Jesper Juul och ditt kompetenta barn

Barnuppfostran är ett ämne som är ständigt aktuellt för mig numera. Jag har också skrivit en hel del om anknytning, och tipsat om Gordon Neufelds lysande bok om barns utveckling.

Jesper Juul och Gordon Neufeld skulle förmodligen vara överens om det mesta. Juuls bok är en klassiker i norden så vitt jag förstått. Jag rekommenderar den varmt och det finns mycket att bli utmanad  av.

”Ditt kompetenta barn” är inte en bok om uppfostran. Det är snarare en bok mot barnuppfostran. Den vänder sig emot tanken på att barn behöver formas genom uppfostran för att bli ”riktiga” människor. Tvärtom är barn kompetenta från början, uttrycker sina behov på ett sunt sätt och kämpar för att få det de behöver för att växa och utvecklas. Neufeld skulle bara hålla med; när barn får sina behov av anknytning tillfredsställda så går utvecklingen så att säga av sig själv.

Mycket av det som kallas barnuppfostran är direkt skadligt för barnet och tar formen av en slags maktkamp mellan barn och vuxen. I botten ligger idén att barnet i botten är motspänstig och trotsig och behöver tämjas. Så är det dock inte, skriver Juul, i nio fall av tio väljer barn (och vuxna?) att samarbeta istället för att gå emot.

Vadå, skulle barn samarbeta? Jodå, även om det inte alltid är så det ser ut i de vuxnas ögon. De spelar med i den situation de hamnat i och anpassar sig till den när de kämpar för att få sina behov tillgodosedda. Tyvärr gäller ju det där med att barn inte gör som man säger utan som man gör, det finns anledning till stor självkritik för alla oss föräldrar. Samarbetet kan vara antingen felvänt eller rättvänt, ett barn som blir tystat blir antingen tyst eller bråkigt.

Juul skriver att det viktigaste för ett barn är att lära sig ta ansvar för sig själv och sina känslor och behov. Om de gör det kan man tryggt lita på att respekten och hänsynen till andra kommer på köpet.

Istället för att påverka barn på något slags mekaniskt sätt måste vi inte att all påverkan på dem sker genom relationen med oss. Det vi har att göra är att vara sådana mot dem som vi önskar att de ska bli, det finns inga genvägar tyvärr. Istället för att framträda som anonym polis eller ordningsman måste vi våga ta plats personligt. Tala till barnen på ett relationsplan. Uttrycka oss i Jag-budskap och så vidare. Det häpnadsväckande är att han menar att då växer vi också själva som människor och lär oss alltmer att ta ansvar för oss själva. Här finns mycket att vinna för alla!

Det där kändes mest som lite slarvigt skum på ytan, det är svårt att återge böcker så kortfattat men är du förälder så läs boken och prata om det du läser med din partner, det är bra grejer!

Veckans bästa på Vandra Vägen

Nä just det, inte den vanliga länkbilden. Asklöv istället.

Det har varit lite lägre tempo på bloggen den här. Det är ju trots allt semestertider för mig. Det har ändå blivit ett och annat som jag tycker du ska kolla in om du missat:

Den coola prästen Simon
Har utan tvekan varit veckans stjärna här. Dels eftersom han dykt upp som en cool präst, dels för att hans bloggpost om vad ordet Halleluja betyder har rakat upp i toppen bland den senaste tidens mest lästa bloggposter. Kul! Heja på lite så skriver han kanske något mer snart.

Ikonkonst för midsommar
Själv är jag mest nöjd med att ha fått skriva om de små och stora detaljerna i ett (två faktiskt) klassiskt ikonmotiv av Johannes döparen.

De fattiga
Förr hände det oftare att jag skrev om olika böcker jag läst. Nu har jag i alla fall läst ut ”mina drömmars stad” av Per Anders Fogelström och skrivit rätt viktiga saker om hur jag sett på fattiga. Vare sig det är 1800talets Sverige eller 2000-talets Filippinerna.

Plåtade kyrkor
Jag har rest lite i landskapet och försökt fånga något av dels slottskyrkan på Läckö, dels Kinne-Klevas gamla kyrkoruin på bild. Fina ställen!

