Sankta Valborgs dag!

Den heliga Valborg

—-
Det här skrev jag för ett år sedan men det är ju lika aktuellt i år igen. Det är roligt att få veta vem den där Valborg var!
—-

Skara stift har en vänrelation med den lutherska kyrkan i Bayern och just nu har vi en präst därifrån, Gerhard, på besök i våra trakter. Häromdagen när jag träffade honom nämnde han att Valborg firas också i sydtyskland. Det är till och med så att helgonet (jo, det finns ett sådant) Sankta Valborg verkade där!
Valborg (med det ursprungliga namnet Walpurgis, det du!) föddes i England omkring år 710 och var möjligen av kunglig släkt. Hon kallades till Tyskland av ärkebiskopen av Mainz för att hjälpa till med missionsarbetet där. Med tiden blev hon abbedissa för ett kloster i Heidenheim där hon också dog år 779. Efter helgonförklaringen flyttades hennes reliker den 1 maj vilket därför blev hennes helgondag. Sedan är det ju det där med att vi i Sverige envisas med att fira saker kvällen innan, på Valborgsmässoafton.
Valborgskulten (hon helgonförklarades 870) innehöll tidigt drag av motarbetande av onda makter och häxtro. Därav det där med bålen, även om jag också hört att det fanns rent praktiska skäl; man ville skrämma de vilda djuren så långt bort som möjligt när det var dags att släppa boskapen på bete i skogen.
Valborg/Walpurgis blev också både Englands och Tysklands första kvinnliga författare sedan hon skrivit ner berättelser om sina bröder (båda också helgon) Willibald och Winibald.
För ett liknande livsöde i Sverige kan man till exempel tänka på St Sigfrid som jag bloggat om. Tittar du under kategorin ”helgon” så finns där en hel del spännande historier här på bloggen!
Glad Valborg önskar Vandra Vägen!

Sta Anna i Sverige idag

Sta Anna

I vintras skrev jag om Sta Anna av Novgorod, född som prinsessan Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter. Kanske döptes hon samtidigt som Olof i Husaby kyrka.

Tack vare internetkontakter har jag fått veta lite mer om hennes ställning i Sverige idag.
2009 kom en relik av Sta Anna till Sverige och turnerade runt mellan olika församlingar där ortodoxa samlas. Här är ett tv-klipp från Sta Annas Ortodoxa församling i Eskilstuna. Mycket vacker ortodox musik ingår, värt att se!

Och så här stod det om det i kyrkans tidning.

För den som är fascinerad av ortodoxa kyrkan rekommenderar jag också detta klipp från gudstjänsten när reliken kom till Sverige:

Om Jesus har uppstått från de döda

Den tvivlande Tomas känner på Jesus sår. Är det han är inget sig likt!

Om Jesus har uppstått från de döda:

Då är han den han sagt att han är
Då betyder hans kors det han sagt att det betyder
Då lever han nu
Då är Gud som Jesus säger att han är

Då är Gud verklig

Då finns det ett kärleksfullt ansikte under allt vi möter

Då är vi i bättre händer än vi vågar tro

Då finns det hopp också i dödens mörker

Då är döden död, hur mycket den än sprattlar

Om Jesus har uppstått från de döda

Vilket vi tror.

Jag kan inte vad du kan

För stora uppgifter måste man hjälpas åt. Som att såga ner redwoodträd för hand, eller bygga på Guds rike.
Dagens bloggpost är en barnsång!

Ofta är det så att det gömmer sig stor vishet i de allra enklaste barnsångerna. Här är en sång som jag fick sjunga en hel del i kyrkans barngrupper när jag var liten;

”Jag kan inte vad du kan,
du kan inte vad jag kan.
Men Gud har en uppgift som passar för mig
och en annan som passar för dig.”

Det roliga är att jag känner en pigg 90-årig dam som brukar sjunga på den här sången ofta. Den är en källa till glädje för henne.

Det påminner om det jag skrev för ett tag sedan om att det finns olika uppgifter som passar för människor med olika gåvor.

