Idag hinner jag inte blogga

Präst med portabelt biktbås

Idag hinner jag inte blogga. Bara flytta. Idag går flyttlasset för vår familj till ett hus på landet utanför Husaby. Det är alltid rätt jobbigt att flytta, båda fysiskt och känslomässigt. Det är svårt att bryta upp från sitt hem helt enkelt. Samtidigt är ju en flytt emellanåt nödvändig och i längden blir det här säkert till det bättre.

Jag har lurat på tanken att ha nån sorts adventskalender på bloggen men jag skriver ju ändå redan varje dag så det får vara. Jag gör en för mina konfirmander i vår hemliga facebookgrupp istället.
Så det är det med mig idag. Vad gör du denna sköna förstaadventsafton?
I morgon har jag förresten två gudstjänster. En i Ledsjö 11 och en i Husaby 18. Kanske ses vi där?

Den gode konungen, säsongens ikon

Det är alldeles snart första söndagen i advent. Jag snabbar mig på att krama ur de sista tankarna om domsöndagstiden först.
Det här är ett av de allra vanligaste ikonmotiven. Kristus pantokrator, allhärskaren. Den är aktuell nu i domsöndagsveckan på flera olika sätt. Först och främst för att den föreställer Jesus som kung över allting, så som bibeln säger att det ska bli till slut. Han har all makt och han ser på oss med både skärpa och barmhärtighet.
På ikonen ser vi Jesus i förhärligat sken. Så är det egentligen med alla ikoner. På ikonerna ser vi inte vanliga skröpliga människor utan människor som blivit helt och hållet helade och upprättade av Guds nåd. Sådana som vi en dag ska få vara, så är vårt hopp. Till och med på korsfästelsikonen ser vi Jesus som fullkomlig och övermänsklig. Det kan vi tycka är märkligt först men så fort vi förstår logiken bakom bilderna så finns det stor tröst i det. När Gud tar sig an oss vet han inte bara vilka vi är utan också vilka vi en dag kan bli, vilka vi innerst inne är. Det är en stor tanke att meditera över i dessa dagar.
Har du en pantokratorikon hemma? 

Veckans samlade favoriter från twitter

Ännu en gång har jag samlat ihop en drös favorittweets från veckan som gått. Inte så många den här gången men ändå. Läs och förundras!

Kristna (?) tweets
Är denna vecka ovanligt få och tematiskt kretsar de alla kring romersk-katolska kyrkan. Den här första tycker jag är fantastisk!
Heja Tolkien! 
Ship of fools är en ny bekantskap som säkert dyker upp här igen, verkar värt att följa! Och skämt om präster och klänningar är ju alltid kul?
Kloka tweets

Roliga/märkliga/övriga tweets
Det var ju en imponerande samling namn för vår omvärld att förundras över…

Veckans bästa tweet
Kommer från @pialee_
Tack för ännu en vecka.

Är det långtråkigt i himlen?

Strid mot Djevulen. Tänk att få vila från den!

Såhär i domsöndagstid blickar vi mot tidens slut och Guds nya skapelse, eller himlen om man så vill (även om det ordet kan leda tankarna fel).

När man tänker på himlen och döden talas det ofta om vila. ”Vila i frid” säger vi. Sjömannens änka s att ”han har seglat hela livet men i himlen får han ro”. På en mängd bilder har vi sett människor och änglar sitta på moln och spela harpa. Kanske som en fortsättning av det långsamma livet på långvården?

Är det en lockande tanke att vila i himlen? Jag tror inte det. För många verkar den himmelska (eller upprättade och fullkomliga om man så vill) rätt… tråkig. Ska det inte HÄNDA något?

Allt beror på ett missförstånd tror jag. Det är inte så att man hela tiden vilar i himlen. Att vara människa handlar ju också om att vara verksam och kreativ. Vad vore vi utan det? Nej, men däremot innebär tillvaron i himlen vila från synden och dess härjningar och plågor i våra liv.

”Ty här på denna jorden är synden med i allt
och ger åt allt det sköna en främmande gestalt
den kan mig inte döma sen själv fördömd den är
den kan mig ännu plåga men så den ska ej där”

Så sjunger vi i ”jag är en gäst och främling”. Att ondskans grepp om oss lossnat innebär förstås en enorm vila. Och en vila som befriar oss till än mer kreativitet.

Då återstår bara frågan:

Vad gör man egentligen i himlen som ger utlopp för kreativiteten? Inte en aning. Har du en gissning? Skriv en kommentar!

En andlig kostcirkel

En stor andlig kostcirkel

Ärkebiskop Anders Wejryd ger ut en andaktsbok med texter för hela året. Som den återkommande bloggläsaren vet är också jag med och skriver en sådan bok på Verbums förlag. I båda fallen (tror jag) utgår texterna från kyrkoåret. Där finns texter fastställda för varje vecka under året och för stora helgdagar.