Kyrka i ruiner i Kinne-kleva

Växte denna ask upp intill en medeltida kyrka?

Jag har fotobloggat en hel del från olika kyrkor på sista tiden. Här kommer en variant på det. En bit ifrån den ”nya” kyrkan i Kinne-kleva ligger resterna av den gamla. Vägen passerar precis intill och man ser att här är en kyrkogård. Nu har jag varit framme och sett ruinen. Den ser uråldrig ut men kom ihåg att ungefär lika gamla kyrkor är i drift än idag på väldigt många håll i landskapet!

Gravsten modell äldre
Själva formen på kyrkan är inte så ovanlig. Man kan till och med fortfarande se att koret (det längst framme) ligger ett steg upp jämfört med långhuset (det stora rummet). Det har jag skrivit om i bloggposten ”pilgrim i kyrkorummet”.

Klockstapeln intill är kvar och har en mycket vacker tupp på taket. Någon gång ska jag skriva mer om vad kyrktupparna står för!

Mindre seriös fotobloggpost

Sommarledigheten tar ut sin rätt. Idag gör jag det lätt för mig med en slags lånad fotobloggpost med bilder från @classicpics på twitter. Bilder som är roliga och gör en glad är inte att förakta? Här är en flicka som blir förföljd av pingviner!

Och två nunnor som busar med en tredje i snön…

Felmålad gata. Påminner faktiskt om en gammal bloggpost om ett sammanhang där man inte kan göra fel

Enmansorkester!
Och… det här.
Jag vill också ge två fina länktips med fantastiska och lite oväntade foton. En där klassiska skulpturer klätts ut i moderna kläder och ser jättecoola ut. Och en med 20 tidlösa foton. Enjoy!

Läckö slottskyrka, en fotobloggpost

Läckö slott
Det blir som sagt en del fotobloggande såhär under sommaren. Jag tycker om att fotografera (och lär mig väl så sakteliga) och besöker en och annan miljö som är relevant för bloggen nu på semestern. För någon vecka sedan besökte vi Läckö slott. Tanken var att vi skulle se på fotoutställning med Mattias Klum men det var uppe i slottet, inte så lätt om man har dubbelbarnvagn med sig. 
Läckö slottskyrka
Läckö slottskyrka är lättillgängligare. Den som följt mig ett tag vet att jag tycker saker är intressantare ju äldre de är, i det kyrkliga perspektivet är nu inte Läckö kyrka så gammal. Den är ”bara” från 1600-talet. Landsändan kryllar ju annars av kyrkor från 1100-talet och liknande. Hur som helst är slottskyrkan magnifik och välbevarad i stilen. 
Längs väggarna ser vi apostlarna avbildade med sina pinoredskap (de blev ju martyrer nästan alla). Intill står trosbekännelsen uppställd på olika tavlor, ett sätt att utsmycka som går tillbaka till medeltiden.
St Thomas
Aposteln Tomas är där till exempel. Tydligen med ett svärd? Kanske en indisk turban?

Annars är det gott om änglar i tak och på väggar!

Mycket vackert är det!

 Över orgeln ser man dessa käcka keruber.

Sista bilden är från huven över predikstolen. Där ser vi Maria med flera!

Veckans samlade favorittweets

Midsommar betyder tydligen att fler skriver fler och bättre saker än vanligt på twitter. Här är några upphåvade fångster ur den digitala floden. I vanlig ordning sorterar jag dem i ”kristna”, ”kloka” och ”roliga” även om jag är allt mindre nöjd med den uppdelningen. Klokt och roligt är ofta detsamma och skillnaden mellan de ”kristna” och de kloka är ofta inte större än att Gud inte nämns. Nåja, nån struktur ska man ju ha. Nu kör vi.
Kristna (?) tweets
Och så några korsningar mellan bibelord och starwars. Piggar alltid upp.
Några verkligt fina tweets om att hitta sitt eget människovärde:
Den här… stämmer ju inte, men det gör å andra sidan inte tjatet om att det skulle vara en fallos heller så jag kommer köra med den här framöver:
Augustinus, det är grejer det!
Kloka tweets

(Vandra Vägen!)
Det här har jag ju skrivit om, lycka v.s. glädje?
Roliga/fyndiga tweets:

Dagen före midsommarafton:
Så här är det. Fast jag är glad att ni som läser den här bloggen är så tåliga.

