Är detta den riktiga världen? Eller en vice värld?

Med tanke på några tidigare inlägg som ”när börjar det riktiga livet” och boken ”the God of the mundane” som jag läser nu så kom jag att tänka på den här sången med galenskaparna och after shave.
Är det verkligen såhär? Eller lever vi i b-lagsvärlden medan gräset är grönare nån annanstans? Ibland kan man som denna fattiga vicevärld (en slags fattig bonddräng för en annan tid?) tro att vi inte lever i den riktiga världen utan i en vice värld.

Är Bibelns historier myter?

Noas ark, en myt? 
Jag har sista tiden skrivit utifrån några antika myter. Nämligen ”har du en Minotaurus i garderoben?” Och ”Surrad vid masten som Odysseus”. Då fick jag denna viktiga och intressanta fråga av Johannes:

Jag ska försöka ge mig på ett svar. Det är ett stort ämne men här är i alla fall en början.

Jag har skrivit tidigare att även om vi till vardags använder ordet myt i betydelsen ”något som inte stämmer” så använder man det annorlunda i vetenskapliga sammanhang. En myt är en historia som säger något på djupet om våra mänskliga levnadsvillkor och vad det är att vara människa. Därför skulle man kunna säga att även om myten har en osannolik handling eller är konstig på många sätt så är det ändå sann på ett djupare plan. Svaret på frågan är nog både ja och nej. Bibeln innehåller många myter men den gör just därför samtidigt anspråk på att beskriva hur världen är beskaffad, om än på ett annat sätt.

Det där var det korta svaret. Sedan måste vi komma ihåg att bibeln rymmer väldigt många olika slags texter. Allt ifrån skapelseberättelsen till Paulus brev. En del texter kan betraktas som myter, andra inte. Den så kallade urhistorien i första mosebok med skapelse, Noas ark och Babels torn ger ett tätt och mytiskt intryck.

Det finns ingen enighet mellan alla kristna om hur viktigt det är om de bibliska berättelserna är historiskt korrekta. Det har tydligen rasat en stor debatt i den frikyrkliga bloggvärlden under vintern om ifall Jonas bok är historiskt sann, om det är viktigt, och om det är det på vilket sätt. Själv tycker jag oftast inte de frågorna är så intressanta.

Jag tror dock man måste komma ihåg att varje gång vi berättar en berättelse väljer vi att berätta den utifrån det vi tycker är poängen. Vi sållar bort oväsentligheter och förstärker möjligtvis en del element. Dan Andersson beskrev berättandet bland gubbarna i skogen som att ”Ingen av oss är någon lögnare men vi är goda berättare”. Det säger en hel del. Ingen text i Bibeln är ”bara” historieskrivning. Böckerna om Israels folks historia är främst berättelser som försöker beskriva Gud. Evangelierna är skrivna för att beskriva händelser men framförallt för att leda läsaren till relation med Jesus själv, han som uppstått och finns ibland oss.

Alltid och i alla lägen bör man läsa bibeltexter med ögonen öppna efter vad de vill säga. Det är en bergsäker regel oavsett hur det är i övrigt med historicitet eller inte.

Med allt det sagt ska jag nu säga hur jag själv tänker. Här kan man säkert få kritik men kör i vind.

Många bibelberättelser blir mest begripliga om man ser dem som rena myter. Skapelseberättelsen är ett exempel på text man inte ska läsa alltför bokstavligt, samtidigt säger den (och liknande texter i första mosebok) en otrolig massa saker som ligger bortom vetenskapens möjligheter. Varför finns allting? Är materien god eller bara en boja för oss? Finns det någon mening med att jag finns?

Andra berättelser tror jag är alldeles nödvändiga att förstå som att de härstammar från historiska händelser. Detta gäller framförallt de centrala delarna av evangelierna. Den kristna tron står och faller med frågor som: Har Jesus funnits? Dog han på korset? Uppstod han från de döda? Det berättas om C.S Lewis att innan han blev kristen hade han svårt att förstå sig på evangelierna. De handlade om mytiska ting men liknade inga myter han sett på annat håll (Lewis var i själva verket expert på antika myter). Slutsatsen tog tid att acceptera men sedan menade han att evangeliet var en sann myt. Med samma märkliga kraft som han upplevde i de antika men samtidigt är evangelierna vittnesbörd om något de första kristna sa var sant och hade sett med egna ögon.

