Är detta en hedning?

Hedning?

Sedan jag skrev det förra blogginlägget kom jag på att där finns ett ord som behöver en kommentar. Ordet hedning används på flera olika sätt idag. Ibland som beteckning på barbari, ibland som självbeskrivning av till exempel moderna asatroende.

I Bibeln betyder hedning rätt och slätt ”ickejude”. Bibeln handlar ju mestadels om det judiska folket och det är från det perspektivet man ska förstå ordet. På grekiska står det egentligen ”greker” och det är ju just det det handlar om. Människor från den omgivande grektalande kulturen. Inte konstigare än så alltså.

Os i bibeln

Öka takta sista kvarta!

Jag har ruvat på det här inlägget ett tag, OS är ju över sedan länge men kanske ännu inte glömt i alla fall?

Finns OS i bibeln? Kanske inte direkt. Däremot finns det i den kultur som den tidiga kristendomen hade att konfrontera. Enligt en säker källa (wikipedia) varade seden med de antika olympiska spelen i tusen år. Mellan 700-talet f.Kr och 300-talet e.Kr. Sedan var det dessutom mer eller mindre kristendomens fel(?) att de upphörde. De Olympiska spelen var tätt kopplade till grekisk gudakult så när kristendomen fått en maktställning i Rom förbjöds dem.

Det land där Jesus föddes låg i en avkrok i de stora världskulturer som Grekland och senare Rom byggde upp. Nya testamentet är som en del kanske vet skrivet på en förenklad antik grekiska eftersom det var det språk som var gångbart internationellt kring östra medelhavet vid den tiden. Judarna var måna om att bevara sin kultur och sina värderingar, bibelns författare är ofta kritiska till påverkan från den grekiska världen. I första mackabeerboken (ur apokryferna) får vi därför läsa om att:

”Sedan byggde de en idrottsanläggning i Jerusalem enligt hedningarnas bruk” (1 Mack 1:15) 

detta som en del av den allmänt negativa trenden författarna ansåg rådde av kulturell försvagning.

Säkert finns det flera exempel vad gäller grekisk idrott i bibeln, jag tänker framförallt på att Paulus på flera ställen liknar den kristne vid en atlet, en som springer med blicken fäst mot målet och håller fast vid den väg han följer. Eller vid boxaren som sätter in kraft i den andliga kampen: 


”Ni vet ju att al­la löpar­na i en tävling spring­er men att ba­ra en får pri­set. Löp då för att vin­na det. Var och en som tävlar måste försa­ka allt – löpa­ren gör det för en krans som viss­nar, vi för en som ald­rig viss­nar. Jag har målet i sik­te när jag löper, och jag slår in­te i luf­ten när jag box­as. Jag går hårt åt min kropp och tving­ar den till lyd­nad, för jag vill in­te pre­di­ka för and­ra och själv kom­ma till kor­ta.” (1 Kor 9:24-27)

Tydligen var det ett bildspråk som fungerade för hans läsare. Idrottsvärlden funkade lika bra som 2000 år senare som bild för livet i stort. Uppenbarligen hade även Paulus åhörare som gärna såg på friidrott!

Som gammal summerar Paulus sitt livsverk med följande ord från andra Timoteusbrevet:

”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” (2 Tim 4:7)

Må vi också göra det!

Strålande, Mose!

Mose med lagens tavlor och… horn?

Denna söndag får vi höra om Mose både i den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten. Episteln från andra Korintierbrevet (3:4-8) står det något som kan illustreras med dagens bild:

Här en bild från Fullösa kyrka med Mose på. Lagtavlorna i handen och HORN på huvudet! Anledningen är lite lustig; det står i Bibeln att Mose strålade av himmelskt ljus när han gick ner från Sinai med stamtavlorna. Men hebreiskan är ett lustigt språk som i bibeln skrivs utan vokaler, byter man it vokalerna i ”strålande” får man plötsligt ordet ”behornad” istället. Därför ser man ofta Mose avbildad med horn. Jag vet inte om det beror på att någon läst fel, att det var lättare att rita eller att det helt enkelt funkar som en liten vits för de invigda.

Faran är över!

Ingen fara, det är lugnt

Det verkar vara många som fått virusvarningar av Chrome när de varit inne på bloggen. Det rör sig om en annan blogg jag länkat till och som tydligen är smittad med något. Nu är alla länkar borta och ni kan tryggt surfa vidare, och hämta hit alla era grannar och vänner och sysslingar.

Evangeliet enligt Twitter

Låter bra?

Jag hänger en hel del på Twitter, vilket ger anledning att tänka kring ett och annat. Nyligen stötte jag på tweeten ovan, och sedan var tankarna igång. Det satte fingret på något jag länge försökt uttrycka kring vad som är kärnan i livet som vandrare på den kristna Vägen.

Det som står kanske låter bra till en början, vem vill inte ha lugn? Och här verkar vara någon som tänkt till?