Wejryd har sagt nyligen att kyrkoåret är som en andlig kostcirkel. Man har alltid sina älsklingsrätter och saker man betydligt hellre läser om och tänker på än andra men i längden blir det för ensidigt och utmanar oss alltför lite. Vi behöver på något sätt ta del av mångfalden i bibelns rika skafferi. Det är delvis det kyrkoåret är till för.

Tack vare kyrkoåret får vi följa Jesu liv och gärning från advent och jul då vi firar att Gud blev människa, under våren fortsätter resan genom Jesu liv (detta kallas ”Herrens år”) fram emot fastan och påsken då vi firar uppståndelsens mysterium, grunden för hela kyrkan. Därefter pingsten och en stor mängd söndagar om vår väg som kristna i Jesu efterföljd. Sist kommer domsöndagen som var nu i söndags. Under dessa stora drag i kyrkoåret finns också olika mindre helger som ändå är av stor vikt för helheten. Kristi förklarings dag, Marie bebådelsedag och så vidare.

Det är kanske frestande att hoppa över långfredagen, annandag jul (tema martyrerna) och över huvud taget saker man tycker är jobbiga att ta till sig men då blir helheten lidande. En av poängerna med att läsa bibeln är just att vi möter motstånd och leds på nya tankevägar. En gud som alltid tycker som vi, tja det är inte så troligt att den finns mer än som en avbild av oss själva i vår fantasi. Men om Gud utmanar och är omöjlig att komma till klarhet med, då står vi inför något som är större än oss själva när vi läser bibeltexterna.

Vad säger du om det här? Brukar du följa kyrkoåret på något sätt?

Konungens och segerns dag

Jag tycker ju det är roligt att använda ny teknik så jag hade verkligen sett fram emot att lägga upp en ny podpredikan idag, från gårdagens högmässa. ”Söndag hela veckan” som lägger ut filerna på iTunes verkar dessutom ha lagt till bra funktioner för nedladdning och annat, och predikan blev dessutom bra i stunden den predikades. Det är ju i mycket ett samspel mellan predikant och församling hur det blir till slut. Men så blev ljudet på inspelningen jättedåligt. Tråkigt. Det blir en ny chans nästa vecka.

Här är i alla fall predikan på domsöndagen, eller ”Kristus, konungens dag”, som den heter på många håll i världen:

Många kungar. I Uppenbarelsebokens slut står det att vi ska vara kungar från evighet till evighet. Hoppas man slipper uniform…

Predikan i Kinne-kleva kyrka 
Domsöndagen är en av de allra viktigaste söndagarna på året. Det är från det den här dagen handlar om som vi har vårt ofattbart stora och underbara kristna hopp. Det är dagen som på väldigt många håll runtom i världen går under namnet ”Kristus konungens dag”, segerns dag. ”Herrens dag” kallas den redan av gamla testamentets profeter. Jesu återkomst är inte ett hot utan ett löfte till denna lidande värld!

Vi vet att Jesus seger över ondska, synd och död redan är vunnen genom det som skedde på korset och i graven som var tom på påskdagens morgon. Samtidigt ser vi all ondska i världen, den verkar finnas kvar? Tydligast i nya testamentet blir det här om man läser Paulus i lite större sjok så man får sammanhangen klara för sig. Han skriver utifrån att det redan skett men att det ändå inte skett färdigt än, Guds räddningsverk. Han gläds åt att segern är vunnen av den korsfäste Kristus, inget kan skilja mig från Guds kärlek, skriver han, samtidigt som han också kan berätta om hur han kan märka att han fortfarande är fången under syndens lag i sina lemmar, inte nog med att det onda finns i världen, det finns i honom själv fortfarande! Men så ska det inte alltid vara! Gud ska lägga allting under Sonens välde. Guds goda vilja ska ske och Gud ska vara allt i alla.

Ibland hör man en liknelse vid andra världskriget. Kriget var i princip avgjort när de allierade trupperna landstigit i Normandie på dagen D. Tyskarna hade inte en chans att hålla två fronter i Europa och det vara bara en tidsfråga innan de skulle ge upp. Nu var de dock inte alls benägna att ge upp snabbt så att skadorna blev så små som möjligt utan sålde sig dyrt, ödelade en ofattbar mängd liv till, fast saken var förlorad för dem. På samma sätt har det goda egentligen redan segrat genom Jesu död och uppståndelse, det är bara det att lidandet fortsätter ett tag till. Paulus skriver att det är för vår skull det får vara så, för att vi ska hinna byta sida och gå in under Jesu välde av egen vilja. Man kan

likna oss människor, tyvärr, vid rebeller som ofta står emot det goda här i världen, det onda har en allierad i var och en av oss. Tur att det goda har det också!