Summan av detta är att Bibeln är en rätt annorlunda bok än de flesta tänker idag. Man får läsa den utifrån vad den är, inte som om den vore instruktionsbok för livet, naturvetenskapligt uppslagsverk och allt annat i ett.

Kanske kan det här vara till hjälp för någon där Bibeln blivit ett hinder för tron? Kanske väcker det nya frågor? Hör gärna av dig med dem nedan eller på annat sätt!

Vandra Vägens bokreatips!

…hade en viktig plats i mitt liv för ett antal år sedan. Nu börjar jag bli mer återhållsam med att äga böcker och hyllorna är välfyllda ändå. Såhär i bokreatider vill jag ändå rekommendera:

1, Libris förlag
Som alltid gäller det att plocka russinen bland alla halvdana böcker men på libris har jag hittat mycket fint. I år kan man till exempel billigt köpa ”tusen olevda liv finns inom mig” av Tomas Sjödin. Den har jag skrivit om här på bloggen och kan rekommendera.

2, Bokhandeln Arken
som har webshop. Där kan man bland annat köpa en bok om svaghet och ledarskap. Helt okänd för mig men verkar mycket intressant!

3, Marcus förlag
Där kan man bland annat hitta ”Elvis som hötorgskonst” av Rob Bell som jag också tycker om och har skrivit om här på bloggen.

4, Förlaget Artos
Har fina böcker. Den här om ikonmotiv skulle jag gärna läsa.

Mats kamp och en av livets hemligheter

Den trogna Vandra Vägen-läsaren vet att jag läser en hel del serier. Jag har läst Mats Jonssons tidigare serieromaner där han skildrat sin barndom och sina ungdomsår men kanske är igenkänningsfaktorn allra störst i den senaste. Mats kamp. Den handlar nämligen om att bli pappa och att vara förälder i dagens Sverige.
Mats skildrar kärleken till sin dotter Ellen och sin relation till sin fru genom de påfrestningar som föräldraskapet bär med sig. Ofta är det rätt roligt skildrat och ibland tar han i med samhällskritiken också. Jag undrade in i det sista hur det skulle gå för dem, skulle de lyckas hålla ihop äktenskapet mitt i allt? Det slog mig än en gång hur sant det är, det som Nicky Gumble uttrycker såhär:
Vi kan bara mötas i vår svaghet. Ofta vill vi vara starka inför varandra men det är inte förrän sår läggs till sår som det sker helande. Det känner jag igen från ett otal tillfällen i mitt eget liv. Känner du igen det? Skriv i kommentarsfältet om dina upplevelser av styrka och svaghet i olika relationer, det skulle jag tycka var väldigt intressant!
Jag rekommenderar i alla fall Mats kamp. Den kan du gott läsa även om du inte läser serier i övrigt.

Snart på jobbet igen…

Nu har jag varit på jobbet och pratat om vårens tjänstgöring. Lite konstigt ändå efter att ha varit hemma med barn(en) sedan slutet på augusti (vilket jag förstås rekommenderar till alla män, grymt fint för det mesta). Kyrkan har jag förstås varit i men inte mycket på kontoret. Mars återstår men sedan är jag igång igen.
Det sägs att föräldralediga är de som mår bäst, dels har de ett jobb, dels slipper de gå dit. Vad har du för erfarenheter av att vara hemma med barn?

Veckans favorittweets

Så var det dags för ännu en upplaga av veckans bästa tweets. Lite klokt, lite fromt och lite skojigt. Detta är de jag tyckt kvalar till en andra chans för uppmärksamhet av dig och mig:
De kloka:

Äntligen ett bra svar på ”hur är läget”!

