”Var hälsad kors, mitt enda hopp” -Strindbergs gravsten |
I inlägget ”en alldeles sekulär version av domens dag” nämnde jag den andliga övning man kan göra och skriva sin egen dödsruna som man skulle önska att den blev den dagen den blir verklighet. Vad är det egentligen man allra helst skulle vilja höra om sig, eller ha som eftermäle?
Häromdagen när jag gick ute med barnvagnen tänkte jag att det vore fint om ens liv kunde sammanfattas i ”en människa som levde som han lärde”, sedan tänkte jag lite till och ändrade till ”han levde och lärde efter det han trodde på” och menade då gudstron och värderingarna den gett. Men eftersom det lät så diffust får jag nog fortsätta tänka.
Det är annars en intressant formulering. ”Han levde och lärde efter det han trodde på”. För det gör vi ju egentligen alla. Alla lever inte som de lär men alla lever efter vad de tror på. Oftast av värderingar som är omedvetna för oss själva. Tror vi verkligen på alla människors lika värde så märker man det på att vi handlar efter det. Annars är det nog bara som vi säger. Så det gäller att det vi tror och litar och sätter vårt yttersta hopp till i livet är något som håller att luta sig mot på riktigt.
En annan anledning att jag inte är nöjd med formuleringen än är att det skulle vara alltför jagcentrerat att önska sig den. Handlar verkligen livet ens om hur bra jag lyckas integrera en djup gudstro i allt i livet. Handlar det inte mer om att ta emot livet och allt gott i det som gåva varje dag? Att ha en livshållning som inte är så förbenat självcentrerad och merittyngd?
På Carl-Olof Rosenius gravsten finns istället orden från höga visan 2:16. Finare kan man inte tänka sig.
”Min vän är min och jag är hans”.
Jag får väl tänka vidare antar jag. Vad ska det stå på din gravsten?
Lämna ett svar