Egentligen ställer @Fhilip upp två rätt dåliga alternativ, det ena för att det inte är möjligt (att aldrig göra vad man ångrar), det andra för att det är detsamma som att säga hejdå till sitt samvete och förneka de fel man gör (aldrig ångra vad man gör).

En annan twittrare, nämligen C.S Lewis (imponerande med tanke på att han är död) skriver såhär om det där med att inte göra något man sedan ångrar:

Hårda ord, men träffar i prick
Och på den kristna vägen finns också en lösning på problemet. C.S. Lewis får ordet en gång till:

Amen på det!

Den kristne sätter sin tillit till en god Gud som vill oss väl och älskar oss. En som genomgått mycket (döden på korset) för att ingenting hos oss ska behöva skilja oss från Honom. Vi är i goda händer så när vi misslyckas med att vara de goda människor vi borde vara så är det ändå inte hela världen. Den som är trygg och älskad kan också erkänna sina fel och börja om. Det är svårare om vi tror att vårt värde bygger på att vi är perfekta.

Jag förundras ofta över att det verkar vara så omöjligt för politiker, företag eller privatpersoner att erkänna sina fel. Dumt är det också för jag vet att i mina ögon brukar det snarare öka förtroendekapitalet med sådan ödmjukhet. Kanske har det med det här att göra? Vi människor behöver nåd i livet om vi ska hålla oss ärligt och ödmjukt levande.

Vad säger du som läser om det här?

Nu är inte längre social och asocial

Det är lugnt, du duger…

Jag skrev nyligen en bloggpost med trix kring det här med social kompetens. Såhär efteråt har jag kluvna känslor till att det fick vara med på bloggen. Vi lever ju alla redan under stark press att vara lyckade och snygga och sociala och det där är egentligen inget jag vill vara med och spä på. Jag vill hellre stå upp för att inget av det där egentligen betyder något för vårt värde som människor, eller något vi får värdera varandra utifrån. Så var inte bloggposten tänkt heller i och för sig, det var mer tänkt som en hjälp.

Så för att parafrasera Paulus: nu är inte social eller asocial, alla är ni ett i Kristus. Där finns vårt värde som aldrig, aldrig relativiseras av sociala färdigheter eller något annat.

För att återvända till Fexéus bok så nämner han faktiskt också något i den här stilen som grunden för umgänge. Han säger att varje människa bär som en skylt över huvudet där det står ”få mig att känna mig viktig”. Det är det vi i grunden längtar efter. Bemöt andra så att de känner sig som värdefulla människor så gör du gott. Det kanske är den viktigaste grunden till vårt samspel med varandra?

Hur är det att vara gift?

En rejäl mistel

När någon skiljer sig så är det nyheter. Det är bara att titta på veckotidningarnas förstasidor så är det ofta det står om någon kändis skilsmässa. När någon fortsätter att vara gift/hålla ihop i år efter år blir det inga nyheter förstås av det. Då lunkar det ju bara på.

Jag tänker ibland att media ger oss bilden att livslånga relationer är omöjliga. Och om inte så antas åtminstone alla varma känslor försvinna med tiden.

Skilsmässotalen är för all del höga, men riktigt så illa verkar det ändå inte vara. Visserligen slutar varannat äktenskap i skilsmässa men då innebär det samtidigt faktiskt också att varannat håller.

Det vore roligt om det kunde höras mer om de relationerna istället, eller hur? Jag tänker mig att det säkert säkert bidra till en mindre pessimistisk syn på möjligheten att leva lyckliga tillsammans livet ut.

Om du håller med så långt så kommer här en utmaning till dig.

Ta så fort du kan tillfälle att fråga någon i din omgivning som varit gift/sambo länge om vad hon/han tycker är viktigt i ett långt förhållande. Personen blir säkert glad att bli tillfrågad och Gud ska veta att sådana samtal är viktiga oss människor emellan!

Om du är en lycklig äkta make/sambo själv så kommer utmaning två: Ta nu idag första bästa lämpliga tillfälle att visa det utåt. Är du glad att ha en fru att gå hem till efter jobbet? Säg det. Det låter inte speciellt skrytigt med ett enkelt ”nu ska det bli skönt att få komma hem och krama om Britta” eller liknande. Jag tror det är viktigt med sådana små vittnesbörd till varandra om hur viktiga de nära relationerna är.

Själv har jag varit gift i två år så jag får räknas som nybörjare på det här men jag vet ändå att det vi värdesätter och ägnar tid och uppmärksamhet åt här i livet, de sakerna brukar inte förfalla.

Skriv gärna en rad nedan om hur det här passar ihop med ditt liv. Låter det vettigt?

Tål du dina syskon?

Att följa Jesus på riktigt

Det är inte alltid så lätt att hålla sams med sina syskon. Så är det uppenbarligen också med trossyskon, genom tiderna har det varit en hel del splittring och strid mellan olika kristna.

Jag stötte nyligen på följande bibelord från Lukasevangeliet 9:

”Johannes sade: ”Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi.” Men Jesus sade till Johannes: ”Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.”

