Musik för en pilgrim, söndagsstenkakan!

Vandra Vägen är ju en pilgrimsblogg. Den handlar om vandringen som kristen (fast kanske ibland på ett ganska långsökt sätt) och som pilgrim här på jorden. Idag vill jag ge lite soundtrack till det. Ta dig nu några minuter att lyssna, det är ju ändå söndag (eller vad det nu är när du läser).

Komplett med knaster och allt serveras här en gammal stenkaka (vilket känns hemtamt för mig, min pappa samlar på sådana) med Einar Ekberg och Filadelfiakören och sången ”Jag är främling”.

Det är värt att sägas att det den kristna tron tvärtemot vad många tror inte handlar om att fly bort från den här världen, utan om att Guds frälsning gäller hela skapelsen tills himlen som i bibelns slut kommer ner till jorden. Det vore mig främmande att komma dragande med något som bara är nostalgiskt och handlar om ”smör ovanför när vi dör”.  Jag tror inte heller att man måste förstå de gamla hemlandssångerna på det sättet. Här handlar det om att påminna sig om det hopp vi ändå har för framtiden eftersom den ligger i Guds händer.

Mikael änglafurstens dag!

Ängel med basun

Idag den 29e september är det ärkeängel Mikaels dag. Jag är lite kluven inför den. Det förvånar mig ständigt att så många människor tror på änglar. Framförallt kan de ha en väldigt framskjuten plats inom nyandligheten. Ofta drar bilder av änglar åt det kitschiga hållet, i bibeln skildras de istället som varelser människor faller ner i rädsla när de ser. Det verkar nästan alltid behövas ett ”var inte rädd” innan ängeln kan framföra sitt ärende.

I bibeln förekommer det änglar i nästan samtliga böcker. Själva ordet ”ängel” betyder budbärare och det betecknar alltså någon som talar å Guds vägnar.

Om Mikael står det vid några tillfällen, här ifrån Daniels boks 12e kapitel:

Då träder Mikael fram, den store änglafursten,
han som beskyddar ditt folk.
Det blir en tid av betryck som aldrig förr,
från det att folket föddes och intill den tiden.
Men nu skall ditt folk bli räddat,
alla som är skrivna i boken.
Hans namn är vackert: ”Vem är som Gud”? Och hans uppgift är att hjälpa oss i kampen mot det onda.

Den som vill läsa mer kan gärna se i någon av Inger Waerns böcker med berättelser från svenskar som sett änglar. Det väcker många tankar.

LarsÅke W Persson: "Hur hel kan man bli?"

Dagens boktips

I denna miniserie om helande som hittills rymt ett inlägg om filmen ”Miraklet i Lourdes” och serieboken om F.A Boltzius så vill jag också passa på att slå ett slag för LarsÅke W Perssons bok ”Hur hel kan man bli” från Libris förlag.
LarsÅke W har 40 års erfarenhet som pastor, terapeut och själavårdare i bagaget så alla hans böcker är väl värda att läsa. I den här boken, som i flera andra, utgår han från sin egen familje och släkthistoria och de livsöden som finns där för att förstå det han skriver om. I det här fallet handlar det alltså om vad det är att leva ett helt liv, och hur helt livet kan bli. 
Boken har tre delar som utgår från de tre delarna i ”sinnesrobönen” som formulerats av teologen Reinhold Niebuhr. 
Gud, ge mig sinnesroatt acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.


Niebuhr skrev också en längre version som lyder:

Hjälp mig att leva en dag i taget,att glädjas åt ett ögonblick i sänder
- och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du -
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
- och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Bönen används mycket inom tolvstegsrörelsen där man ju också arbetar för att bli helare och friare som människor. LarsÅke W använder sig av det för mig nya ordet ”helnande” för att beskriva en sådan process. Bra ord!
I slutet av boken ger han också svar på frågan. Några relativa och några absoluta. Läs boken så får ni veta mer. Den finns säkert på ditt bibliotek eller i nån bokhylla i ditt församlingshem.

En ovanlig seriefigur och osunt helande

Boltzius, en serie om helande och trasighet

Det blir en liten miniserie här på temat helande. Jag skrev nyligen ett tips om den fantastiska filmen ”Miraklet i Lourdes” och snart tänkte jag komma upp med några ord om en annan bok. Jag har emellertid också stött på boken på bilden. En tecknad serie om F.A Boltzius som verkade i Värmland och runt om på olika håll i Sverige på 1800talet som predikant men framförallt genom sin enormt stora och mycket märkliga helandeverksamhet.

Som präst har jag fått lära mig att det är viktigt när man ber för en sjuk att man gör det på ett sådant sätt att även om personen inte blir frisk ska han eller hon i alla fall uppleva att ha blivit tagen på allvar, lyssnad på och påmind om Guds kärlek. Så verkar inte Boltzius ha arbetat enligt boken. Blev någon inte helad av bönen så var det för att den personen inte hade tro nog, det var liksom personens eget fel att det inte hände något. Serien (och de 260 sidorna fotnoter!!!) är därför full av exempel på människor som krampaktigt försöker övertyga sig själva om att de kommer bli helade eller till och med att de blivit helade när de inte alls blivit det. Alternativet skulle liksom varit att känna sig helt fördömd.

