 |
| Pilgrimer på väg mot målet. |
Efter den senaste pilgrimsvandringen till Husaby kom jag att prata med en medvandrare. Han sa att en bra sak med pilgrimsvandringen jämfört med andra vandringar är att man kommer fram till ett mål också. Annars blir det lätt att man bara fortsätter in i bilen och åker man hem utan att ha kommit fram på riktigt. Det är viktigt att göra något av framkomsten.
Jag tror att det geografiska målet för pilgrimsvandringar idag ofta är rätt knepigt att förhålla sig till för den moderna pilgrimen. I den pilgrimsvandringsskildringar jag läst är det ofta så. Den känsla av enkel meningsfullhet man kanske känt under vandringen kan bytas i förvirring när processen abrupt avbryts av att man är framme. För vad betyder egentligen st Olavs ben för mig idag? Vad är det jag ska göra här vid målet som är så viktigt? I gamla tider fanns det färdiga mönster att falla in i vid pilgrimsmålet också men i vår tid är det inte så.
Sett ur ett existentiellt perspektiv är det så att när vi kommer fram till ett mål inser vi att vår väg inte slutar där. Här finns inte det vi längtade efter eller sökte efter med vandringen. Ytterst sett finns ju inte fullkomligheten förrän i himlen. I bästa fall kan det finnas en flisa av den vid de jordiska pilgrimsmålen men det verkliga målet är vi inte framme vid.
Trots detta är det alltså ändå bra att ha ett mål att komma fram till för att man inte ska slarva bort hela vandringsupplevelsen för tidigt.
Hur ser du på pilgrimsfärder och pilgrimsmål?
Lämna ett svar