har det funnits många som Anna Johansson i Skraltbråten. Sådana som själva varit fattiga men offrat pengar, tid, hälsa och till slut sina liv för att dela med sig till andra fattiga i andra länder av den stora skatt man ändå hade; sin tro på Jesus. Förmodligen hade inte Anna mycket av egna vinstintressen, mission var för henne anonymt vardagsslit i ett främmande land. Mycket långt från släkten i Östmark.

Ekshärads kyrka

Jag och dottern och järnkorsen på kyrkogården

Jag visade ju nyligen bilder på utsidan av Ekshärads kyrka i Klarälvsdalen. Vi hamnade där på väg mellan Torsby och Falun och inte förrän vi lämnat platsen såg vi att där också finns en nybyggd stavkyrka (som den på http://www.skagagarden.com). På kyrkogården stod en skog av mäktiga järnkors från 17- och 1800talet och inne i kyrkan fanns bland annat de här fantastiska glasfönstren.

Skapelsen
Frälsningen

Och dessutom kunde man se detta märkliga föremål. I många kyrkor idag kan man hitta ett sakramentsskåp i närheten av altaret där invigda (konsekrerade) oblater förvaras för att påminna om Jesu verkliga närvaro i Kyrkan. Det här är inget mindre än ett sakramentsHUS på kanske 1×1,5 meter. Det är kittlande att tänka att det fanns där när de medeltida västgötapilgrimerna kom vandrande upp längs klarälvdalen…

Sakramentshuset

Fanfar för er!

Tuuuuuuuuuuuuuut!!!!

Det är väldigt roligt att fler och fler hittar hit till bloggen. Jag märker också att det snabbt kommer fler när någon av er delar en länk eller rekommenderar sidan, så gör gärna det! Om du tycker att något jag skriver är bra så dela gärna på facebook eller twitter eller genom att skriva handmålade skyltar och sätta upp i samhället där du bor, det vore kanon!
Det är också väldigt roligt att få kommentarer, så kommentera gärna och gör social media ännu lite mer sociala. Och om du vill ge feedback eller nå mig av andra skäl så tveka inte att höra av dig på: tomas.jarvid@svenskakyrkan.se eller på @FaderTomas eller tel 0727-136165. Det finns också en Youtubekanal på under namnet TomasJarvid, men har du sett alla (bägge…) filmerna där så kan du lita på att jag berättar när det kommer något mer.
Själv börjar jag tycka det var länge sedan jag hade gästbloggare här, det hoppas jag att vi tillsammans kan ändra på?
Så: vad tycker ni om bloggen så här långt? Är det för ofta, för sällan, för ytligt, för djupt, saknar du något ämne?