En oväntad gåva!

Stolt vän till IFI-kyrkan

Plötsligt låg den här i brevfacket på jobbet, postad i Eskilstuna. Det visade sig vara en gåva från min vän Sharon på Filippinerna, skickat via en filippinsk präst som arbetar i svenska kyrkan. Så väldigt oväntat och så väldigt roligt!

Den oberoende filippinska kyrkan är en systerkyrka med full kyrkogemenskap till svenska kyrkan. Vi erkänner varandras lära, dop, ämbete, rubbet. Jag har ju hälsat på i ”IFI” som kyrkans namn förkortas och mött människorna där. Fått dela lite av deras livsvillkor och jag är mycket stolt att få räknas bland deras vänner!

Thank you Sharon!

Om Les Miserables och Guds rike

Les Miserables

Jag lyssnade under en tid i livet mycket på musikaler. Därför var det spännande att se resultatet när ”Les Miserables” nu blivit film. Les Miserables håller jag (och många andra) för det bästa av det bästa i musikalväg och jag tror jag kan den i stort sett utantill ord för ord också nu långt efteråt.

Själva filmen blev något av en besvikelse även om fotot var väldigt vackert och skådespelarna skickliga. Det brast på en rätt viktig punkt nämligen.. sången. Russel Crowe är imponerande tung i kroppen men han sjunger rätt illa. Hugh Jackman är inte heller någon toppsångare. Tråkigt att de inte valde att välja skådespelare på annat sätt.

Nog om det, nu vill jag skriva om vad vi kan lära oss om kristen tro utifrån Les Miserables. Gud nämns nämligen ganska flitigt och på flera olika sätt.

Gud nämns många gånger som en slags förlängning av den förtryckande överheten. Det är inte alls märkligt och egentligen en rättvis känga till Kyrkan som ofta svikit de fattiga och ställt sig på överhetens sida. Kristen tro har varit (och är på många håll) ett mäktigt medel för att hålla folk lugna.
Tydligast blir det här i den tro den oerhört stränge polisen Javert ger uttryck för. Gud är där framförallt garanten för rättvisa och lag och precis som Javert själv (om trianglar hade en gud skulle den ha tre hörn  som det sägs) omutlig och skoningslös.

Under dramats gång så jäser det av revolutionsiver i Paris. Studenterna vill kasta om det gamla samhället och bygga en bättre värld. Av det blir det inget. Revolten slås ner i blod. För mig står det för alla de misslyckade och blodiga försöken att bygga Guds rike på jorden med mänskliga medel. Alltför många gånger har det resulterat i att människor som var tänkta att styra som goda änglar visar sig ha blivit djävlar istället.

Den Gud jag menar har något med den kristna tron att göra visar sig i huvudpersonens liv. Jean Valjean  har slitit under en orimligt hård dom, 19 års straffarbete för att ha stulit en limpa bröd. När han kommer ut är han utstött av samhället och tvingas in på tjuvens bana igen av desperation. Allt förändras när han möter den oväntade godheten och barmhärtigheten hos en gammal biskop. Han möter kärlek och Gud rör vid hans själ. För mig ligger berättelsen om den förlorade sonen i främlingslandet nära att associera till.

Det är mötet med godheten, inte den hårda lagen, som kan göra oss till bättre människor. Valjean får betyda mycket för hundratals människor som ledare för ett företag han lyckas starta. Han som själv mött barmhärtighet längst ner i avgrunden är den som tar sig an andra svaga. Hans liv blir ett liv för andra och genom honom sipprar det in en rännil av godhet till människorna i denna hårda värld. Det är en enastående vacker bild av kristet lärjungaskap.

Musikalens slut pekar som jag förstår det mot det kristna hoppet. Att även om vi är oförmögna att bygga den goda världen själva så ska Gud en dag fullborda sitt befrielseverk. Gud verkar på tusen sätt genom tusen människor mitt i det fördolda och undanskymda. Genom miljoner Jean Valjeaner genom historien. En dag ska hans rike bli allt i alla.