Veckans bästa tweet
är skrivet av @gudargod och uttrycker mycket av mina känslor kring sociala medier. Det där med gräset som är grönare än mitt eget.
Tack alla! det blev många tweets den här gången. Är folk mer spirituella om sommaren?

Manila och "mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström

Men, vad har den här bilden med en skildring av Stockholm på 1800-talet att göra? Vänta så ska jag berätta.

Jag har nu lyssnat klart på ljudboksversionen av ”Mina drömmars stad” av Per Anders Fogelström. Det är en stark historia om Henning och Lotten som arbetar och försöker försörja sig i 1800-talets Stockholm. Det finns också flera böcker till som följer familjens senare generationer.

Det är en bok med mycket elände i. Hårt slit. Stora barnkullar. Smuts. Sprit och prostitution. Det är nyttigt att påminna sig att det här faktiskt inte var speciellt länge sedan. 150 år eller så.

Det är lätt att hysa sympatier för Henning och Lotten. De sticker ut som nyktra, strävsamma och renliga i en tid då det var undantag istället för regel. Trots deras fattigdom och utsatthet framträder de som djupt mänskliga och man känner igen sig i dem.

Nu till bilden ovanför.

Som den vana läsaren av bloggen vet har jag som yngre besökt IFI-kyrkan på Filippinerna. Filippinerna är ett fattigt land. Det påminner på många sätt om Sverige för länge sedan. De flesta är fattiga, det flyttar in horder till Manila från provinserna varje dag. Alla vill de söka lyckan men för de flesta väntar bara ett annat slag av hårt slit. Stockholms bistra vintrar slipper de men istället har de tyfoner och jordbävningar som raserar deras ruckel. På bilden ser vi sådana inflyttande ”squatters” som byggt skjul längs järnvägsspåren.

Men likheterna stannar inte där.

När jag reste till Filippinerna hade jag bara sett verkligt fattiga människor på avstånd. På TV eller i enstaka fall med en tiggarmugg på gatan. Jag trodde att jag visste hurdana de var. Smutsiga, trasiga och eländiga.

Döm då om min förvåning när jag fick tala med dem och finna att de var som jag. Fattigdom gör ingen till mindre människa. På Filippinerna liknar många Henning och Lotten. Mitt i det fattiga är man strävsam, renlig, har hela kläder. Ler och är vänlig mot de man möter. Har sina lyckliga stunder mitt i slitet.

Ytterst sett är det väldigt lite som skiljer oss människor åt. Pengar, geografisk plats eller plats i historien, det är bara skrap på ytan. Du är som jag. Och jag är som du.

Johannes döparens ikon

Jag använde den här ikonen som illustration till bloggposten ”jag är inte messias, sa Johannes” för ett tag sedan. Bilden och innehållet i dagens bloggpost har jag hämtat från iconreader.blogpress.com.

Nu på söndagen efter midsommar är det Johannes döparens dag. Egentligen ska den infalla 25e juni, precis 6 månader före juldagen och Jesu födelse, men som många helger flyter den lite mer och ligger numera på söndagen i midsommarhelgen.

På bilden ser vi Johannes. Han står vid vattnet han döper i. Han är ovårdad och skäggig och klädd i kamelhår. Bredvid honom ser vi ett litet träd med en yxa bredvid, en påminnelse om Johannes budskap om annalkande dom (yxan är satt till roten av trädet).

En märklig grej är att Johannes har vingar. Det är för att han är budbärare åt Gud, ordet ängel betyder just det.

Nere i hörnet ser vi också Johannes huvud (igen, han har ju det kvar på axlarna också). Det ligger på ett fat, precis som det gick till när Johannes blev avrättad.

Den gröna färgen visar oss Johannes som asket (”det gröna martyriet”) och med ett kors som påminnelse om hans röda, blodiga martyrium.

På skriftrullen finns en hymn om Johannes döparens död för Herodes hand.

Som bonus kommer här ännu en ikon. Enligt traditionen var Johannes inte bara Jesu förelöpare på jorden utan också i dödsriket. Här predikar han för de döda om räddningen som kommer genom Jesus Kristus!