Det godas problem

En vacker och skön dag för längesedan. Varifrån kommer det goda?

Det talas ofta om ”det ondas problem” eller mer specifikt ”teodiceproblemet”. Kärnfrågan är hur det är möjligt att Gud finns och är god och mäktig när det också finns så mycket ont i världen.

Jag brukar ofta vända på det i tankarna (och här menar jag verkligen inte att förringa mängden av lidande i världen). Hur kan det finnas så mycket gott om det inte finns en god Gud? Vi upplever ändå i regel livet i sig som något gott, ibland även när det är helt orimligt svårt och outhärdligt att leva?

Varifrån kommer allt det goda och vart kan jag gå med min tacksamhet om det inte finns en Gud?

Jag tänker också på Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” där han skriver om människans ursprung. Enligt vad forskarna säger idag har vår mänskliga historia inte alls alltid präglats av en bister och mörk strid alla mot alla utan av samarbete och strävan efter goda relationer. Hur mörkt än livet är så kan vi inte bortse från att det många gånger är härligt att leva, vad gör vi med den erfarenheten?

Göteborgs domkyrka som fotobloggpost

Göteborgs domkyrka

Jag brukar fotoblogga när jag besökt någon intressant kyrka och nu har jag nyligen varit i Göteborgs domkyrka. Den är betydligt yngre än många andra domkyrkor och jag föredrar egentligen det medeltida intrycket men vacker är den ändå!

En källa där man enligt skylt kan släcka sin törst lekamligen

Utanför på gatan finns denna källa där man enligt skylten kan släcka kroppslig törst. För själens törst går man lämpligen till kyrkan intill!

”När dig lekamlig törst till jordiskt watten drifver
låt själen njuta det som lifsens källa gifver
Det ena har du här sök templet som där står
att blifva undervist hur du det andra får”
Utanför hittade jag en av vårt lands sista telefonkiosker. Domkyrkan står orubbligt kvar och ser sådana kortlivade företeelser komma och gå.

Den sista telefonkiosken?
Inne i kyrkan spelade och sjöng elever från en skola i Budapest tillsammans med elever från L-M Engströms gymnasium intill, man ser dem gå runt och förbereda sig.

En blick framåt koret

I ett sidokapell fanns en fascinerande fotoutställning över kyrkans olika skepnader genom åren. Här ser vi bilder från gasljusets tid. I varje bänkgavel finns det gaslyktor! Dessutom skymtar man de extrabänkar som fanns i mittgången. Då när det begav sig var kyrkan mer välfylld på gudstjänster och då kunde man inte slösa plats på en bred gång!

Samma kyrka med gaslyktor

På typiskt romantiskt sätt ser vi änglar och ljussken kring ett kors. Inte så mycket kött och blod som i de medeltida skulpturerna.

Predikstolen var en pampig pjäs men evangelistsymbolerna var vackra! 

Kyrkoherde Erik Långström berättade att det egentligen var på kungligt påbud som kyrkorna utrustades med predikstol på 1600-talet. Det var inte i första hand för att gudsordet skulle stå oemotsagt utan kungsordet! Värt att låta predikstolen vara nuförtiden då?

75.000 igår!

Så här såg det ut nyss på sidvisningarna. Nu har vi tillsammans passerat 75.000-strecket. Smolket i glädjebägaren är att det varit väl många irrelevanta träffar sista tiden. Det var kanske dumt att skriva om Elvis och Jesus för då drällde det in en massa amerikaner på sidan. Nu börjar statistiken normaliseras igen men om den inte gör det kanske det är lika bra att sluta titta på besökssiffrorna. Det är ju kul att se på dem i och för sig men kanske också skönt att låta bli. Som präst är det förstås skönt att se numerära framgångar någonstans i arbetet men siffrorna får inte heller bli för viktiga.
Jag gläds över dig som nyligen hittat hit och hoppas du också tar med några vänner till Vandra Vägen. Jag är ledsen att det verkar vara illa ställt med funktionaliteten på kommentarsfunktionen och hoppas att det någon gång ska bli bättre. Blogger bär ansvaret.
Har du förslag på saker jag borde skriva om på Vandra Vägen? Skriv en kommentar (om det går) eller maila till tomas.jarvid@svenskakyrkan.se

Samvete, ett ord att använda mer?

Laguppställning för Edmonton swastikas, faktiskt ganska oskyldigt eftersom det var före kriget.

Det är inte många som talar om samvete nuförtiden. Förr uppfattade man samvetet som Guds röst i ens inre men sedan kom Freud och lärde att det egentligen rörde sig om undermedvetna grejer och osunda skuldkänslor. Jag stötte på begreppet samvete igen nyligen i en bok av Ann Heberlein (”det var inte mitt fel”) och känner mig nu övertygad om att samvetet är något att ta på allvar.

Oavsett om det ”bara” är de värderingar du har med dig från uppväxten som ligger till grund för samvetet och det samvetet på det sättet säger kan sägas vara subjektivt så är samvetet ändå en röst att lyssna på eftersom det är en signal om ett ideal du eftersträvar för dina handlingar. Dåligt samvete är ett tecken på att du tycker du kunde ha handlat bättre och det är en signal att ta på allvar. Du förväntar dig bättre av dig själv!

