Reformationsdagen den 31a oktober

Sur? Jag?

För 495 år sedan spikade Luther upp sina 95 teser på slottsporten i Wittenberg. Och världen blev sig aldrig mer lik. I Sverige är vi rätt dåliga på att fira reformationsdagen som andra lutheraner gör, vi uppmärksammar det lite i förfastan (sexagesima) men det är vi nog ensamma om vi svenskar. Det enda firande jag hört talas om är en lärare till mig som brukade klä ut sig till påve i röd morgonrock och låta sina barn vara Luther och anfalla honom. Och spika upp teser på dörren. Fantastiskt konstigt och underbart.

Kanske beror det uteblivna firandet på att Luther har ett oförtjänt tråkigt rykte som sur gubbe på axeln som tvingar oss skandinaver att jobba hårdare än vi egentligen vill. Tror du så så tror du fel och borde läsa ”Luther själv -hjärtats och glädjens teolog” av Birgit Stolt. Du kan låna den av oss när vi är hemma.

Amen, vad betyder det egentligen?

Ibland är de de ord man använder oftast som det är svårast att förklara vad de betyder. Man kan ju använda dem på så många olika sätt och vinklat på olika sätt.

Ett ord som används mycket i Kyrkan men som kanske inte alla vet så noga vad det betyder är ”amen”.

”Amen” kommer från de semitiska språken såsom till exempel bibelhebreiskan och betyder ungefär ”sannerligen” eller ”så är det” eller ”låt det ske”.

På sedvanligt lärt och fromt sätt har judarna också tolkat det som en rebus

A[l] (eller El), Me[lech]N[e’eman] som betyder ”Herren (eller Gud) [vår] konung [är] tillförlitlig”

Att säga amen är alltså antingen att instämma i det som sagts eller ge det extra eftertryck men det kan också vara ett sätt att lämna hela saken i Guds händer, han som är tillförlitlig och ser till att vi är i trygghet. Bra ord att avsluta böner med av båda anledningarna!

En annan språklig förklaring finns i det västgötska språket. Där kan man ibland höra en mening låta ungefär såhär:

”Ja sa la fara in te skara. Hamen”

Det där lilla slutordet funkar rätt så mycket precis som ett amen! Man ger liksom eftertryck åt det man redan sagt (tack Anders Ehrngren för denna stora insikt)! Jag tar det som ännu ett bevis på att västgötskan mänklighetens urspråk. Hamen.

Konsten att be bordsbön som ett lejon

Daniel klarar sig från lejonen

Det finns en berättelse om en missionär som blev överfallen av lejon. I sin nöd bad han: ”Gud, låt dess lejon bli kristna!” varpå lejonen sa: ”Tack Gode Gud för maten, Amen” och åt upp honom (de var ju fortfarande lejon och lejon måste ju också ha mat).

Jag tror att det är viktigt att be bordsbön. Anledningen är just det där lilla ordet ”tack” (som ju är ett av de viktigaste orden på Vägen). Att tacka är att ta emot saker som gåva istället för att ta dem för givna. Då blir både glädjen över det man har större och Gud får det tack han förtjänar.

Hur man ber är (som vanligt) av underordnad betydelse. Huvudsaken är att man ber. I brist på inspiration rekommenderar jag lejonens bön ovan. Vill man kan man gärna utöka med något i stil med:

”Gud, tack för mat på bordet och för att vi får samlas här och äta tillsammans, Amen”

Eller tacka och be för det som är särskilt aktuellt just för tillfället. Lyckas man göra det tillsammans i familjen har man uppnått något stort!

En bordsbön som jag tycker om är att också passa på att be för ”alla händer som rört vid maten innan den hamnat på vårt bord” eller att be för ”alla som inte har mat på bordet nu.”

En bön som blir alltmer obegriplig för mig är att be Gud ”välsigna maten”. Maten är ju redan en välsignelse vi får ta emot och bygga upp våra kroppar med och njuta av. Hmm… Kanske finns här någon dold gnosticism…

Brukar du be bordsbön? Hur i så fall?

Hjälp andra hitta hit, qr-då?

Det gläder mig mycket att det börjar bli fart på bloggen på allvar. Själv har jag förstås inget emot ännu fler läsare. Jag vet att en och annan av er brukar prata om bloggen och det är jag tacksam för, gör gärna det ni andra också ;o)

Annat ni gärna får göra är länka sånt ni tycker om eller dela vidare på Facebook eller andra sociala medier. Känn er också fria att sprida den här konstiga blaffan ovan.