Men en dag hade ändå den sista bomben fallit. Befrielsens dag då man firade på gatorna och kastade ner papper från husen och var glada att kriget var slut. När det gäller Herrens dag, så är det inte bara den sista bomben som fallit, det har också den sista örfilen, den sista sjuksängen är tom, den sista orättvisan är utjämnad, det sista brottsoffret har fått upprättelse, den sista familjefejden har tagit slut, den sista terroristen har lagt ner sina vapen, den sista ensamheten är borta. Herren själv ska göra döden om intet, ondskan om intet, lidandet om intet och han ska torka alla tårar från våran ögon. Med sina egna genomstungna händer (utan handskar). Herrens lidelse ska göra detta. En ny himmel och en ny jord där rättfärdighet och fred och glädje inför Guds ansikte är det som präglar tillvaron. Så slutar den bibliska berättelsen!

Javisst, men gäller det mig? I dagens läsningar har vi hört Daniels vision av Gud, den helige Guden från vars tron det strömmar fram eld och som låter hämta sina böcker och låter domare träda fram. Det är för övrigt enda gången vi får Gud beskriven för oss som en gammal man i bibeln vad jag vet. Samma sak i uppenbarelseboken. Det är på en och samma gång en av de allra mest upplyftande och hoppingivande texterna som finns i bibeln, om hur Gud ska förnya hela skapelsen och återupprätta alla fallna. Men det är också djupt allvarliga ord och också här öppnas det böcker och människor döms efter det som står i böckerna. Jesus har ju sagt att en dag ska allt komma fram i ljuset, både människors goda handlingar och de onda. Inte konstigt att man skyr det ljuset om ens handlingar varit onda. Vi är många som har gjort onda gärningar. Alla.

Det där är otäckt fast å andra sidan tror jag inte vi vill ha det på något annat sätt? Visst att jag kanske inte vill att det jag själv dolt bakom vackra ord och falska leenden ska komma i dagen men å andra sidan, det andra onda då- det som folk gjort mot mig? Det som krigsherrarna i Syrien eller Afghanistan gör mot sina medmänniskor, ska inte rättvisa skipas där, människor ställas till svars för vad de gjort?

Jag läste om när Saddam Hussein blev dömd. Det var många som inte var glada när han avrättades, inte för att de tyckte så värst mycket om honom utan för att sanningen aldrig kom fram helt. Kurderna hade blivit utsatta för enormt lidande under lång tid men de brotten kom aldrig upp till åtal, när man tyckte att man hade tillräckligt mycket att sätta dit Saddam Hussein för så verkställde man dödsstraffet. Men det betydde att kurderna aldrig fick något erkännande för det de blivit utsatta för. Ingen blev ställd till svars för det. Det var inte hämnden som egentligen var det viktigaste utan rättvisan! Gud kan inte heller släta över några brott men han vill oss väl och vill rädda oss. Tvivlar vi på det får vi vända blicken mot mannen på korset. Han ger räddning åt den som tar emot.

Människorna ska dömas efter det som står i böckerna. Men de som står i livets bok ska räddas. Man kunde tänka sig att Gud var som en dålig lärare eller chef som tittar bort och låtsas inte se när någon blir utsatt för dålig behandling men vad vore det för Gud? Gud ser allt. Tur att han också ser på oss med kärlek. Hur det går i domen är det ingen av oss som vet. Går någon förlorad? Finns det någon Gud inte lyckas vinna med sin kärlek? Det får vi lämna till Gud. Men om vi själva tvivlar på vår ställning inför Gud ska vi inte bedöma oss själva utan lyssna på Guds löften till oss.

Jag har på mig prästens vita kläder. Egentligen är det de kläder vi alla har inför Gud, dopdräkten. Det är rena kläder men de är inte våra. Vi har fått låna dem. Det är Jesu kläder. När Gud ser på oss ser han inte på våra synder utan på Jesu fullkomlighet som vi fått klä på oss. Han tar vår synd, vi får liv i utbyte! Så är det att ha en frälsare. Återstår då också att leva som en som har på sig Jesu rättfärdighet, det sätter viss press på hur man beter sig, men Guds kärlek till oss beror inte av våra prestationer.

För att sammanfatta:
Herrens dag, den stora och underbara, då ingen nöd och ingen klagan ska finnas mer. Den får vi med glädje och bävan vänta på. Den kristna berättelsen slutar i

Slutet gott allting gott. Och är inte allt gott än så är inte allt slut än.

9 blandade tankar på (dom)söndagen

Nånsin undrat hur man gör vindruvor? En rätt blandad bild.

-Idag är det domsöndagen. Den stora finalen i kyrkoåret innan vi börjar om med första advent nästa vecka.

-Domsöndagen är inte så populär men det beror bara på fördomar.