Det är förstås så att våra samveten kan fungera tokigt på en del sätt. Det kan ju hända att vi fått med oss värderingar under uppväxten som är helt uppåt väggarna. En del skuldkänslor är falska skuldkänslor, sådant vi känner skuld för fast vi inte borde men det finns också äkta och sunda skuldkänslor. Vi tar ifrån oss viktiga verktyg för att möta livet om vi helt slutar lyssna på samvetet. Även när det gäller falska skuldkänslor lär vi känna oss själva genom att fundera på dem mer, inte mindre.

Brukar du lyssna på ditt samvete?

Blandade tankar på söndagen

Laga pariserhjul måste man göra ibland, tacka vet jag ejfeltorn (japp, jag har varit i Götet)

-Idag blir det inget gudstjänstfirande till förmån för välkomstceremoni för mitt kusinbarn.

-Jag har varit på personalresa med Husaby pastorat till Göteborg.Det är inte klokt vad mycket människor det är i stan. Och så stora hus sen!
-Men kokkaffe hade de inte ;)
-Det spökar både här och där i Husaby sägs det. Jag får väl ta fram krucifix och vigvattenflaska och göra en insats?
-Jag tror jag är sjuk igen. Elände.
-Jag tänker snart tillkännage en sak på bloggen. Lite nervös är jag allt.

Om att Vara bara människa

Skönt att vara bara människa, då får man vila lite ibland.

Man är ju inte mer än människa.

Det är ett intressant talesätt. Ofta tycker jag inte så mycket om det, det kan ju användas som lättvindig ursäkt.

Andra gånger är det skönt att tänka och säga de orden. Om man är människa behöver man inte bära hela världen på sina axlar, det är de alldeles för små för. Det räcker att jag bär det som kommer an på mig. Sinnesrobönen är bra för att få det att sjunka in.

I mina tankar behöver man en Gud för att kunna vara bara människa. Till vem ska jag annars lämna bort det mina axlar är för små för?

Vad tycker du om uttrycket? Det verkar vara problem med kommentarfunktionen men gör ett försök!

Schack och Timoteus, en bild till ett bibelord

Ett ungt schacksnille skåpar ut de gamla.

Idag bloggar jag på resande fot. Jag är på väg till Göteborg med alla anställda i Husaby pastorat.

Här är ännu en gammal bild som jag tycker talar om bibliska sanningar. Gåvor och talanger hör inte nödvändigtvis ihop med ålder. Det här unga schackgeniet illustrerar det.

Så här skriver Paulus till sin unge medarbetare Timoteus:

1 tim 4:12-16
Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Läs högt ur skrifterna, förmana och undervisa, tills jag kommer. Ta vara på den nådegåva du har, den som du fick när profetior utpekade dig och de äldstes råd lade sina händer på dig. Tänk på detta, lev i detta, så att alla ser dina framsteg. Ge akt på dig själv och din undervisning. Stå fast vid detta, ty gör du det räddar du både dig själv och dem som lyssnar på dig.

Tandläkarbesök och en tanke om tvivel

En man som vill hoppa och ta sitt liv, och de som räddar honom genom att resonera.

Jag har varit hos tandläkaren. Jag har egentligen inte någon tandläkarskräck eller så men det fick mig ändå att tänka på något Tim Keller sagt om tvivel.

Han berättade om något slags läkarbesök han skulle göra. Läkaren hade förklarat vad de måste göra för ingrepp och det trodde Tim förstås på. Det var välgenomtänkt och rationellt. Sedan fick han gå in i annat rum och ”då”, säger han, ”såg jag knivarna”. Genast verkade det inte alls vara en så bra idé längre och han undrade plötsligt om det här verkligen var nödvändigt. Kanske skulle det räcka med något mindre drastiskt? Utan knivar? Känslorna sa något helt annat än det klara förnuftet.

Sedan sa han att det ofta är så här med tvivel. Vi tänker oss gärna att vi tvivlar för att vi tänker och ifrågasätter för mycket men i själva verket kan det vara tvärtom. -Vi tänker för lite. I den situation vi står i krymper alla våra förnuftiga beslut och antaganden bort och det känns som att vi står på ett gungfly. Då gäller det att inte lyssna enbart på sina tvivel. Ofta tvivlar vi på vår tro men tror på våra tvivel men det finns inget som säger att det är mer rationellt än att tvivla på våra tvivel och tro på det vi egentligen tror på.

För Tim Keller gällde det att hålla fast vid det han redan bestämt sig för, att lita på läkarens erfarenhet och kunskap. När vi tvivlar får vi på samma sätt hålla fast vid det vi kommit fram till under mer klartänkta stunder i livet.

På bilden ser vi en man som tänker hoppa och ta sitt liv. Det är verkligen ett läge när det är värt att hålla ut. Det kanske känns bättre redan i morgon när man kommer ihåg vad man har att leva för?

Eva Spångberg och Sackaios

Så här ser det ut i andaktsrummet i Götene församlingshem. I ett altarskåp av Eva Spångberg finns tre bilder av Sackaios, tulltjänstemannen som var en huvudperson i evangelietexten i söndags. 
På första bilden ser vi honom med sin penningpung i handen. Han håller hårt i vad han har. Sedan möter han Jesus och allt förändras. På tredje bilden håller han inte i något men se så glad han är!
Jag brukar ta bilden som en uppmaning att stiga ner på olika sätt i livet istället för att sträva uppåt. Gud är hos de små!