 |
| Också en slags musik? |
Det finns några sådana saker som nästan bara sker i kyrkan i vårt samhälle. I optimala fall är det en åldersblandad miljö där alla åldrar träffas tillsammans. Det är också ofta kyrkan som ordnar läger för barn och unga, en sak att vara stolt över. Men det är inte det jag tänker på.
Jag tänker på sången. Jag läste den här artikeln från SvD igår (fast den är äldre), den handlar om hur det går utför med sångens plats i både familjer och skola. Allt fler har allt svårare med teknik och mod att sjunga. Barn i mellanstadieåldern har orimligt ofta problem med heshet. Å andra sidan har man kunnat se vilka positiva effekter sång har i jämförbara grupper som musikklasser. Den som sjunger i kör lär sig både att lyssna in sin omgivning och att ta plats. Det befrämjar växandet som människa och har en massa positiva medicinska effekter.
Sången lever dock och frodas i kyrkan. Dels förstås genom körverksamheten men också genom helt vanlig unison sång utan några pretentioner. Vi sjunger i psalmer och lovsånger utan prestationskrav. Det är härligt att det är så.
Som präst står man ju ofta längst fram och hör då rätt bra hur det låter med sången i bänkarna. Ibland låter det riktigt illa. Då brukar jag bli varm om hjärtat, för det innebär ju att alla vågar sjunga oavsett om man tycker man ”kan” eller inte. Sådan sång tror jag värmer Guds hjärta (och prästens då) extra. Kyrkan är ju tänkt att vara platsen vi får komma till som vi är, inte som vi tror vi måste vara för att få vara bra nog.
Lämna ett svar