Stor och enkel visdom. Det är inte en tävling. Vi kompletterar varandra istället. Vad skönt att inte behöva bära världen på mina små axlar!

Blandade tankar på (konfirmations)söndagen

En stark präst. Är det sådan här man ska vara? Minns inte var jag fick fotot från, tack så mycket om du ser detta!
Idag är det säkert också någons bröllopsdag (jag fick bakläxa på det jag skrev igår förresten. Jag kanske inte hade rätt helt och hållet verkar det) men i så fall är jag inte inblandad. Idag är det däremot konfirmationsdag för mina konfirmander. Det blir några intensiva timmar. 
Men det är ett tag dit i skrivande stund. Vad säger du, är det dags att börja koka bönor (05.51)?
Igår var jag för första gången vigselförrättare på en överraskningsvigsel. Alla trodde de skulle på dop enbart. Det var kul tycker jag.
Det är fint att viga samman folk. Man står så nära inpå och känner laddningen när löftena ges på ett speciellt sätt. Sen tycker jag ju det är väldigt roligt att tala om kärlek. Igår talade jag bland annat om kung Oddysseus som surrade sig vid masten vid sirenernas sång.
Igår var förresten hela livet representerat. Begravningssamtal med ett sorgehus, och dop med vigsel. Och idag är det konfirmation. Livet som präst!
Jag ska säga till konfirmanderna att konfirmationen inte är en engångsgrej egentligen. Vi får bejaka vår tro och Guds löften till oss varje dag. Det är det som är att leva i sitt dop.
Sedan ska jag pusta ut hemma. Äta de där bönorna och så. Både påsk och konfirmation klart. Sedan alltså. Om en stund.
Föräldraledigheten är nära nu. Jag lär ha en vikarie ordnad och vi har skaffat en cykelvagn till barnen. Nu kan jag satsa fullt ut på att vara skäggig grönavågenpappa.
Igår fick jag höra att konfirmationslägret på Skagagården ska läggas ner. Det var väldigt tråkigt. Där har jag varit konfirmandledare tre somrar och tänkt att våra barn ska gå en dag. Hoppas det går att rädda lägret på något sätt.
Detta med pollen är inte något vidare tycker jag. Förr kände jag inget men nu tycker jag det är jobbigt varje vår.

Gräs ska man snart klippa också. Saknar väl snart vår förra gräsmatta på 40 kvadd eller så. Hoppas gräsklipparen i ladugården fungerar…

När bruden själv fick börja välja

Bröllop i kyrkan. Mellan två jämlikar.

Idag är det någons bröllopsdag! Så brukar jag som präst, lite förundrat, tänka när jag är på väg till en vigsel. För ett par människor är detta en av livets största dagar och jag får vara med på ett hörn. Det är en stor ära och glädje för mig.
På en föreläsning med emeritusprästen Ingvar Bengtsson fick jag höra mer om hur bröllopen gick till i Sverige innan den kristna tron riktigt fått fäste. Då gjorde Kyrkan en av de största förändringarna mot ökad jämställdhet i vår historia.

Enligt den germanska sed som gällde då var bröllopet i första hand något mellan släkterna. När själva bröllopet ägde rum så skedde det genom ett handslag mellan brudgummen och… brudens far. Bruden själv stod och tittade på från sin plats medan hennes livsväg bestämdes åt henne.

Så tyckte inte den kristna kyrkan att det fick gå till. Båda parter i ett äktenskap måste gå in i det av fri vilja.

Det här var förstås inte så snabbt avgjort. I praktiken bestämde nog släkterna en hel del ett bra tag framöver men det var i alla fall lagligt så att det var kvinnan själv som bestämde vem hon sade ja till. Ingvar Bengtsson antydde också att det ända sedan dess är så att vigselförrättaren frågar mannen i paret först. På det sättet har kvinnan sista ordet.

Det är allt det här som ligger i den historiska bakgrunden när det förekommer (mest utomlands men på senare år även i Sverige) att brudens far går med bruden in i kyrkan och lämnar henne till sin man. Han lämnar över henne till nästa herre så att säga. Det är också därför reaktionerna från kyrkans sida ibland blir starka mot sådana nya seder, brudöverlämningen hör ihop med det här som vi en gång kämpade för att få bort.