Och visst känner man igen den här känslan?

De fromma:
Först ett bibelläsningsråd, be om ledning.
Och Gud är rättvis men…
Här är ett grymt bra råd! Tvivla också på dina tvivel!
Och på pricken!
 Att lida och älska hör ihop, både för Gud och oss människor?

Och vare sig ni scrollade direkt hit eller läste allt ovan…
De roliga:

(Det är alltså namnen på kejsar Konstantins tre söner, är det för sent att byta namn på dottern till Tomasina?)

Och veckans bästa! Tycker iallafall jag som lever med alla blöjbyten. Stor komik!

Surrad vid masten som Odysseus?

Odysseus surrad vid masten.

Igår skrev jag en betraktelse om den kristna tron utifrån den grekiska myten om Minotaurus. Inom kort vill jag skriva lite mer om vad en myt är i förhållande till kristendomen men först vill jag återberätta och tolka ännu en myt. Det handlar om den store hjälten Odysseus på hemväg från det trojanska kriget.

På ett ställe längs vägen hem till Ithaka och hans älskade Penelope passerade Odyseus och hans skepp de fruktade Sirenerna. Sirenerna var varelser till hälften kvinnor, till hälften fåglar. De sjöng oemotståndligt vackert vilket förledde passerande sjömän att styra båtarna ditåt och krossas av klipporna.

Odysseus var listig och kom på att täppa till öronen på sin besättning så att de inte skulle höra något vid passagen. Själv var han dock så nyfiken att han ville höra sirensången. För säkerhets skull lät han sig bindas vid masten och gav order om att man inte skulle släppa loss honom hur mycket han än gestikulerade.

Och det var tur. Vid passagen förbi sirenerna var deras sång så oemotståndlig att han försökte komma loss och styra skeppet ditåt. Lyckligtvis passerade de utom fara utan att han lyckades.

Den myten talar starkt till mig (och tack Tim Keller som hjälpt till med tankarna) om att hålla fast vid det man egentligen vet är den bästa kursen i livet. Det gäller att hitta sätt att binda sig till det så att man inte sveps med av tillfälliga frestelser som verkar lova så mycket men egentligen leder till olycka och raserade föresatser. Det kan handla om att ha bokat in tid för fysisk träning så att den blir av, eller annat som gör att man faktiskt väljer hur man vill leva istället för att svepas med.

Framförallt tänker jag på:

Äktenskapet alltså (och andra viktiga relationer). Om kärlek ska hålla över tid kräver det att vi binder oss vid den andra. Kanske finns det en tanke med att en förlovnings eller vigselring ser ut som en liten symbolisk boja?

Kung Odyseus visste att det egentligen var hem till Penelope på Ithaka han längtade. Det gäller för oss också att komma underfund med vad som verkligen är viktigast i livet och sedan hitta sätt att binda oss vid det!

Vad kan det här betyda i ditt liv?

Jag har också skrivit om hur man kan tänka om mytiska inslag i Bibeln, är Bibelns berättelser myter?

Veckans snabbgenomgång!

Så var det dags att sammanfatta veckans bloggposter igen. Här är de bloggposter det varit någorlunda tyngd i under veckan! I lite blandad ordning.

1, Veckans skräll är att bloggposten med filmen om konsten att hålla folk borta från kyrkan small till och spreds vilt. Så många besökare på så kort tid har Vandra Vägen aldrig haft förut. Så är det också viktiga kritiska punkter väl värda att fundera på. Se filmen du med om du inte gjort det!

2, Viss spridning fick också min bloggpost om ordet anknytning, ett ord som förklarar en hel del om oss människor.

3, Sedan följde jag upp och funderade lite kring hur det här med anknytning passar väl ihop med en del tankar i den kristna tron.

4, Det blev också två små berättelser om hur vi ser på tiden i livet. Ser du någon gång på livet som en nedräkning?

5, Serien med sådant ”alla vet” om kristen tro fick ännu en del, denna gång om politik. Är det givet att man är höger politiskt bara för att man är kristen? Många tror kanske det?