Vad föreställer bilden del XXIV

Vips så hade det gått två veckor sedan senaste bildgåtan, hur gick det till? Det verkar dessutom vara så länge sedan att jag inte kan se på facebook vem som svarade vad, illa, illa! Ni som vet att ni svarat rätt kan ju berätta det för någon i er omgivning och mottaga deras respekt. Eller nåt. Jag vet dock att Marcus H svarat rätt på twitter. Det är nämligen profeten Elia vi ser, känd från kungaböckerna, för sin mantel och sin starka blick (enligt bilden). Den som kan läsa grekiska bokstäver i ikonstil kan läsa ut det av att det faktiskt står på, vilket Stefan påpekat. En ledtråd är också korpen som kommer med mat till Elia under den svåra torkan då Gud hindrat regnet efter Elias bön om det. Elia är gamla testamentets verkliga superhjältegestalt, den som gör de största och häftigaste underverken. Han och Mose räknas som de främsta profeterna i gamla förbundet, därför är det dem Jesus står bland på förklaringsberget.
—-
Bra, bra. Här kommer en annan fråga (tack vare Simon än en gång). Vem föreställer den här bilden?

Svara via epost, facebook, twitter, kommentarsfält, flaskpost etc. Så kommer rätt svar ut vilken vecka som helst…

Gravallvarligt IV; Vättlösa igen

Gravstenar och det som står på dem har varit föremål för en del bloggposter här på Vandra Vägen. Nu är turen kommen till en som jag länge velat skriva om. Den står ut mot muren mot parkeringen på Vättlösa kyrkogård (precis som stenen med ”här vilar oskulden”). Stenen är anonym och jag har inte en aning om vem eller vilka det kan vara som vilar under den. Texten lyder i alla fall:
STILLA MÅ MITT
STOFT NEDGÖMMAS
I DEN TYSTA JORDENS FAMN
MÅ DET RUM AV WERLDEN GLÖMMAS
DER JAG HVILAR UTAN NAMN
RUM OCH NAMN VÄL HERREN KÄNNER
DÅ HAN ROPAR SINA VÄNNER
Som jag skrev i ett tidigare gravstensblogginlägg så kan man ju inte ta med sig sitt ”namn” i graven. Det vill säga ära eller vanära man hopat här i livet. Vi får lita på att Gud är den som har det sista ordet om oss. Och att han vill ha oss hos sig.

Veckans samlade favoriter från twitter

Redan onsdag. Jag fick en massa beröm för mina twittersammanfattningar förra veckan och det var roligt tycker jag. Vad tycker du om dem (kommentera, kommentera)? Här är nu det bästa av det förra i veckan som gått. Klokt, fyndigt, roligt och annat.
Kristna (?) tweets
Lite andra finns det allt där också men ändå…
Det här ligger det stor visdom i tror jag:
Kloka tweets


Vi ska bli som barnen va?
Det här var ett elegant sätt att förklara hur vi kan vara olika och ändå dra åt samma håll:
Roliga/fyndiga/märkliga/övriga tweets

Exotiskt! Var känslan när det här dök upp i flödet:

Den här var sååå nära att bli veckans bästa tweet, fantastiskt ju!

Veckans bästa tweet
kommer från @RymdTweets som alla twittrare borde följa! Hisnande!
Tack alla!

Veckans bästa på Vandra Vägen

Långsam tigersnigel, missar mycket men kommer ikapp allt eftersom?


OJOJOJ, jag har visst missat att publicera den här bloggposten med det bästa av det förra. Jag gör det nu då istället.
—-

Så vill jag ännu en gång hålla liv i några bloggposter från veckan som gått. Om du inte läst innan så kan du gott göra det nu!

Björnen sover
Vad säger den sången om kristen tro? En hel del trots allt!

Vågar man kalla sig kristen?
En (tröstrik) bloggpost om vem som är ”en riktig kristen”.

Ateistens gudstro
märks inte i munnens bekännelse men kanske i värderingarna?

Tyck inte synd om
Vem vill egentligen vara någon andra tycker synd om?

