Pappaledig präst

Typ så här

Typ så här

Igår gjorde jag en sista kort arbetsdag med röjande på kontoret och nu har föräldraledigheten börjat. Strängt taget är det väl semester först nu i juni men det är ju detaljer. Jag ska inte arbeta som präst den närmaste tiden utan som hemmapappa. Ordet ”föräldraledig” låter ju rätt glassigt men det blir förstås ett slit också.

Men präst är man väl alltid? På ett sätt är det ju så. En vän till mig sa om detta att ”jo, jag är alltid präst men jag vill verkligen inte alltid vara ”prästen”. Att vara präst är ju också en mycket säregen roll i tillvaron som är kopplad till prästens uppgifter. Som för alla människor är det viktigt att få släppa på sina roller och masker ibland hur fäst man än är vid sina uppgifter. Uppgifterna har jag inte just nu alltså. Självklart är jag fortfarande en som vill finnas till för min nästa i förbön och i möten.

Det är också ett bra sätt att påminna sig om sina prioriteringar i livet. Familjen är ens första ansvar. Läs gärna den här gamla bloggposten om 4 prioriteringar i livet. Den tillhör de bloggposter här jag själv tycker är viktigast.

Bloggen rullar på. Det bor ju ändå en predikant i mig som gärna vill uttrycka sig och dela sina tankar. På det sättet antar jag att prästen sitter i hela tiden. Det blir inte någon surdegsblogg eller så och blöjbyten och detaljer från vardagen med barnen behåller jag för mig själv.

En sak som faktiskt hänt varje gång jag bytt tjänst eller gått på föräldraledighet, och som hände nu också, är att det sista jag fått göra varit att leda en pilgrimsvandring. Det känns vackert att påminna sig om detta att vandra vägen tillsammans med andra vid varje skifte i livet.

Vad har du för erfarenheter av att vara hemma med små barn? Skriv gärna en kommentar!

Att leva under en öppen himmel

Jesus har just farit upp till himlen, man ser hans fotspår!

Jesus har just farit upp till himlen, man ser hans fotspår!

Igår ledde jag min sista gudstjänst på ett bra tag. Idag ska jag röja på mitt skrivbord och fixa lite, sedan börjar en lång föräldraledighet. Bloggen kommer nog att fortsätta som vanligt även om det säkert blir svårt ibland att lyckas komma till och skriva bloggposterna. Så värst många predikningar blir det i alla fall alltså inte. Jag är ändå förvånad att det fungerat såpass bra att sätta ut predikningarna i bloggen, de är ju skrivna för muntlig framställning och har sällan sett ut exakt som texten i själva predikoögonblicket.

Bilderna till är från taket i Husaby kyrka. Lärjungarna ser mot skyn men änglar på jorden talar till dem.

Nog snackat, här är predikan från kristi himmelsfärdsdag:

Under en öppen himmel

Idag är det Kristi himmelsfärdsdag. Det tog bra lång tid innan jag förstod poängen med den här helgdagen ska jag säga. Jesus åker upp till himlen på ett moln. Det är helt klart spektakulärt men det kan vara svårt att se vad det innebär för mig? Jag tror att det är så för rätt många människor, annars skulle den nog inte få heta ”kristi flygaredag” och så.

Det är kanske också är så att när vi hör om hur Jesus far iväg på ett moln så tänker vi att lärjungarna står övergivna kvar. Nu får de klara sig själva. Jesus har gjort sin grej och nu drar han och så får vi kämpa på tills vi dör och då kan vi komma till himlen (om vi nu varit tillräckligt goda, tänker vi i värsta fall).

Jesus säger inte så. Han säger inte att de ska klara sig själva nu utan han har sagt något helt annat. Han har sagt att han måste lämna oss men vi ska få hjälparen istället. Den heliga Anden som verkar osynligt i våra liv. När lärjungarna till slut sänker blicken från himlen så talar två män i vitt till dem (änglar kan man ana) och frågar varför de står och ser mot himlen. Det är lite gåtfullt det där men man kan ju tänka sig att det är en slags hälsning om att Jesus är inte borta. Himlen finns överallt. Dess representanter står här bredvid dem på jorden.

