Jag tycker ju det är roligt att använda ny teknik så jag hade verkligen sett fram emot att lägga upp en ny podpredikan idag, från gårdagens högmässa. ”Söndag hela veckan” som lägger ut filerna på iTunes verkar dessutom ha lagt till bra funktioner för nedladdning och annat, och predikan blev dessutom bra i stunden den predikades. Det är ju i mycket ett samspel mellan predikant och församling hur det blir till slut. Men så blev ljudet på inspelningen jättedåligt. Tråkigt. Det blir en ny chans nästa vecka.
Här är i alla fall predikan på domsöndagen, eller ”Kristus, konungens dag”, som den heter på många håll i världen:
 |
| Många kungar. I Uppenbarelsebokens slut står det att vi ska vara kungar från evighet till evighet. Hoppas man slipper uniform… |
Predikan i Kinne-kleva kyrka
Domsöndagen är en av de allra viktigaste söndagarna på året. Det är från det den här dagen handlar om som vi har vårt ofattbart stora och underbara kristna hopp. Det är dagen som på väldigt många håll runtom i världen går under namnet ”Kristus konungens dag”, segerns dag. ”Herrens dag” kallas den redan av gamla testamentets profeter. Jesu återkomst är inte ett hot utan ett löfte till denna lidande värld!
Vi vet att Jesus seger över ondska, synd och död redan är vunnen genom det som skedde på korset och i graven som var tom på påskdagens morgon. Samtidigt ser vi all ondska i världen, den verkar finnas kvar? Tydligast i nya testamentet blir det här om man läser Paulus i lite större sjok så man får sammanhangen klara för sig. Han skriver utifrån att det redan skett men att det ändå inte skett färdigt än, Guds räddningsverk. Han gläds åt att segern är vunnen av den korsfäste Kristus, inget kan skilja mig från Guds kärlek, skriver han, samtidigt som han också kan berätta om hur han kan märka att han fortfarande är fången under syndens lag i sina lemmar, inte nog med att det onda finns i världen, det finns i honom själv fortfarande! Men så ska det inte alltid vara! Gud ska lägga allting under Sonens välde. Guds goda vilja ska ske och Gud ska vara allt i alla.
Ibland hör man en liknelse vid andra världskriget. Kriget var i princip avgjort när de allierade trupperna landstigit i Normandie på dagen D. Tyskarna hade inte en chans att hålla två fronter i Europa och det vara bara en tidsfråga innan de skulle ge upp. Nu var de dock inte alls benägna att ge upp snabbt så att skadorna blev så små som möjligt utan sålde sig dyrt, ödelade en ofattbar mängd liv till, fast saken var förlorad för dem. På samma sätt har det goda egentligen redan segrat genom Jesu död och uppståndelse, det är bara det att lidandet fortsätter ett tag till. Paulus skriver att det är för vår skull det får vara så, för att vi ska hinna byta sida och gå in under Jesu välde av egen vilja. Man kan
likna oss människor, tyvärr, vid rebeller som ofta står emot det goda här i världen, det onda har en allierad i var och en av oss. Tur att det goda har det också!
Men en dag hade ändå den sista bomben fallit. Befrielsens dag då man firade på gatorna och kastade ner papper från husen och var glada att kriget var slut. När det gäller Herrens dag, så är det inte bara den sista bomben som fallit, det har också den sista örfilen, den sista sjuksängen är tom, den sista orättvisan är utjämnad, det sista brottsoffret har fått upprättelse, den sista familjefejden har tagit slut, den sista terroristen har lagt ner sina vapen, den sista ensamheten är borta. Herren själv ska göra döden om intet, ondskan om intet, lidandet om intet och han ska torka alla tårar från våran ögon. Med sina egna genomstungna händer (utan handskar). Herrens lidelse ska göra detta. En ny himmel och en ny jord där rättfärdighet och fred och glädje inför Guds ansikte är det som präglar tillvaron. Så slutar den bibliska berättelsen!
Javisst, men gäller det mig? I dagens läsningar har vi hört Daniels vision av Gud, den helige Guden från vars tron det strömmar fram eld och som låter hämta sina böcker och låter domare träda fram. Det är för övrigt enda gången vi får Gud beskriven för oss som en gammal man i bibeln vad jag vet. Samma sak i uppenbarelseboken. Det är på en och samma gång en av de allra mest upplyftande och hoppingivande texterna som finns i bibeln, om hur Gud ska förnya hela skapelsen och återupprätta alla fallna. Men det är också djupt allvarliga ord och också här öppnas det böcker och människor döms efter det som står i böckerna. Jesus har ju sagt att en dag ska allt komma fram i ljuset, både människors goda handlingar och de onda. Inte konstigt att man skyr det ljuset om ens handlingar varit onda. Vi är många som har gjort onda gärningar. Alla.
Det där är otäckt fast å andra sidan tror jag inte vi vill ha det på något annat sätt? Visst att jag kanske inte vill att det jag själv dolt bakom vackra ord och falska leenden ska komma i dagen men å andra sidan, det andra onda då- det som folk gjort mot mig? Det som krigsherrarna i Syrien eller Afghanistan gör mot sina medmänniskor, ska inte rättvisa skipas där, människor ställas till svars för vad de gjort?
Jag läste om när Saddam Hussein blev dömd. Det var många som inte var glada när han avrättades, inte för att de tyckte så värst mycket om honom utan för att sanningen aldrig kom fram helt. Kurderna hade blivit utsatta för enormt lidande under lång tid men de brotten kom aldrig upp till åtal, när man tyckte att man hade tillräckligt mycket att sätta dit Saddam Hussein för så verkställde man dödsstraffet. Men det betydde att kurderna aldrig fick något erkännande för det de blivit utsatta för. Ingen blev ställd till svars för det. Det var inte hämnden som egentligen var det viktigaste utan rättvisan! Gud kan inte heller släta över några brott men han vill oss väl och vill rädda oss. Tvivlar vi på det får vi vända blicken mot mannen på korset. Han ger räddning åt den som tar emot.
Människorna ska dömas efter det som står i böckerna. Men de som står i livets bok ska räddas. Man kunde tänka sig att Gud var som en dålig lärare eller chef som tittar bort och låtsas inte se när någon blir utsatt för dålig behandling men vad vore det för Gud? Gud ser allt. Tur att han också ser på oss med kärlek. Hur det går i domen är det ingen av oss som vet. Går någon förlorad? Finns det någon Gud inte lyckas vinna med sin kärlek? Det får vi lämna till Gud. Men om vi själva tvivlar på vår ställning inför Gud ska vi inte bedöma oss själva utan lyssna på Guds löften till oss.
Jag har på mig prästens vita kläder. Egentligen är det de kläder vi alla har inför Gud, dopdräkten. Det är rena kläder men de är inte våra. Vi har fått låna dem. Det är Jesu kläder. När Gud ser på oss ser han inte på våra synder utan på Jesu fullkomlighet som vi fått klä på oss. Han tar vår synd, vi får liv i utbyte! Så är det att ha en frälsare. Återstår då också att leva som en som har på sig Jesu rättfärdighet, det sätter viss press på hur man beter sig, men Guds kärlek till oss beror inte av våra prestationer.
För att sammanfatta:
Herrens dag, den stora och underbara, då ingen nöd och ingen klagan ska finnas mer. Den får vi med glädje och bävan vänta på. Den kristna berättelsen slutar i
Slutet gott allting gott. Och är inte allt gott än så är inte allt slut än.
Lämna ett svar