Jag har alltså gjort en sån där QR-kod som leder hit. Det är bara det att jag inte har en aning om hur man ska kunna använda den på något vettigt sätt. Har du något tips? Var sätter man en sån här så att folk verkligen skulle tycka det var spännande att se vart den leder?

Jag kan lova stor tacksamhet men jag ska också försöka hitta på ett litet pris till den som lyckas komma på något riktigt bra sätt att använda min QR-kod.

Give me your best!

Underbart att fira gudstjänst!

Barn i gudstjänsten

Förra veckan blev det ingen gudstjänst på grund av både det ena och det andra men idag har vi återigen fått fira mässa med de heliga på orten. Främlingar som vi är har vi blivit hälsade på och frågade om vilka vi är och annat som gör att vi känt oss välkomna. Det uppskattar vi mycket!

På kyrkkaffet var det en man som tog ordet och efterlyste hjälp med att hjälpa flyktingar. Han påpekade det som kanske inte alla vet; att det inte på något sätt är olagligt att hjälpa eller gömma flyktingar. Det gör mig stolt att stöta på sådant engagemang i min kyrka!

Det är fantastiskt att kunna gå in i vilken bykyrka som helst (om det nu firas gudstjänst där) och känna sig som hemma. Var det än är i Sverige, var det än är i världen! Som kristen har man onekligen en väldigt stor familj!

Och vad roligt det är när alla åldrar finns där! Det är väldigt roligt att se barnfamiljer och fungerande söndagsskola! Nu är ju vår lilla för liten än så länge men hon har fått sitta lite i lekrummet idag.

Mycket tacksam över att få vara en liten del i Kristi Kyrka ändå. Och svenska kyrkan som är min lilla del.

Jeremias ord till pilgrimen på vägen

På vandring med mästaren



Denna söndag (21a efter trefaldighet enligt första årgången) läses det en bra viktig text för pilgrimer i alla församlingar i Svenska Kyrkan.

Texten är från Jeremia i gamla testamentet. Jeremia fick verka som profet och varna sitt folk för den stundande katastrofen med den babyloniska armén som närmade sig landet. Nu hade katastrofen skett och stora delar av folket hade hamnat i fångenskap i Babylon. Då skriver profeten ett brev dit för Guds räkning för att trösta sitt folk i främmande land. Där står det:



”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! 7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” (Jeremia 29:4-7 bibel 2000)

Jag tror att detta är en väldigt central text för att förstå vad det är att vara pilgrim i biblisk mening. I nya testamentet står det om att leva i världen men inte av världen. Att visserligen leva här men som en främling (pilgrim) som har sitt egentliga hemland någon annanstans, Guds rike.

Hur lever man då utifrån det? Många sätt har prövats genom århundradena. Att avskärma sig från samhället. Att försöka göra revolution i Guds namn. Att kompromissa tills man inte skiljer sig på något sätt från mängden. Men så finns också det sättet som Jeremia förespråkar; att verka på alla sätt för att denna värld och detta samhälle ska vara så gott som möjligt. Dess välgång är vår välgång.

Annorlunda uttryckt. Om någon blir kristen så bör det vara goda nyheter för alla. Så att grannarna på kuppen får en bättre granne och inte en jobbigare.

Begrav mig som Kristus

Stor uppståndelse

Plötsligt slog det mig att när jag dör vill jag bli begraven i jorden utan att kremeras. Jag har alltid tänkt på det som en ganska oviktig fråga eftersom man ju ändå är död när man är död men nu har jag nog ändrat mig på den punkten.

För de första kristna var det väldigt viktigt just med jordbegravning och på den punkten gick de ofta emot hela det omgivande samhället. Kroppen är dels en del av Guds goda skapelse, dels tempel för den heliga Ande. Det är viktigt att den behandlas med respekt eftersom den inte bara är något ”skal” utan faktiskt är själva människan. För mig är det nog inte heller mindre viktigt att Jesus själv faktiskt blev begraven hel och hållen i en grav och som kristen tror jag ju att han gick före oss i död och uppståndelse. När jag dör och blir begraven vill jag göra det i det hoppet, och jag tänker att jordbegravning får bli ett sätt att förkroppsliga detta.

Tvärtom än hur många tänker så talade de tidiga kristna teologerna aldrig om uppståndelsen i termer av att ”komma till himlen när man dör”, eftersom människan är kroppslig så måste förstås uppståndelsen också vara kroppslig även om den är det på något sätt vi ännu inte kan förstå. Jesu kropp var också annorlunda efter uppståndelsen, förhärligad men samtidigt gick det att känna igen honom. Det var inget spöke eller ande som gick omkring, det var han. Han gjorde visserligen saker han inte gjort innan, gick genom låsta dörrar och så men lärjungarna fick känna på honom och allt. Bibelns berättelse mynnar ut i att Gud nyskapar hela världen, Jesus är den första i en ny mänsklighets om en dag ska ta vid.

Det här är lätt att missuppfatta. Jag lägger mig överhuvudtaget inte i hur någon annan vill bli begravd, eller har åsikter om vad som är rätt eller fel för andra än mig själv. Jag är ju präst och håller mestadels begravningar med kremation vilket jag verkligen inte har något emot. Och jag förstår att det jag just skrivit kanske är konstiga eller motbjudande tankar för någon. Eller att tankarna på ett kroppsligt liv efter döden är ovant och väcker frågor. Men samtidigt är jag förstås glad om jag väckt nya tankar i någon.

Hur tänker du kring detta. Spelar det roll för dig hur du blir begraven när du dör? Kan du prata om det med dina nära och kära?

Rob Bell och "Elvis som hötorgskonst"

Elvis som hötorgskonst, av Rob Bell

Första gången jag hörde talas om Rob Bell var i samband med att hans bok om helvetet (rättare sagt hans bok om att Gud nog lyckas rädda fler än vi vågar tro) kom ut. Sedan skaffade jag ”Elvis som hötorgskonst” när den var extra billig någonstans på nätet och så har den blivit liggande ett tag.

Nu har (som bloggläsaren säkert anat) lästakten gått upp en hel del i samband med pappaledigheten och Robs bok har flutit upp till medvetandet.
Jag tyckte om det jag läste. Boken är en slags blandning mellan Robs personliga vittnesbörd (av uppgång och fall som superpastor i Mars Hill) och en mycket god ansats att förklara bibeln för människor idag. Mycket möda ägnar han åt att bemöta felaktiga tankar om vad kristen tro är, många av dem är inte så aktuella i mina sammanhang i Svenska Kyrkan, en del förekommer nog i svenska frikyrkor och en del är nog rätt amerikanskt, men det gör inget och skämmer inte helheten.
Framförallt är tonen lättsam och ärlig i fin kombination. Och gammal bibelstudent som jag är lärde jag mig faktiskt också mycket nytt om varför det gick till som det gjorde när Jesus kallade sina lärjungar, Petrus gick på vattnet och mycket annat som ofta mest blir märkligt för oss nutida läsare.
Väl värd att läsas. Låna min om du har vägarna förbi.

Ett bra och ett sämre sätt att se på bibeln

Bibeln som… medicin?

Vårt sätt att förstå bibeln påverkas rätt mycket av vilka föreställningar vi har om vad det egentligen är för en bok. Bibeln liknar just inte några andra böcker och dessutom rymmer den en enorm mångfald av genrer och böcker så kanske är det omöjligt att ha en enda bibelsyn, då kan man hamna fel.

Ett av alla bra sätt att tänka på bibeln är att se den som ett familjealbum. Den rymmer den större historia som din och min livshistoria är del av. Mänsklighetens historia, Guds historia med mänskligheten och en enorm mängd berättelser om människor som du och jag som levat före oss och satt sina spår. Hjältar, och skurkar så väl som ganska obegripliga typer och händelser. Som i ett familjealbum där man kan lära sig mycket om sig själv genom att lära känna sin historia.

Nu säger jag inte att den bilden ensam kan beskriva bibeln. Vad skulle du, kära läsare, vilja likna bibeln vid för bok?

En sak som jag inte vill likna bibeln vid är instruktionsbok. Det finns till och med en bibelutgåva som heter ”handbok för livet” så det är ändå ett rätt vanligt sätt att tänka. Problemet är att det blir alldeles för fyrkantigt. En instruktionsbok tar man fram för att lösa problem (om ens då) och de är kända för att vara väldigt tråkiga. Bibeln ger inte raka svar på ”hur funkar det”-frågor, den berättar istället berättelser som vi får omsätta i våra liv. När Jesus undervisar försöker han hela tiden får sina åhörare att själva tänka och ta ställning till det som sägs. Bibeln är inte en faktasamling om allt i livet.

Så: Vad skulle du säga att bibeln är som (eller inte är som)?