Spår av den odelade Kyrkan

Liljestenar. Här i Ledsjö kyrka men de finns överallt kring Kinnekulle!

Min företrädare Erik Långström berättade något som gjorde intryck på mig.

I trakten kring Kinnekulle finns ett stort antal ”liljestenar”, den äldsta kristna konsten i vårt land. De som vet vad de talar om menar att de bär likheter med mönster från den östliga delen av Kyrkan. Andra, kanske pålitliga, källor säger att en del av liljestenarna kan vara huggna precis utanför vårt hus i Husaby. För länge sedan.

Hur gamla liljestenarna är är en debattfråga men Erik hade talat med någon som bestämt menade att de senast var huggna vid början av 1000-talet. Skälet är att 1054 råkade den världsvida Kyrkan ut för sin första (riktigt stora) kyrkosplittring. Öst och Väst, Konstantinopel och Rom skildes åt som fiender (efter lång tid av osämja). Efter 1054 och denna smärtsamma kris borde det burit emot att göra östkyrklig konst i väst, även om Sverige får anses vara en avkrok i sammanhanget.

Det där är säkert sakfrågor som kan diskuteras länge men det öppnade mina ögon för något djupt fascinerande. När de första kristna levde här i trakten och högg sin konst ur berget fanns det i stort sett ännu bara en Kyrka i världen. Splittringen hade inte blivit synlig som nu. Kanske är detta en av få trakter i Sverige där man så tydligt kan se spår av den odelade Kyrkan?

Det här innebär en sak till. Ibland hör man slarvigt att tiden före reformationen betecknas som ”då kyrkan var katolsk” och Svenska Kyrkan räknar ofta bara sina anor tillbaka till 1500-talet. Det stämmer ju inte, för det här är allas vår historia. Vi har alla rötterna i den odelade kyrkan och ingen kan göra anspråk på den för egen del. Vi får låta historien vara något som påminner oss om att vi hör ihop!

Jag har tidigare skrivit om att splittringen är vår tids största heresi. 

Vad tänker du om allt detta?