 |
| Michelangelos målning av Gud. En skäggig man bland molnen. |
En sak som verkar vara en ömsesidig fördom mellan kyrkliga representanter och ”vanligt folk” är att den andra gruppen tror på en naiv gudsbild.
Som skolad teolog tror man visst lätt att andra har en ogenomtänkt gudsbild. Exemplet som alltid dyker upp är att Gud är ”en gubbe på ett moln”. Precis samma misstanke verkar emellertid finnas åt andra hållet med. En del har svårt att ta kyrkans tro på allvar eftersom den verkar vara tro just på en ”gubbe på ett moln”. Vi tilltalar Gud som om han (bara det) fungerade rätt mycket som en av oss. I mötet med en präst kan det mycket väl framkomma att många har en gudstro men då vill man istället betona tron på något större, en yttersta verklighet. Något som åtminstone inte verkar vara det prästen talar om i kyrkan.
Det där är mycket intressant. Hur kan vi tala om Gud utan att göra för stora anspråk eller bli löjliga?
Gud är bortom vår fattningsförmåga, större, mer annorlunda. Vi kan inte begripa oss på Gud av många olika skäl. Vi kan ju inte begripa oss på något vi inte har erfarenhet av eller kan likna vid något vi har erfarenhet av. Så långt är nog alla överens. Möjligen kan vi snudda vid misstanken att det finns något bortom.
 |
| Denna judiska företrädare ger ett bra svar… |
Dock gör den kristna tron (och judiska förstås) anspråk på att vi kan veta något om Gud för att han själv valt att ge sig till känna. På teologspråk kallas detta ”uppenbarelse”. Den som har att skriva ner för eftervärlden hurdan Gud visat sig har en svår situation. Enda chansen att beskriva något obegripligt är som sagt bildspråk. Därför står det i Bibeln att Gud är en Fader och en Herre. Det står till och med vad Gud gör med sina armar och annat. Det hebreiska språket är väldigt kroppsligt i hur man uttrycker sig. I Daniels bok finns till och med en syn beskriven där Daniel ser en uråldrig man i skinande vitt skägg på en tron. Visst ligger gubben på molnet rätt nära till hands nu?
Gud som gammal patriark är samtidigt långtifrån det enda sättet Gud skildras i bibeln. Det som ändå gäller i alla sammanhang är att Gud är personlig, inte någon anonym och distanserad kraft. Gud engagerar sig i bibelns människor.
Jag hörde nyligen en intervju med den store psykiatern Johan Cullberg. Han är son till en biskop men hade lämnat den kristna tron i sin ungdom. Han fann det svårt att tro på den kristna förståelsen av Gud eftersom han upplevde den som alltför förmänskligad. Det lämnades inte rum för Guds annorlundahet. Gudsbilden blev för naiv.
Det var fint och ärligt berättat och jag känner mycket för det han sa. Vi står alla i utmaningen att både inse att vi inte kan förstå Gud och ändå våga tro så fast på Gud att det ger en grund för oss att leva på. Den vi inte lärt känna kan vi inte lita på och därför måste vi tala om Gud. Även om det alltid blir ofullkomligt.
Var har du stött på ”gubben-på-molnet-gudsbilden”? När är en förståelse av Gud för naiv? Kan det vara bra med naiva bilder också?
Lämna ett svar