Jag har skrivit tidigare om tankar som väckts hos mig utifrån gravstenar i Östmark, Bälinge och Vättlösa. Nu har jag faktiskt varit in på en kyrkogård i Uppsala också. Där fanns de här båda imponerande gravstenarna. De är resta över herr och fru Anton Niklas Sundberg respektive Yngve Brillioth. Vet du vilka det är?
Jag skulle tro att mycket få känner till dem nuförtiden. Ändå var de båda ärkebiskopar i Sverige och var och en en av de mest kända personerna i hela riket när de hade den positionen.
Vandrar man vidare på kyrkogården så trängs professorer, poeter och stora män på en liten yta. Jag antar att detsamma gällde för många av dem; de var mycket välkända i sin tid och i sin krets. Och det att nu vet faktiskt nästan ingen levande människa vilka de var.
Det ger en onekligen en tankeställare. Är det värt att slita för att göra sig ett namn här i världen när det ändå är så fort bortglömt? Blir vi så bländade av vår tids stora personligheter, eller längtar så mycket efter att bli en själva, att vi glömmer att inte mycket har varaktighet, vare sig av vår ära eller vårt verk?
Ändå ska man inte ge upp utan fortsätta arbeta för det goda. Helst med allt större urskillning av vad som egentligen är värt att anstränga sig för. Att hjälpa en annan människa kanske betyder mycket mer för framtiden än samlat beröm?
Och som kristen får vi också vila i att det finns en som inte glömmer. Inte ärkebiskoparna och inte oss. Som har en framtid i beredskap även bortom döden.
Jag citerar ur minnet en av våra sommarpsalmer:
”Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen
hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen
min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.”
Vad säger ni om att tänka så här? Brukar du göra det? Leder det till något gott för dig när du gör det?
Lämna ett svar