Pilgrimsvandring på leden mellan Lidköping och Husaby

Så har jag då pilgrimsvandrat igen. Nu börjar jag också bli ganska varm i kläderna vad gäller att leda vandringar tycker jag. Som en del i tre dagars kombinerad vandring och hitta-hem-konsert så gick jag i lördags med en grupp längs pilgrimsleden mellan Lidköping och Husaby. Det var en ny sträcka för mig och fin var den också.
Vandringen ut ur stan var oväntat vacker. Leden går precis längs Vänerns strand och utsikten mot Kållandsö och Kinnekulle är fantastisk. Första rastplatsen var vid ett fågeltorn strax utanför stan. Där påbörjade vi ett samtal utifrån stjärnan och korset, symbolerna för födelse och död. Det blir ofta väldigt fina samtal under en pilgrimsvandring. Man kan snabbt gå på väsentligheter istället för det vanliga tugget om vad man jobbar med och sådant.
På bilden ovan ser vi andra rastplatsen. Sedan följde dagens första tysta vandring, ända bort till bron över ån inne i Källby. Den som ville fick fundera på några ord från johannesevangeliet som återkom i konserterna; ”sanningen ska göra er fria”. Själv tänker jag att det ska till mycket kärlek också för att balansera de hårda kanterna som sanningen ofta kan ha…

Längs järnvägsspåren

Lunchen serverades vid Källby äventyrsgård där vi också blev filmade från luften av en radiostyrd skapelse. Mycket oväntat. Där avvek vi alltså lite från leden men vi kom på den igen senare.
Efter lunch blev det ännu en kort vandring i tystnad då vi fick fundera utifrån den långa versionen av heliga Birgittas bön. Under den vandringen nådde vi fram till den vackra lövskogen vid Kinnekulles fot!

Sista rasten blev vid ”Lasse i bergets grotta”. Ett stenhus byggt vid stenkanten där Lasse och hans fru Inga bodde för bortåt hundra år sedan (?). Den sista biten samtalade vi lite kring förebilder i livet.

Väl framme i Husaby serverade damerna i Husaby hembygdsförening soppa gjord på… de här råvarorna! De presenterades pedagogiskt i form av en liten bukett framför grytan. Mycket snyggt gjort!

Konsert vid utomhusscenen i Husaby, med historien om en ung kvinnas sökande efter meningen med livet (med hjälp av sankta Helena) avslutade dagens vandring.
Tack alla medvandrare. Hoppas vi får gå ihop snart igen!

Familjeläger och clownerier

I söndags hade jag glädjen att få komma och vara med på avslutningsgudstjänsten för Husaby pastorats familjeläger på Sjöängsgården utanför Mariestad. Många glada barn och vuxna som tillbringat helgen ihop i tält, stuga och med diverse äventyr.

Visst blir man glad när det ser ut så här när stolar ställts fram till gudstjänst? Tre barnstolar på rad! Nu tror jag i och för sig att de inte stod så under själva gudstjänsten men bilden är vacker, gör plats för barnen!

Med i gudstjänsten var också clownen Hjärtrud och hennes dockkompis Bella. De talade om kärlek och att Gud alltid älskar oss (viktigt budskap som både du och jag behöver nöta in).

Pilgrimens mål

Pilgrimer på väg mot målet.

Efter den senaste pilgrimsvandringen till Husaby kom jag att prata med en medvandrare. Han sa att en bra sak med pilgrimsvandringen jämfört med andra vandringar är att man kommer fram till ett mål också. Annars blir det lätt att man bara fortsätter in i bilen och åker man hem utan att ha kommit fram på riktigt. Det är viktigt att göra något av framkomsten.

Jag tror att det geografiska målet för pilgrimsvandringar idag ofta är rätt knepigt att förhålla sig till för den moderna pilgrimen. I den pilgrimsvandringsskildringar jag läst är det ofta så. Den känsla av enkel meningsfullhet man kanske känt under vandringen kan bytas i förvirring när processen abrupt avbryts av att man är framme. För vad betyder egentligen st Olavs ben för mig idag? Vad är det jag ska göra här vid målet som är så viktigt? I gamla tider fanns det färdiga mönster att falla in i vid pilgrimsmålet också men i vår tid är det inte så.

Sett ur ett existentiellt perspektiv är det så att när vi kommer fram till ett mål inser vi att vår väg inte slutar där. Här finns inte det vi längtade efter eller sökte efter med vandringen. Ytterst sett finns ju inte fullkomligheten förrän i himlen. I bästa fall kan det finnas en flisa av den vid de jordiska pilgrimsmålen men det verkliga målet är vi inte framme vid.

Trots detta är det alltså ändå bra att ha ett mål att komma fram till för att man inte ska slarva bort hela vandringsupplevelsen för tidigt.

Hur ser du på pilgrimsfärder och pilgrimsmål?