 |
| Bröllop i kyrkan. Mellan två jämlikar. |
Enligt den germanska sed som gällde då var bröllopet i första hand något mellan släkterna. När själva bröllopet ägde rum så skedde det genom ett handslag mellan brudgummen och… brudens far. Bruden själv stod och tittade på från sin plats medan hennes livsväg bestämdes åt henne.
Så tyckte inte den kristna kyrkan att det fick gå till. Båda parter i ett äktenskap måste gå in i det av fri vilja.
Det här var förstås inte så snabbt avgjort. I praktiken bestämde nog släkterna en hel del ett bra tag framöver men det var i alla fall lagligt så att det var kvinnan själv som bestämde vem hon sade ja till. Ingvar Bengtsson antydde också att det ända sedan dess är så att vigselförrättaren frågar mannen i paret först. På det sättet har kvinnan sista ordet.
Det är allt det här som ligger i den historiska bakgrunden när det förekommer (mest utomlands men på senare år även i Sverige) att brudens far går med bruden in i kyrkan och lämnar henne till sin man. Han lämnar över henne till nästa herre så att säga. Det är också därför reaktionerna från kyrkans sida ibland blir starka mot sådana nya seder, brudöverlämningen hör ihop med det här som vi en gång kämpade för att få bort.
Lämna ett svar