Om mänsklig ynklighet och Dvärgen av Pär Lagerkvist

Den senaste ljudboken jag hört är Dvärgen av Pär Lagerkvist. Det är en oerhört fascinerande skildring av människans inre.

Huvudpersonen, dvärgen, ser allt ur sitt perspektiv som en som står utanför den mänskliga gemenskapen. Han får ingen kärlek från någon och frågan är om han någonsin fått det. Det är en kärv och hård person som talar. Vi får förstå honom genom hans förhållande till människorna han har omkring sig. Han förstår över huvud taget inte människornas längtan efter kärlek och äcklas av intimitet. Han är stolt och högmodig och även från sin kortväxta position är han bra på att se ner på och förakta andra. Jag antar att det beror på att vi människor ofta mer ser en spegelbild av oss själva än verkligen ser andra människor att dvärgen snabbt ser just de egenskaperna i andra. Stolthet och pompösa drag är han oerhört snabb  att känna igen, samtidigt som han missar andra försonande drag som säkert också finns. Mot nyfikenhet och vetenskap är han lika skeptisk. Han är över huvud taget inte i förändring på något sätt. Han är färdig.

Sin furste ser dvärgen dock upp till som en stor man. Speciellt när denne drar i krig (på ett sätt man som läsare egentligen tycker är väldigt lömskt). Dvärgen älskar kriget och att få se förstörelsekrafter släppta lösa.

Jag tänker mig att dvärgen (jag lär väl fortsätta kalla huvudpersonen så. Jag vet att det heter småväxt och att ordet dvärg är kränkande. Jag tänker att i det litterära sammanhanget i renässansen är det kanske mindre problematiskt?) i boken fungerar som bild för hur en människa som inte fått vad han eller hon behöver för att växa och blomma kan bli. Möjligen är dvärgen också en slags skugga som Jung skulle tänkt. Det mörka stråket i oss alla som vi inte vill låtsas om (den tolkningen har stöd i dvärgens roll till fursten, åt vilken han utför lömska dåd). Det finns mycket att tänka på i skildringen av vad som så att säga försiggår på människans fasad och hennes bakgård.

För egen del känner jag också igen dvärgen i mig själv. Kanske som tonåring och i olika livssituationer. Visst har jag också känt mig likadan. Försökt kompensera känslor av utanförskap med att se ner på andra, hitta brister i dem. Det går därför fint att läsa Dvärgen som en slags biktspegel och ett sätt att lära känna sig själv.

Har du läst boken? Håller du med? Det är verkligen en stor roman av Lagerkvist när han är som bäst. Har du inte redan läst den så gör det!

Det där med att fira nattvard/gudstjänst ofta…

Det här har jag inte själv tänkt ut utan följande är en enda lång saxning från Torbjörn Lindahls blogg.

En del tycker att man inte ska fira nattvard för ofta, kan man det? Läs och bedöm:

Nattvard ofta ofta, på Filippinerna

”Om man vant sig vid en tradition där nattvard mottas ganska sällan så är det självklart att det känns ”naturligt”. Det kan jag väl förstå och acceptera. Det som blir problematiskt är när man försöker kristligt motivera endast sporadisk nattvardsgång med att det skulle vara riktigt. Ett argument som ofta framförs är att man inte ska gå för ofta för då riskerar det bli slarvigt. Och man måste ”vara beredd”. Vad betyder det?

Om någon säger att vederbörande inte vill gå till nattvarden för ofta pga behovet att ”vara beredd”, då är min motfråga: vad är det för beredelse du ägnar dig åt inför varje nattvardsgång som är så noggrann att den tar 4-6-8 veckor i anspråk? Vad är det du gör? Exakt? Berätta! Ägnar du dig åt att dagligen rannsaka dig inför ett av de tio buden, och sedan upprepar detta fyra gånger (då kan du gå i nattvarden var fyrtionde dag)?? Ursäkta om jag är aningen raljant här, men jag menar att man måste avslöja sådant som låter fromt men i själva verket bara är prat.

Jag tror att verkligheten är en helt annan. Det är bara så att det vi gör sällankänns högtidligare. Jämför med denna liknelse ur livet. Tänk en barnfamilj där morfar och mormor bor i södra sverige 150 mil bort. De gamla har bara möjlighet resa upp kanske vartannat år och familjen själv orkar bara ge sig ut på en motsvarande lång semester vart annat år. Summa: barnen träffar bara sin mormor och morfar en gång om året. Jag påstår att det blir ganska högtidliga tillfällen (kanske med glädjetårar) de få gånger man träffas. Men om istället, morfar och mormor bor i grannhuset, eller rent av uppe på övervåningen i samma gård; om barnbarnen kan springa över eller uppför trappen en eller flera gånger varje dag; om dom ofta får vara med morfar i snickarboden eller hjälpa mormor med kakbaket; om dom nästan när som helst kan fly iväg från sina bråkiga småsyskon och få sitta en stund i lugn och ro med saft och bulla i mormors kök, vad händer då? Blir barnen med automatik oartiga och vanvördiga? Kommer dom inte att uppskatta sin morfar och mormor ordentligt bara för att dom träffar dom så ofta? Skulle barnbarnen bli lyckligare om de gamla fanns längre bort så de sågs mer sällan? Nej, alla inser att den tätare kontakten bara gör gemenskapen vardagligare och naturligare.

