 |
| Simon med kaffe, Halleluja. |
Jag har bett Simon Joelsson, nyligen prästvigd och i tjänst i Lidköping, att skriva och förklarar ordet ”Halleluja” här på bloggen. Simon har läst massor av hebreiska så han är den jag brukar vända mig till med språkfrågor. Stort tack Simon!
Du som last bloggen ett tag minns att jag tidigare skrivit om ordet Hosianna och ordet Amen och vad de betyder. Du som inte läst de inläggen tidigare kan ju göra det nu istället…
Nåväl, Simon har ordet:
Ordet halleluja
Halleluja är ett ord på hebreiska, alltså språket som Gamla testamentet är skrivet på. När ordet förekommer i Nya testamentet, som är skrivet på grekiska, är det alltså ett hebreiskt låneord.
I svenska biblar översätts ordet i allmänhet inte, utan det står ”halleluja”. På något enstaka ställe är det översatt till ”Prisa Herren”, vilket är den enklaste svenska översättningen. I 1917 års översättning står det ”lova” i stället för ”prisa”.
Förledet ”hallelu” förekommer också ensamt, riktat mot olika synonymer till Gud. Exempel på det är början av Psaltaren 135: ”Halleluja! Prisa (hallelu) Herrens namn! Prisa (hallelu), Herrens tjänare!”
Ordet har tre led.
- Hallel. Det är ett verb som betyder ”lovprisa”, ”lova”, ”prisa”, ”hylla” osv. Om man lovprisar sig själv betyder det ”skryta”. Det vanligaste är att lovprisningar är riktade till Gud, men ibland blir avgudar lovprisade (Dom 16:24), och Abrams fru Saraj blev det när faraos hovmän berättade om hennes skönhet (1 Mos 12:15).
- -u. Det är en ändelse som förvandlar verbet till imperativ plural, dvs. en uppmaning till flera. Det kan vara en uppmaning till andra troende, eller till annat skapat, som i Ps 69:35 eller 150:6.
- Jah. Detta är en kortform av Guds heligaste namn, som är så heligt att det egentligen inte ska uttalas alls. Därför använder man förkortningar i stället. Namnet översätts ”Herren” till svenska.
|
|
| Hebreiska läses från höger till vänster |
Vi använder ordet halleluja i allmänhet som ett glädjerop när vi själva är glada, och det är en uppmaning riktad till andra. Ofta talar man också om sin egen lovprisning i samma andetag, som i slutet av Psaltaren 104: ”Välsigna Herren, min själ! Halleluja (‘lova Herren, ni andra’)!”
Det är alltså ett försök att få med andra i sin glädje över Gud.
Såvida man inte heter Leonard Cohen och skriver en låt med rubriken ”Hallelujah”, och låter fjärde versen sluta med orden: It is not a cry that you hear tonight. It’s not some pilgrim who has seen the light. It’s a cold and it’s a broken ’hallelujah’. Men: i och med att ”halleluja” är en uppmaning riktad till andra, så kan Cohens text tolkas som en bön om hjälp med att prisa Gud när man själv inte har kraft att göra det.
I Bibeln förekommer ordet inte så mycket som man kan tro. Det finns bara med i Psaltaren och Uppenbarelseboken.
Första gången är som avslutning av Psaltaren 104, som är en hänförd hyllningspsalm över hela skapelsens komplexitet och skönhet. I slutet tycks tankarna gå till dem som vill fördärva den fina ordningen som Gud har gjort, med orden:
”Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till. Lova Herren, min själ! Halleluja!” (Ps 104:35)
”Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till. Lova Herren, min själ! Halleluja!” (Ps 104:35)
Totalt finns ”halleluja” med i Psaltaren 27 gånger (lika många som Nya testamentets böcker).
I Uppenbarelseboken finns det med några gånger i kapitel 19, efter att det stora Babylon är störtat. Babylon är en symbol för ondskans sista utpost på jorden. Bibelns sista halleluja-rop är ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning” (Upp 19:6).
Det första halleluja-ropet är en bön om att Guds godhet ensamt ska få regera. De sista halleluja-ropen beskriver hur den bönen fått sitt svar.
Lämna ett svar