6, Slutligen firade Vandra Vägen St Sigfrids helgondag. Jag kan passa på att berätta att jag faktiskt ska tjänstgöra en del som präst i Husaby under våren så jag lär väl återkomma med mer om Sigfrid och Brigida.

Har du en Minotaurus i garderoben?

Theseus dräper Minotaurus, bildkälla www.knossos-kreta.net

I en grekisk myt berättas det om kung Minos av Kreta. Hans fru hade blivit havande med en tjur som havsguden Poseidon sänt dit och födde sedan en monstruös avkomma. En varelse med människokropp och tjurhuvud; Minotaurus.

Kung Minos skämdes så mycket över denna varelse att han ville gömma den för världen. Han lät bygga en stor labyrint som var helt omöjlig att hitta ut ur och där fick Minotaurus bo.

Men han var ju ändå tvungen att hålla Minotaurus vid liv. Och Minotaurus ville äta människor. Varje år krävdes det sju unga män och sju unga kvinnor som föda. Dessa hämtade givetvis kung Minos från fastlandet istället för från sitt eget folk.

Oftast använder vi ordet ”myt” helt enkelt för saker som inte är sanna, men egentligen betecknar ordet historier med existentiell betydelse. Myter säger något om hur det är att vara människa och sett på det sättet är en riktig myt alltid sann.

Myten om Minotaurus talar till mig som en bild av skam. Vi har alla sådant i våra liv som vi skäms över och försöker dölja. Ofta kanske vi fått skammen överförd på oss av andra eller fått den i arv. Och vi kan göra stora ansträngningar för att dölja det vi skäms för. Trots det blir vi inte riktigt kvitt eländet. Vi kanske precis som kung Minos tar ut eländet på andra, att umgås med oss blir minerad mark där vem som helst kan bli attackerad för egentligen obetydliga saker.

Historien om Minotaurus slutar med ett hjältedåd. Hjälten Theseus anmäler sig frivillig som en av de sju unga männen. Kungens dotter blir förälskad i honom och ger honom ett hjälpande råd hon fått från labyrintens skapare, Daidalos. Theseus tar med ett garnnystan som han rullar ut efter sig. Sedan dräper han Minotaurus med sina bara händer och följer sedan garnet ut ur labyrinten igen.

Enligt den kristna tron finns det en sådan hjälte som vill följa oss in i skammen i våra liv, Jesus Kristus. Han som gick i döden på korset vill gå med oss i det som är mörkast i våra liv, besegra det onda och föra oss ut i det öppna. Själva rår vi inte på skammen. Vi behöver hjältar (andra människor också förstås) som härdar ut att gå med oss in i det skamfyllda utan att döma oss.

Jag har också skrivit senare om hjälten Odysseus och hur han stod emot sirenernas sång.

Jag har också skrivit om hur man kan tänka om mytiska inslag i Bibeln, är Bibelns berättelser myter?

4X bra läsning på annat håll

Här är några artiklar jag läst på senaste tiden och tycker är läsvärda.

1, Först ut en debattartikel från tidningen dagen där prästen Pär Åkerlund delar tankar kring 500årsjubileet av reformationen och hur vägen mot enhet ser ut framöver. Hur kan vi sluta köra fast i gamla stridsfrågor och istället ta in mångfalden i den kristna traditionen?

2, En artikel från Huffington post där en präst ondgör sig över hur han blir bemött av folk som känner ett behov av att framhålla att de är ”andliga men inte religiösa”. Kanske lite plumpt skrivet men ändå.

3, En artikel från en blogg med tio skäl till att amerikanske kristna ungdomar lämnar tron när de blir vuxna. Inte helt samma situation som i svenska kyrkan men nyttig tankeställare för alla predikanter, ungdomsledare och så vidare.

4, En fascinerande historia om en amerikansk, akademisk, lesbisk feminist på vänsterkanten (rätt stereotypt) som tyckte kristna var dumma i huvet tills hon plötsligt på något sätt blev en.