Är det inte samma sak med vårt möte med vår Fader och Frälsaren i den heliga nattvarden: oftare gör det vardagligare och naturligare, mindre (uppstyltat) högtidligt, men absolut inte vanvördigt. Utan just – i ordets bästa mening – naturligt.

Vad säger Luther i katekesen? Vem är rätt värdig gå till Herrens bord? Den som ”tror de orden: för dig utgiven och för dig utgjutet”. Jag hoppas du tror de orden inte bara några gånger om året, utan varje dag.”

Fastekomplimansutmaningen!

Hallå där! Snygg hatt!

Jag har en idé! Fastan närmar sig. Det är en tid av förberedelse inför påsken, traditionellt sett genom att dra ner på mat eller annat för att påminna sig hut beroende vi är av Guds gåvor och bli uppmärksamma på vad vi har.

I år tänkte jag försöka mig på en annan variant, lite mer proaktiv om man så vill. Jag skulle också tycka det var roligt om vi kunde vara flera om det så att det verkligen blir av. Bäst vore om just du hänger på.

Jag ska försöka att ge en komplimang om dagen under fastan. Den ska vara alldeles sann men det behöver annars inte vara något storslaget. Komplimanger till min fru gills inte, det vore för lätt, utan för säkerhets skull får hon en om dagen också ;)

Jag är ju hemma med barn så det är inte säkert jag träffar någon att ge komplimang till under dagen. I värsta, värsta fall går telefon eller sociala medier också bra men det får inte bli för mycket så.

Vad säger du? Låter det utmanande? Kanske en nyttig utmaning? Fundera på det så påminner jag dig igen senare. Det går också bra att anmäla deltagande redan nu på valfritt sätt.

Saker "alla vet" om kristen tro IV: Gubben på molnet

Michelangelos målning av Gud. En skäggig man bland molnen.

En sak som verkar vara en ömsesidig fördom mellan kyrkliga representanter och ”vanligt folk” är att den andra gruppen tror på en naiv gudsbild.

Som skolad teolog tror man visst lätt att andra har en ogenomtänkt gudsbild. Exemplet som alltid dyker upp är att Gud är ”en gubbe på ett moln”. Precis samma misstanke verkar emellertid finnas åt andra hållet med. En del har svårt att ta kyrkans tro på allvar eftersom den verkar vara tro just på en ”gubbe på ett moln”. Vi tilltalar Gud som om han (bara det) fungerade rätt mycket som en av oss. I mötet med en präst kan det mycket väl framkomma att många har en gudstro men då vill man istället betona tron på något större, en yttersta verklighet. Något som åtminstone inte verkar vara det prästen talar om i kyrkan.

Det där är mycket intressant. Hur kan vi tala om Gud utan att göra för stora anspråk eller bli löjliga?

Gud är bortom vår fattningsförmåga, större, mer annorlunda. Vi kan inte begripa oss på Gud av många olika skäl. Vi kan ju inte begripa oss på något vi inte har erfarenhet av eller kan likna vid något vi har erfarenhet av. Så långt är nog alla överens. Möjligen kan vi snudda vid misstanken att det finns något bortom.

Denna judiska företrädare ger ett bra svar…

Dock gör den kristna tron (och judiska förstås) anspråk på att vi kan veta något om Gud för att han själv valt att ge sig till känna. På teologspråk kallas detta ”uppenbarelse”. Den som har att skriva ner för eftervärlden hurdan Gud visat sig har en svår situation. Enda chansen att beskriva något obegripligt är som sagt bildspråk. Därför står det i Bibeln att Gud är en Fader och en Herre. Det står till och med vad Gud gör med sina armar och annat. Det hebreiska språket är väldigt kroppsligt i hur man uttrycker sig. I Daniels bok finns till och med en syn beskriven där Daniel ser en uråldrig man i skinande vitt skägg på en tron. Visst ligger gubben på molnet rätt nära till hands nu?

Gud som gammal patriark är samtidigt långtifrån det enda sättet Gud skildras i bibeln. Det som ändå gäller i alla sammanhang är att Gud är personlig, inte någon anonym och distanserad kraft. Gud engagerar sig i bibelns människor.