Jag tror att för många av oss är den springande punkten i varför vi har svårt att tåla en del trossyskon de där orden följde dig som vi. Vi vill själva vara måttet som andra ska bedömas utifrån. Den som gör som vi är ok, andra har nog inte riktigt fattat. Den kristna enheten utgår dock från något helt annat, nämligen att vi alla har varsin relation till samma Herre, Jesus.

I C.S Lewis böcker om Narnia vägrar alltid lejonet Aslan svara när någon frågar om någon annans liv. Ibland sprider han ljus över personens egna väg, men andra har sin egen berättelse som du inte har att göra med. Du får nöja dig med att dela med dig av hjälp och omsorg och ditt vittnesbörd men att bedöma den andre, det är inte ditt jobb.

Bön och kalas

Avspänd gudstjänstfirare!

Det är bra om man kan be så enkelt som möjligt. Ärlighet är oerhört viktigt i alla relationer, även inför sig själv och inför Gud. Vi får lita på att Gud ändå vet allt om oss och samtidigt vill oss mer väl än vi vågar tro. Vi får be med de ord vi har, inte de vi tror är ”fina nog” eller som man ”borde” använda. Ju enklare, ärligare och personligare, desto bättre. Om man tycker det är svårt att be kan man dessutom underlätta för sig genom att använda färdigskrivna böner, då behöver man inte ens formulera sig själv.

Häromdagen tänkte jag utifrån det här att det kan vara ganska stor skillnad mellan hur det ser ut när vi ber själva och hur vi för oss när vi firar gudstjänst. I alla fall i min kyrkliga tradition är det ganska stort pådrag med ståtliga skrudar och nattvardskärl i dyrbara material. Inget sådant är förstås nödvändigt men ändå gör vi helst så. Jag tänker mig då att det är lite som om vi har en god vän som vi träffar ofta och pratar öppet med om allt. Sedan kanske vi går på den personens födelsedagsfest och träffar den ihop med många andra. Är det en ”viktig” person blir det kanske lite högtidligt för att liksom betona hur glada man är att den personen finns; kanske blir det högtidstal till och med. Relationen man har är densamma men i olika sammanhang uppför man sig olika och uttrycker sig olika.

Så är det när vi samlas till gudstjänst. Vi vördar Gud för allt gott han gör för oss genom en högtidlig liturgi. Samtidigt är relationen densamma. Det måste fortfarande finnas rum enkelheten och för ärligheten men annars trivs jag med båda. 

Så ser jag på gudstjänsten. Vad säger du?



Pilgrimsstav för nybörjare

Vandringsstavsslöjd på vandring

På begäran (kors i taket!) följer här några ord om vad man kan tänka på när man gör sig en vandringsstav.
En vandringsstav är ett skönt stöd när man vandrar, och den som vill kan också ha den som utgångspunkt för att fundera lite kring vad vi stöder oss på i livets vandring. I psalm 498 i Svenska Psalmboken står det (om Jesus): ”Var min stav, till min grav, dryck och föda  i all möda, allt i alla. Sist min själ till himlen kalla.”
Hur gör man då? Du vill ha tag i en käpp som är rak, lätt och stark. Förmodligen löper du större risk att leta upp en för tjock stav än en för tung. Det räcker att den kan vara ett stöd för dig, den måste inte vara okrossbar. Ju lättare, desto mindre arbete att bära med sig den.
Stavämne hittar man i skogen. Allemansrätten ger inte rätt till att ta ner levande träd och det behöver du troligen göra för att den ska vara i gott skick. Fråga markägaren och så vidare.
Den verkligt avancerade letar upp en smal liten gran inne i verkligt tät skog. Där har den vuxit långsamt och blivit stark. Du kanske till och med hittar den död på rot och lagom tjock (lagom tjock får du alltså bedöma själv men leta upp en pinne som är lagom från början istället för att behöva skära ner med kniv).
Annars går det bra med det mesta i träväg som är rakt och lagom tjockt.  Kapa så att den till slut blir cirka axelhög, vänd den så att den tunna änden blir neråt och snedsåga eventuellt uppåtänden (det ser snyggt ut). Ta bort det tunnaste i neränden och kvistar. 
Hur mycket du vill putsa är upp till dig, vill du skära bort mycket så bör det när trät är färskt, fintäljning gör du bäst i att vänta med tills staven torkat. Jag brukar aldrig använda något sandpapper, det behövs inte om man har en tillräckligt bra kniv och övat lite. Torkningen är f.ö viktig. Där försvinner en massa vatten och vikt från staven. Lägg staven på tork på något bra ställe utan markkontakt.
Har du en bra täljkniv så är det roligt att ge sig på att dekorera staven men det kan du vänta med tills du känner för det på någon paus.
Man skulle säkert kunna fortsätta i all evighet och järnsko änden och vad vet jag men gör inte det. Stavar är till för att slitas och en dag har den tjänat ut. Som du märker är det ingen stor sak att göra en ny, och grejer att pråla med är ändå inget för pilgrimen.