Boken är alltså ganska obehaglig men ändå viktig då den ger bra perspektiv på kyrkans historia och nutid. Författaren David Liljemark är släkting till Boltzius själv, huruvida han ”har troa” eller inte (serien är skriven på värmländska dessutom, helt klart ett plus) vet jag däremot inget om.

Efter läsningen tänker jag på Paulus ord i första korintierbrevet 13:

”1Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.3Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”

Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman

Finns kanske på ditt bibliotek också, eller annorstädes

Den uppmärksamme läsaren har märkt att det förekommer en och annan superhjälte på bloggen. Senast jag skrev om Batman fick jag en kommentar med ett boktips från signaturen Rosa. Boken Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman.

Småbarnspappa som man är är det bra med ljudböcker och den här fanns faktiskt på biblioteket. Kanske finns den på ditt också. Jag vill hursomhelst tacka för tipset och rekommendera boken. Den är rolig.

Nu kan man ju undra vad den här boken har med att Vandra Vägen att göra? Kaufman använder sig av bokens superhjältar för att fundera kring olika människotyper och mänskliga egenskaper. Ungefär som jag brukar försöka göra med Batman och de andra, så vi är på sätt och vis lite lika att läsa. Fast inte riktigt.

Igenkännandets glädje!

Gammal käpphäst, de är förvånansvärt ofta bra alltjämt…

Jag skrev häromdagen om boken ”Mänsklig gudstjänst” av Martin Modéus. Idag blir det bara en liten, liten käpphäst ur den boken.

Bland det som är viktigast att komma ihåg när det gäller gudstjänsten är att den är till för de som är där. De som inte har det berörs liksom inte så mycket av hur det går till. De som är där och firar gudstjänsten tycker förmodligen i grund och botten att det är bra att göra det. Annars vore de inte där.

Man kan förstås inte stanna där, man måste både försöka få fler att komma och undvika de systemfel som gudstjänsten kan lida av. Men man kan heller inte hålla på och ändra på allt hela tiden. För då blir det ingen vila i gudstjänstfirandet för de som kommer.

Bröderna Modéus talar gärna om ”igenkännandets glädje”. Glädjen i att vara hemma i gudstjänsten, kunna gå in i det som sker och inte behöva oroa sig för vad som ska hända härnäst. Därför är det viktigt att gudstjänsterna är lika från vecka till vecka. Martin Modéus hänvisar också till ritforskningen för att visa att om gudstjänsten ska kunna betyda något för oss på djupet och ge rytm åt våra liv behöver den vara sig lik så att man kan utforska den en bit i taget och fördjupas istället för att bara hitta på nytt.

Man kan lätt se att resonemanget stämmer genom att undersöka de växande gudstjänstgemenskaper som finns i vårt land. De kan vara väldigt olika sinsemellan men man är noga med detta med ”igenkännandets glädje”. I Svenskkyrkliga sammanhang kan man till exempel se det på att man då firar en i grund och botten likadan gudstjänst, med nattvard, varje vecka år ut och år in.

På denna käpphäst borde vi rida mer.

Två oxfordprofessorer som bytt stol med varandra

Professor nummer 1
Professor nummer 2, observera tweedkavajen…

Nyligen var den kände biologen Richard Dawkins i Sverige. Han var bland annat med i Skavlan. Dawkins är något av en ledare för det som (av andra) kallas för den nyateistiska rörelsen.

Dawkins växte upp i ett kristet hem men bröt kraftigt med kristendomen när han mött på naturvetenskapen och dess modeller. Sedan dess går han ofta rätt hårt fram mot troende från olika religioner.

När man lyssnar på Dawkins får man lätt intrycket att människor med en religion står i någon sorts motsats till naturvetenskap i synnerhet och tänkande i allmänhet. Att den som börjar tänka automatiskt kommer att lämna sin löjliga gudstro.

Jag stötte dock nyligen på ett motsatt exempel. En person som helt motsatt Dawkins hade en helt ateistisk bakgrund, var helt och fast övertygad om att vetenskapen lyckats göra religionen överflödig men som när han började tänka djupare på saken till slut såg sig tvungen att ansluta sig till den kristna tron istället eftersom den gav bättre svar på tillvarons gåta. Idag är han, precis som Dawkins professor i Oxford och en stor filosofisk tänkare. Alister McGrath heter han, jag har haft några av hans böcker som kurslitteratur under utbildningen (han skriver verkligen oerhört mycket) så det var extra roligt att få höra hans historia.