Finns det uppgifter för mig?

Känns det som att det finns massor av lockande uppgifter att ta sig an i din församling?

Jag tänker ibland på det där med ideella insatser i kyrkan. Jag har ju själv lön från kyrkan och jobbar dessutom som präst. Av tradition och vana är det ofta rätt många saker som faller på prästen vare sig han eller hon är lämpad eller inte. Det ska bara vara så. Ideella (eller ”frivilliga” som det kallas) har ofta väldigt begränsat spelrum utöver en del traditionella uppgifter, till exempel koka kyrkkaffe. Det tycker jag är dumt.

En kompis till mig berättade om sitt engagemang i en frikyrkoförsamling i Stockholm. Han tyckte det var helt fantastiskt för han gjorde bara sådant han tyckte var roligt att göra. Och det gjorde de andra engagerade också. Pastorn var en fena på att leta upp folk med de mest skiftande gåvor så att var och en bara behövde göra sådant de hade intresse för.

Som anställd är det förstås inte konstigt att man gör både det ena och det andra som man kanske inte skulle göra som ideell och som läget är nu i Svenska Kyrkan så dominerar de anställda kraftigt i församlingsarbetet. Så kommer det dock inte alltid att vara. Kyrkan kommer alltmer behöva bäras upp av många ideella som var och en bidrar med sitt. Det kommer nog bli en väldigt smärtsam process men kanske kommer det också goda saker ur den. Att fler är med och bär upp kyrkan till exempel.

När jag har funderat på det där med frivilligt engagemang för egen del så har jag noterat att jag av någon anledning tycker det är väldigt jobbigt att ordna med fika och sådant. Om någon frågade skulle jag kanske ta på mig sådana uppgifter men det skulle inte vara roligt. Däremot är det roligt när man får använda de gåvor man tycker man har, så det är värt för oss alla att fundera på vad vi egentligen skulle vilja göra i kyrkan. Det som inte är tråkigt och plikt för att någon måste utan som skulle vara roligt och passa just dig och mig?

Skulle det vara att byta däck åt tanter?

Att instagramma åt sin församling?

Att… ja vadå? Jag märker att jag så snabbt hamnar i de saker som redan görs men om fler människors gåvor ska i bruk måste det innebära att vi får frihet att göra det vi själva kan och vill och tjäna kyrkan med det. Hur gör vi då?

Den här bloggposten var så tydlig och klar i mitt huvud men jag tror det mest blev svammel.

Korset var en skampåle

Mycket folk kring Jesu kors. Nästan inga var hans vänner, de hade flytt av rädsla för mobben.

Jag fortsätter att dröja mig kvar i påskens budskap. Idag vill jag skriva lite om skam.

Jag tror att vi är många som lider av skam, kanske utan att veta om vad det är vi upplever. För mig har det varit en ögonöppnare att lära sig mer om skammen så det kanske det är för dig också. Läs till exempel mer här om vad skam är.

Det är värt att påpeka att Jesus också upplevt skam. Dessutom i dess mest djävulskt utarbetade form. Korsfästelsen var på sätt och vis ett skamstraff.

Avklädd, naken, hjälplöst uttittad och uthängd, hånad. Helt i händerna på människor som vill en ont. Som vill ens död.

Det känner varje mobbningsoffer igen sig i men det är också en beskrivning av hur det var att bli korsfäst. Förutom det uppenbara att det var en väldigt plågsam och våldsam död så var det också en död på skampålen. Lite som att man bokstavligen dog av skam. I vilket fall dog man i skam. Det var en skamfylld död.

Det innebär nog en hel del tröst för varje skammad person. Jesus vet. Gud vet hur det är att lida under andras hårda blickar. Jesus har varit med om det och han står med oss på år sida, inte med mobbarna. Vi står inte ensamma.

Vad tänker du om detta? Hur hänger det Jesus gjort ihop med att läka våra skamsår?