-Nästan varje domsöndag i mitt liv har jag varit i kyrkan och lyssnat på en präst som försöker undvika ämnet.

-En rolig sak är till exempel att jag ska få göra pod av min predikan igen, det är länge sedan sist.

-I torsdags fick vi besök av två klasser andraklassare i Kinne-kleva kyrka för att prata om döden. Det behöver inte vara svårt att samarbeta kyrka-skola. Ämnet är ju lite tungt men dagen avslutades med en fin musikal som var hoppfull.

-Igår pratade jag om dopet med mina konfirmander. Det är alltid svårt att veta hur saker landar men jag minns i alla fall att jag pratade väldigt mycket…

-Och så lekte vi Noas ark-leken, alla djuren överlevde!

-Ikväll är det gudstjänst i Taizéanda i Husaby kyrka. det känns konstigt att inte förbereda någon predikan till en gudstjänst. Jag har blivit en pratsam präst.

-Och på fritiden flyttar vi. Det är jobbigt men det går över.

Vad gör du idag?

CS Lewis och jag

Lewis blev bland annat känd för allmänheten sedan det stått om honom och hans tro i Times.

Igår var det precis 50 år sedan C S Lewis dog. Dessutom dog John F Kennedy och Aldous Huxley (författare till ”du sköna nya värld) samma dag, Peter Kreeft har skrivit en fin bok om ett samtal dem tre emellan på andra sidan. Men det var inte det jag ville skriva om. Utan om mig och Lewis.

Det första jag läste av Lewis var, precis som de flesta andra, Narniaböckerna. Min brorsa nördade ner sig rejält i dem och kunde varje detalj och själv var jag också fascinerad. Allra bäst tyckte jag om ”den sista striden”, kanske just för det där med strid. Såna tyckte jag alltid om att läsa om som barn. Senare insåg jag hur mycket likheter det fanns mellan Narniaberättelserna och den kristna tron. Det är också ett skäl till att man kan få så stor behållning av att läsa böckerna också som vuxen. Man hittar alltid någon ny och vacker likhet någonstans. Min personliga favorit är nog hur lejonet Aslan följer och leder slavpojken i Hästen och hans pojke.

Jag har också läst en del av Lewis populärteologiska böcker. Lewis var egentligen fackman på gamla myter och litteratur men fick snabbt en väldigt stor läsekrets inom kristen litteratur. Jag minns att när jag var på samtal på Johannelunds teologiska högskola inför studierna där, så berättade jag för Tone om att Lewis böcker betydde mycket för mig. Lustigt nog har jag inte läst mycket av dem sedan dess. Först tog studierna mycket av lästiden och nu barnen. Jaja, det kanske blir tid igen någon dag för jag har rätt många av hans böcker kvar att läsa.

Jag vill rekommendera ”Kan man vara kristen” varmt. Den läste jag i tonåren någon gång och blev djupt gripen. På engelska heter den ”Mere Christianity” och det sätter fingret på något annat vackert hos Lewis. Han ställde sig aldrig vid några frontlinjer i strider mellan olika kristna grupper utan såg sig först och främst som kristen. Sina gudstjänster firade han så vitt jag vet som anglikan men han hade vänner som hade annan tro, till exempel katoliken JRR Tolkien.

Andra böcker att nämna är ”Den stora skilsmässan” och ”från helvetets brevskola” (som jag inte gillade jättemycket som ung men tror jag skulle gilla nu).

Sedan måste alla läsa Lewis ”rymdtrilogi” (Utflykt från tyst planet, Perelandra och Vredens tid). På ett sätt liknar de Narniaböckerna men är för vuxna. Fantastiska böcker! Perelandra var jämte ”det rätta ansiktet” (också bra!) de böcker Lewis själv var mest nöjd med.

Vad har du själv för erfarenheter av att läsa Lewis böcker? Kommentera!

En gåva till Vandra Vägen

Det kom en bok på posten. Jag tackar och bockar!

Häromdagen kom det ett brev till mig från en dessförinnan okänd bloggläsare. I brevet fanns en bok om teologi för barn och unga (”Livsmod, om teologi, barn och unga”). Jag gläder mig över gåvan (och förr eller senare ska jag väl hinna läsa den också) och åt att ha läsare ända uppe i ärkebiskopens kansli. Tack Maria!

Det är första gången Vandra Vägen får post på det här sättet men det vore roligt om det inte är den sista. Om du känner för att skicka vykort, böcker, julklappar, reliker eller varför inte rent av pen… Nä, nu skojar jag. Men jag blev glad över att få post så tveka inte om du känner för att höra av dig den vägen.

Som vanligt står det kvar att jag gärna ber för dig om du hör av dig om det, eller svarar på frågor om kristen tro, eller över huvud taget står till tjänst för dig som läser.