Jesus själv verkar mena att vi ska tänka mer och inte mindre. Han ger små tankeläxor hela tiden i evangelierna. Vi uppmanas att se på liljorna, fåglarna, jordiska föräldrar och så vidare och sedan dra slutsatser utifrån det. Tänk mer kring livet. Gud har gett dig ditt huvud för den sakens skull. Sanningen är inget att gömma sig från. Den är Guds sanning.

För den som vill höra ett verkligt intressant samtal (rekommenderas till alla som är intresserade och hänger med i engelskan) mellan denna Richard Dawkins och den store kristne apologeten (en som försvarar tron genom att argumentera för dess rimlighet) John Lennox så finns det ett sådant på dessa båda länkar nedan. Antingen på itunes:

http://itunes.apple.com/se/podcast/conversation-between-richard/id367717543?i=104241545

Eller på poddens egen hemsida:

http://feeds.feedburner.com/DebategodAudioPodcast

"Mänsklig gudstjänst" av Modéus: en präst gör ingen gudstjänst

Mänsklig gudstjänst

Jag har haft anledning att fundera igen kring en bok jag läst tidigare. Nämligen ”Mänsklig Gudstjänstav Martin Modéus. Den är ett måste att läsa för alla som arbetar med gudstjänster i Svenska Kyrkan. Den handlar dels om vad en gudstjänst har för förutsättningar, dels om vilka ”systemfel” man måste försöka undvika för att gudstjänsten ska vara människovänlig och gemenskapsfrämjande.

Läs den boken. Det jag framförallt har att ta till mig för egen del (och det gäller något som är lika viktigt att förstå vare sig man är präst eller annan gudstjänstfirare) är vad jag skrivit i rubriken. ”En präst gör ingen gudstjänst”. Gudstjänsten består av oss som är där tillsammans, gudstjänstfirarna. Agendan kanske finns där som ett slags karta för att kunna orientera sig, men den är inte själva gudstjänsten. Gudstjänsten är att vi tillsammans möts inför Gud.

Martin Modéus, numera biskop i Linköping, har mycket på fötterna och det märks. Samtidigt är boken härligt konkret. Framförallt argumenterar han på ett sätt som gör att man kan hålla med oavsett kyrklig tradition, vi möts alla i att vi vill att gudstjänsten ska vara levande, gestalta gemenskap, vara ett ankare i våra liv. han gör det också enkelt. Det handlar inte om att uppfinna nya hjul eller egentligen anstränga sig så hemskt mycket mer. Det handlar istället om hur man kan skapa en struktur som inte kör i diket på samma sätt som vi tenderar att göra.

För att det ska bli verklighet måste många fler förstå att gudstjänsten är deras. Den är vår tillsammans. Prästen ingår där men en ensam präst är minsann inte mycket till Kyrka.

Modéus, Martin, Mänsklig gudstjänst, Om gudstjänsten som relation och rit, Stockholm: Verbum, 2005

Det där med Jesu fru

Koptisk evangelietext

UPPDATERING: Sedan bloggposten skrevs har det avslöjats att textfragmentet var en förfalskning. Avslöjandet skedde sedan man kunde belägga (tack vare ett avstavningsfel) att texten är sammansatt via klipp och klistring från en offentliggjord PDF till Thomasevangeliet. Papyrusmaterialet däremot är säkert gammalt. Det här väcker nya intressanta frågor. Vem har lagt så galet mycket arbete på att förfalska ett dokument på ett så avancerat sätt? Någon som bara skulle testa om han/hon kunde lura alla? Eller någon med en egen agenda?
——-

Det har talats en del senaste dagarna om ett litet koptiskt textfragment som nämner en fru till Jesus. Jag kan tänka mig att det väcker en del frågor så det kan väl vara värt att nämna också på Vandra Vägen även om många andra hunnit kommentera före mig.

Först och främst kan man få läget klarlagt genom att exempelvis läsa denna artikel i New York Times som klargör händelseförloppet. Ett fragment från 300talet har hittats med de ord som ”Jesus”, ”fru” och tal om kvinnliga lärjungar på. Flera experter säger att det är äkta men då är det bäst att komma ihåg att ”äkta” i det här fallet inte alls betyder att Jesus verkligen hade en fru, utan att det är ett autentiskt dokument. Det vill säga: någon okänd författare på 300-talet påstår detta.

Per Beskow skriver i Signum om alla liknande ”avslöjanden” som kommit upp och glömts de senaste åren och som tillsammans med populära fictions som Da vinci-koden vill ge intrycket att den kristna tron på påhittad långt i efterhand. I själva verket bygger de här konspirationsteorierna på väldigt lösa antaganden.

Hade då Jesus någon fru? Jag har svårt att se att det skulle påverka tron speciellt mycket om så var fallet men det är nog väl snabbt att låta det bli en sanning. Inga andra källor har som sagt nämnt något om någon fru på de 300 år som föregick dokumentet…

EFS Västerbottens Twitterkonto får sista ordet: