GudGubbar, och en av de största!

En Gudgubbe.

Idag är det C.S Lewis födelsedag. Det kan man om inte annat fira med två citat som hyllning:

”Om Gud hade godtagit alla dumma böner jag bett i mitt liv, var hade jag varit då?”

”Gud kan inte ge oss glädje och frid utan honom själv, för det finns inte något sådant”.

—–

Fast egentligen var det inte det jag tänkte skriva om utan följande.

Jag har tipsat om en och annan podcast tidigare på bloggen, om du missat det så titta på den här posten ”4 poddar du bord lyssna på”. Nu har jag hört första programmet av ”GudGubbar” där Emanuel Karlsten och Andreas Ekström pratar med olika ”gubbar” om den kristna tron. I första sändningen blev det ett rätt spänstigt samtal med biskop emeritus Lennart Koskinen om gudsbilder. Kul dynamik då den ena programledaren är kristen och den andra inte. Lyssna gärna vare sig du kallar dig kristen eller inte.

Gravallvarligt III

Jag har skrivit tidigare om tankar som väckts hos mig utifrån gravstenar i Östmark, Bälinge och Vättlösa. Nu har jag faktiskt varit in på en kyrkogård i Uppsala också. Där fanns de här båda imponerande gravstenarna. De är resta över herr och fru Anton Niklas Sundberg respektive Yngve Brillioth. Vet du vilka det är?

Jag skulle tro att mycket få känner till dem nuförtiden. Ändå var de båda ärkebiskopar i Sverige och var och en en av de mest kända personerna i hela riket när de hade den positionen. 
Vandrar man vidare på kyrkogården så trängs professorer, poeter och stora män på en liten yta. Jag antar att detsamma gällde för många av dem; de var mycket välkända i sin tid och i sin krets. Och det att nu vet faktiskt nästan ingen levande människa vilka de var.
Det ger en onekligen en tankeställare. Är det värt att slita för att göra sig ett namn här i världen när det ändå är så fort bortglömt? Blir vi så bländade av vår tids stora personligheter, eller längtar så mycket efter att bli en själva, att vi glömmer att inte mycket har varaktighet, vare sig av vår ära eller vårt verk?
Ändå ska man inte ge upp utan fortsätta arbeta för det goda. Helst med allt större urskillning av vad som egentligen är värt att anstränga sig för. Att hjälpa en annan människa kanske betyder mycket mer för framtiden än samlat beröm?
Och som kristen får vi också vila i att det finns en som inte glömmer. Inte ärkebiskoparna och inte oss. Som har en framtid i beredskap även bortom döden.
Jag citerar ur minnet en av våra sommarpsalmer:

”Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen
hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen
min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.”

Vad säger ni om att tänka så här? Brukar du göra det? Leder det till något gott för dig när du gör det?

Jultraditioner och apples datorer, vad är egentligen tradition?

Traditionell dator?

Min kompis Simon är traditionell, han använder Apples datorer, precis som hans far före honom och så som det är sed i hans familj. Vad tycker du? Kan man kalla det för en familjetradition? Börjar det bli en tradition med den två gånger per år stora debatten kring skolans samlingar i kyrkan? Den återkommer ju?

Så här i advents och jultider så talas det mycket om traditioner. Man kan fundera på när något räknas som tradition. Även om svenskar anses värdesätta tradition ganska lågt dyker ordet ändå upp som ett positivt ord i fråga om julfirande, skolavslutningar i kyrkan, förstamajtåg, surströmmingsätande och mycket, mycket annat.

Ordet tradition har en klang av något uråldrigt och oföränderligt. Vid en närmare titt visar sig dock mycket av det vi ser som tradition vara nyare än man tror. Några exempel på det:

1, Predikstolen i kyrkan borde väl vara något av det äldsta som finns? I Götene kyrka sägs det att vi har en av de äldsta predikstolarna i stiftet, ändå är det ”bara” från 15-1600talet. Fram till reformationen körde man helt enkelt utan. Man tyckte inte att predikan var det viktigaste i gudstjänsten och därför satsade man på annat. Nu kan man tycka att 400-500 år är ett bra tag men sett till hela kyrkans historia är predikstolstiden en parentes. Numera är det rätt ovanligt med gudstjänster som består av en enda lång predikan från ovan. Med högtalare och mikrofon försvann också de praktiska skälen till föremålet.

2, De traditionella könsroller som det ibland talas om, där mannen arbetar hemifrån och kvinnan sköter hemmet är som den här bloggen pekar på också ganska nya. I det gamla bondesamhället var varje familj ett team och allt arbete var arbete. Det om något borde vara ett traditionellt sätt att se på familjelivets olika aspekter.

Hur ser jag på tradition? Inget är viktigt bara för att det är gammalt. Visserligen kan saker vara intressanta som kuriosa bara för att de hittades på för länge sedan men det räcker inte som skäl att hålla dem vid liv idag. Samtidigt är jag en som i grund och botten värdesätter tradition högt! Jag tycker om urgamla psalmer eftersom de ofta klingar ihop med mitt liv idag.

Tradition kan aldrig vara något som hänger i luften. Det måste alltid hänga ihop med värderingar om vad som är viktigt att ta vara på. Kanske är det så att det är när vi tar upp seder och tankar som traderats genom århundraden, att det är då vi också lär oss vad som är viktigt att ta vara på?

Brendans pilgrimsfärd på havet

Brendan seglar igen

Jag skrev nyligen om Harald Olsens bok om keltisk andlighet. Pilgrimsmotivet var starkt hos de gamla kelterna. Munkarna varvade tid i studier med tid som eremiter och tid på vandring. Som pilgrimer försökte de göra gott och berätta om sin tro också dit de kom. Ofta ledde det till nya klostergemenskaper spridda över stora områden i Europa.

De keltiska munkarna var mycket influerade av andligheten hos ökenfäderna i Egypten på 200talet till 400talet, men på de brittiska öarna fanns inga öknar så de fick söka ensamheten i skogarna eller på havet. Ibland kunde de mer våghalsiga sätta sig i en liten båt utan åror och låta sig drivas vart Gud ville över haven.

En känd havspilgrim är Brendan (489-570 eller 583). Han gav sig iväg med en liten grupp munkar på resa kors och tvärs över havet i en liten oxhudsklädd träbåt. Resan finns nedtecknad i legendens form och är känd som ”navigatio Brendan”. Nedteckningen är inte direkt någon modern reseskildring utan rymmer en massa legendinslag. Till exempel är de vid stranden till helvetet på vägen och målet är ett slags löftets land. De råkar också stanna och göra upp eld på en val som de tar för att vara en ö. Pilgrimsfärden tar inte rakaste vägen utan tar 7 år av kringflackande, kanske visar på att det är den inre resan som är den stora pilgrimsfärden. Mycket riktigt dör också Brendan kort efter resans avslutning.

Det är svårt att veta vad som är historisk kärna i legenden men många tror att det i botten finns en historia om att keltiska munkar seglat till Amerika, långt före både vikingar och Columbus. För att testa hypotesen gav sig Tim Severin och en besättning äventyrliga män av med en kopia av en sådan oxhudsbåt som Brendan kan ha använt. De gjorde en Thor Heyerdahl kan man säga, och de lyckades också nå nordamerika efter en spännande seglats.

Man kan alltså också göra pilgrimsfärder till sjöss. Spelar det någon roll vilket färdmedel man använder för att en resa ska få kallas pilgrimsfärd?

Ikonen i fickan av Owe Wikström

Ikon med Jesus

Jag har de senaste dagarna lyssnat på ljudboksversionen av Owe Wikströms bok ”Ikonen i fickan -om yttre och inre resor”. Tack för det där med bibliotek än en gång. Jag har nog läst de flesta av Owe Wikströms böcker och uppskattar dem för den resonerande stilen och för de kunskaper författaren har.

Ikonen i fickan handlar om resor, både i yttre mening och i inre. Sedan är det inte alldeles enkelt att hålla isär de båda. Vi reser ju ofta för att få nya vyer eller komma bort från vardagen för att ha tid ”att leva”. Owe förstår en hel del av den moderne resenärens psykologi (så är han också professor i religionspsykologi) och den inledande delen av boken handlar om detta. Sedan tar han med oss på en personlig reflektion över hur en människas resa inåt mot inre djup kan se ut. Genom samtal med vänner, konst och kultur och, för en del, tro.

Om du är sökare rekommenderar jag den här boken. Om du kallar dig kristen rekommenderar jag den också. Den tar avstamp från lite oväntat håll in i andlighet för att till sist landa i Owe Wikströms personliga tro. Utan tvärsäkerhet eller arrogans.

Det är också given läsning för pilgrimen. Allt finns ju där, den inre och den yttre resan och hur de hänger ihop. Utan att man för den sakens skull måste låtsas att man är född på medeltiden.

På besök hos ikonograf Christina Lundström

Christina Lundström med några av sina ikoner.
Jag har haft den stora glädjen att hälsa på med familjen hos ikonskrivaren Christina Lundström i Åkerby, ett stenkast från Bälinge. Vi fick se hennes fantastiska ikoner och prata om dem över en kopp kaffe. Vi har också beställt en reproduktion av ikonen ”ömhetens gudsmoder” till Jennys stundande prästvigning. 
Christina är fast förankrad i ikonmålningens traditioner men vill också gärna föra motiven närmare vår kultur. På en ikon såg vi Maria stående bland skolor och kyrkor i Östervåla, en vacker syn! Bakom henne på bilden ser vi fyra ikoner av s:ta Cecilia, kyrkmusikens skyddshelgon, ”mother of music”. På bilderna spelar Cecilia fiol, vilket också är det instrument Christina undervisar i. Jag spelar själv fiol och det var lätt att bli berörd av ikonernas Cecilia på väg in i musiken och närmare Gud. Ikonerna har också musik skriven till sig liksom också andra av Christinas ikoner har.
Christina beskrev sitt målande som ett kall, en uppgift som hon inte tjänade mycket på men som är viktigt eftersom det är ett sätt att sprida hopp och peka på den gudomliga närvaron. I vår tid när det är så mycket ord kring kristen tro är det viktigt att få möta en närvaro genom blicken i de heliga bilderna.
Ikoner av Christina kan också beskådas lite här och där, bland annat i Bälinge kyrka. Hennes senaste ikoner, pilgrimsikoner kring den heliga Birgitta, ska fara på turné till olika delar av landet, bland annat Skara domkyrka, jag ska försöka påminna när det är aktuellt. 
Ta en titt på Christinas hemsida http://www.ikonograf.se, det vill du verkligen inte missa! Ett galleri med fantastiska ikoner finns där!

Om du vill ha ett riktigt fint julkort så är en av Christinas julikoner årets julkort från Svenska bibelsällskapet

Har du ikoner hemma? Vad betyder de för dig?

Detta föreställer bilden!

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag verkat glömma bort att ge det rätta svaret på den sista i raden av bildgåtor för den här gången. Jag måste ha tänkt att det var klart när sista bilden var utlagd. Nåväl, Urban och Rosa kammar hem äran av att ha svarat rätt. Bilden föreställer Simson i domarboken och hans käresta Delila. Nu var det kanske inte någon speciellt trygg och bra relation de hade eftersom Delila hela tiden försökte förråda Simson till hans fiender genom att komma på och undanröja det som var källan till hans styrka.
På bilden gör hon något av sina misslyckade försök, det var ju i håret Simsons styrka satt. Jag skrev nyss lite om hår hos Simson och andra ”nasirer” (läs ”Nyklippt och några långsökta bibelreferenser”). Läs gärna hela historien om Simson i domarboken kapitel 13-16. En spännande och på många sätt förbryllande historia.
Nu var då denna omgång med bildgåtor avslutad. Bilderna är hämtade från ett förråd med barnbiblar jag sprang på. Vi får se när och hur det blir med fortsättningen på serien.

En guide till Uppenbarelseboken, av Reine Toth

Nysläppt
Jag har varit på releasefika på Johannelunds teologiska högskola för boken ”En guide till uppenbarelseboken” som är skriven av Reine Toth som jag känner. Boken ingår i serien bibelguiden som är en serie guider till böckerna i nya testamentet. Böckerna skrivs av unga teologer och är riktade till vanliga bibelläsare utan att kräva mycket förkunskaper. Helst för läsning i grupp men också enskilt. Reine är också redaktör för hela projektet.
Reine inledde med en liknelse vid en idrottsman som strävar mot ett tydligt mål. Vilket mål vi har har stor betydelse för hur vi lever, och uppenbarelseboken ger det mest storslagna av alla mål. Det kristna hoppet om Jesu återkomst för att föra godhet och rättvisa till seger. Av olika skäl har det här en undanskymd plats i undervisningen i landets kyrkor idag men det har varit en enorm källa till hopp i svårigheter för förtryckta människor under årtusenden.
Reine släpper boken
Vandra Vägen var enda medierepresentant på plats (just det) och fick en unik hälsning från författaren. Han hälsar dig som läser bloggen att det finns många som tycker det är svårt att läsa uppenbarelseboken på grund av att det är ett ovant bildspråk och en genre som inte har några moderna motsvarigheter men om man ser den mer som en målarbok (att försöka få till de stora dragen i) än ett pussel (där man måste få alla detaljer att falla på plats) så är den faktiskt fullt möjlig att förstå. Och även om apokalyptiken missbrukats och getts en mängd osunda tolkningar så är det inte skäl att sluta läsa uppenbarelseboken själv. Det vore som att lägga ner riksdagen för att det finns dålig politik och det gör man ju inte.
Hans Lindholm
Komminister Hans Lindholm berömde boken och det har viss tyngd eftersom han själv skrivit en tegelsten om samma bibelbok. 
Jag fick några frågor via twitter som jag förmedlade till Reine. Den ena kom från Johan Karlemo som frågade om man måste läsa uppenbarelseboken som kristen eller om det går bra ändå. På det svarade Reine att uppenbarelseboken är viktig som en källa till hopp, men att den också kan ha olika budskap till olika sammanhang. I början av uppenbarelseboken står det att den är adresserad till sju olika församlingar i mindre Asien och riktar olika uppmaningar till dem.
Den andra frågan, från Markus Härnvi, handlade om världsbilden i Uppenbarelseboken. Stämmer det att Johannes menar att det ska bli sämre och sämre i världen tills domen till slut kommer? På det svarar Reine att det mesta tyder på att det inte är rimligt att läsa uppenbarelseboken på ett strikt kronologiskt sätt. Plågorna och vredesskålarna och sigillen upphör ju alla i och med Jesu återkomst. De är på det sättet allt plågor som ligger i tiden tills den dagen kommer.
Jag har köpt boken och det ska bli spännande att läsa den. Den är dessutom grymt billig och prisvärd så köp den du också. Har du julklappar att köpa så är den säkert bra till den bibelintresserade. Köp den från http://www.bibelguiden.se
Hur tänker du som läser om uppenbarelseboken? Vad har du för erfarenheter av att läsa den? 

Veckans 7 visdomsord

Jag tror en och annan retar sig på mitt sätt att twittra. Jag tenderar att använda Twitter som nån slags citatbok och favoritmarkerar eller retweetar (skickar vidare till mina egna följare) emellanåt hämningslöst mycket. Dessutom med förkärlek för konstiga låtsaskonton som tillhör nu döda personer. 
Jag försöker förstås att lägga band på mig och så kom jag på en snilleblixt! Jag kan ju sätta ut veckans bästa tweets här på bloggen istället, de som är värda att tänkas mer på. Håll tillgodo, här är veckans 7.
Med statistik kan man bevisa vad som helst, men tankeväckande.

Liekvinnans humor är alltid lika vass.

Om du skulle försöka vara som någon annan, vem skulle vilja vara som dig?

Tim Keller är pastor i New York

Ta det lugnt. Tänk efter.

Stor visdom!

Och till slut en smula om skolavslutningar i kyrkan…

Musik av Mozart om Kungens seger

Mozarts Requiem är något av det vackraste man kan lyssna på. Så här i domsöndagstider kan du gärna ta några minuter, dra upp volymen rejält och lyssna till dirigent Karajans version. Lite långsammare än jag är van vid men det kanske bidrar till det majestätiska?

Rex tremendae majestatis,
qui salvandos savas gratis,
salve me, fons pietatis.
 

Gud är kung (rex), ett majestät som väcker bävan och vördnad, han är också den som frälser. Frälser av nåd. Och så de sista orden som talar rakt in i mitt hjärta: ”rädda mig, du barmhärtighetens källa.”

Jag tänker mig att söndagen före domsöndagen är den som egentligen handlar om att rannsaka sitt liv.
När domsöndagen väl kommer får vi påminna oss om att det är Guds segers dag det är vi firar. Dagen då det goda segrar. Domsöndagen heter också ”Kristus, konungens dag”. En god kung att längta efter.