Jag hörde nyligen en intervju med den store psykiatern Johan Cullberg. Han är son till en biskop men hade lämnat den kristna tron i sin ungdom. Han fann det svårt att tro på den kristna förståelsen av Gud eftersom han upplevde den som alltför förmänskligad. Det lämnades inte rum för Guds annorlundahet. Gudsbilden blev för naiv.

Det var fint och ärligt berättat och jag känner mycket för det han sa. Vi står alla i utmaningen att både inse att vi inte kan förstå Gud och ändå våga tro så fast på Gud att det ger en grund för oss att leva på. Den vi inte lärt känna kan vi inte lita på och därför måste vi tala om Gud. Även om det alltid blir ofullkomligt.

Var har du stött på ”gubben-på-molnet-gudsbilden”? När är en förståelse av Gud för naiv? Kan det vara bra med naiva bilder också?

Snabbibel!

Se så tunn boken är jämfört med vår tjockaste bibel. Bra väg för nybörjaren alltså!

Det är nog ett par år sedan den kom ut men nu har jag, tack vare Götene bibliotek, själv tittat i den; Bibeln på 100 minuter.

Det är ett vanligt problem att man visserligen hört mycket från Bibeln och kanske kan sina favoriter ganska bra men ändå inte har grepp om de stora linjerna i bibelberättelsen. Från skapelsen i början till nyskapelsen i slutet med skaplig koll på hur allt följer på vartannat däremellan. Om det är så för dig, eller om du har allmänt dålig koll på Bibeln och vill göra något åt det, så rekommenderar jag denna snabbgenomgång av Bibeln. Också bra för allmänbildningen förstås.

Veckans bästa tweets!

Vandra Vägen hjälper dig plocka russinen ur twitterkakan! Dessa anbefalles som föremål för vidare kontemplation:
Vi börjar med några fromma/kyrkrelaterade:

på samma tema:
Hur tolkar man den här statistiken?
Sedär! En kristen kunskapssyn i koncentrat!
Och det HÄR var tänkvärt! Vad tycker mina grannar om att bo nära prästen?
Och… jadu, finns ju de som tror så här?

Vi byter spår mer åt livsvisdom till:

Och till slut lite mer skämtsamt. Eller.. den första är rätt svart:

Och veckans roligaste tweet från Tobias Palmberg:

Nya präster

Igår fick Skara stift tre nya präster. Nathalie och Per-Erik Aronsson och Simon Joelsson prästvigdes vid högmässan i domkyrkan. Det var första prästvigningen med biskop Åke. Samtidigt ägde prästvigning rum i många andra av landets domkyrkor.

Prästvigningar är pampiga och härliga tillställningar. Och präster utför viktiga uppgifter i vår kyrka. Samtidigt finns det alltid en risk att det framstår som att prästerna är viktigast av allt i kyrkan. I själva verket är det mycket större att bli döpt än att bli prästvigd. Alla döpta är kallade till ett liv i gemenskap med Gud och alla döpta har del i missionen, att ge vidare av det man fått. Det prästen gör är ”bara” en mer nischad version av det uppdraget.

Jag ska försöka återkomma till de tre nya prästerna på något sätt framöver på bloggen. Få se vad det kan bli.

Veckans snabbgenomgång

En kort tillbakablick på veckan som gått. Har du hängt med eller har du missat något? Om du missat någon av de här bloggposterna tycker jag det borde kunna vara värt att kolla upp dem:

1, Jag skrev lite om Kay Pollacks bok ”växa genom möten” under rubriken ”evangeliet enligt Kay Pollack”.

2, Sofia Strinnholm gästbloggade och skrev om hur man ser på hälsa i Sverige och i Tanzania.

3, Jag fortsatte serien om saker alla ”vet” om kristen tro med del II: Den är oförenlig med vetenskap. Det var visst intressant för ovanligt många läste den. (den fick också en liten uppföljning) Sedan skrev jag också…

3, Del III i samma serie, om himlen. Är det verkligen så att huvudpoängen med kristen tro är att komma till himlen?

4, Sedan skrev jag om ett fotografi som gjorde starkt intryck på mig; ”de ryska fångarnas fötter

5, Och slutligen mynnade veckan ut i gårdagens ettårskalas: Vandra Vägen fyllde ett år.

Firandet fortsätter med tårta och lekar!

Högtidstalet är redan avklarat (morgonens bloggpost) så nu är det dags för sötsaker och lekar. Nu är det ju svårt att bjuda på tårta via internet men här är en på bild i alla fall. Hör av dig om du vill ha en bit skickad till dig per epost.

Vad gäller lekarna så gör vi som Urban föreslog, en frågelek! Skriv en fråga om vad du vill så svarar jag på lämpligt sätt. Om ingen frågar något får vi gå på plan B som är Tomas hårvårdsskola. Hoppas att det inte ska behöva bli så.

Vad vill du veta?