Man kan tycka att det är lite hårt att komma och ifrågasätta att de står och tittar på himlen med tanke på vad som just har hänt men också i det ryms det en stor hemlighet. Den kristna tron handlar inte (som det ibland framställs) om att komma undan den här världen, slippa ifrån allt jobbigt och komma till himlen. Kristen andlighet ska alltid vara jordnära och jordbunden. Det är här vi lever våra liv nu, och det är i den vardagen vi ska söka Gud som finns överallt. Det handlar inte om att drömma sig bort utan om att bli alltmer närvarande i denna värld. Det finns ett uppdrag de får på en gång, att vittna om Jesus. Med sina ord och med sina liv. Att ta emot kraft från den heliga Anden. Leva utifrån de goda nyheterna, börja i det nära, Jerusalem där de befinner sig, men även i ut i det okända. Samarien där det bodde allt möjligt patrask, tyckte man, och ända till jordens yttersta gräns. Där är vi nu får man säga. Sett från deras horisont.

Vi får också titta mot himlen ibland. Söka Guds Ansikte här i kyrkan, i bönen, i avskildhet. Vägen går inåt men också utåt. Sedan får vi göra som moder Theresa sa om sina systrar. De bad till Jesus om morgonen och sedan gick de ut för att möta honom i sina lidande medmänniskor.

Vi ska pilgrimsvandra direkt efter den här gudstjänsten och vandra till Ova, välkommen om du vill hänga på i sista stund. Det är som en bild av himmelsfärdsdagens tema. Vi vandrar, vi lever våra liv under en öppen himmel. Himlen finns ju överallt. Samma himmel är lika nära i Skälvum, som i Ova, som i Paris, som i Katmandu. Jesus, som tidigare varit begränsad som vi människor är, till att vara på en plats i taget, finns nu överallt, osynligt närvarande genom sin heliga Ande. Det var något nytt för lärjungarna men för oss har det alltid varit så. Vi som inte fått se och röra vid Jesus som de. Från och med himmelsfärdsdagen och pingsten känner vi igen vår egen situation. Gud syns inte, och det är inte så lätt att ha en relation till en som inte syns, man kan lätt tvivla och man kan känna det som att Gud är avlägsen. Så kan det vara även om vi i teorin vet att Gud är densamme nu som då. Jesus säger att det inte är så. I matteusevangeliet är hans sista ord till lärjungarna (oss): Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Jesus är borta, men ändå inte. Det är det som är poängen med dagens läsningar. Och poängen med de delar av trosbekännelsen som hör ihop med idag:

Jesus har makten

Jesus har makten.

 ”Uppstigen till himlen, sittande på Gud Faders högra sida.”

Faderns högra sida. Det är en bra plats, det hör man. I den gammaltestamentliga texten står det om en människoson som träder inför den åldrige på tronen och får makten över allting. Den som satt på kungens högra sida hade förstås, som man säger, kungens öra. I dagens evangelietext hör vi om hur Jesus ber för oss inför Fadern. Han vill oss väl, det har han bevisat på korset. I nästa rad står det att det är han som ska döma levande och döda och då är det skönt att veta att han hellre tar på sig domen själv än ser oss krossas av den.

Dagens tema är väldigt utmanande. ”Herre över allting”. På ett sätt är det inte så konstigt. ”Jorden är Herrens med allt vad den rymmer, havet och alla som bor i det” står det i psaltaren. Allt kommer ur skaparens goda händer. Men sedan har det hänt saker. Vem är det som bestämmer i världen? Vad skulle du svara på den frågan? Obama? Putin? Våldets män? Världen är lagd under tomhetens välde står det i bibeln. Destruktiva krafter härjar och ser ut att ha makten.

Paulus och Silas vållar oreda i Thessalonike i apg 17:

 ”Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också, och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.”

De där sista orden är så vackra att de griper tag i hjärtat på mig. Det är inte som det ser ut att vara. Det är en annan som är kung. Våldets makt ser stark ut men Jesus har besegrat den när den trodde den besegrade honom på korset. Jesus har makten och vi, vi är ytterst sett inte i våldets händer utan i Guds händer.

Men det är så svårt att förstå. Det är inte så det ser ut för våra ögon. Vi behöver mycket hjälp av den heliga Anden för att se på världen och livet på det sättet. Att genomskåda bluffen om man så vill. Ondskans makter är starka men vi tillhör en som är starkare än allt. Det kan leda till konflikter med det rådande i samhället. De första lärjungarna säger ju också att ”man måste lyda Gud mer än människor”. Det är väl därför det blir oroligheter kring de första kristna. Det står också

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Det är ett stillsamt motstånd mot det som är fel i världen, och den börjar i förnyelsen av våra tankar, ”ni ska få kraft när den helige ande kommer över er” som vi nyss läst.

Så sammantaget är himmelsfärdsdagens budskap så här: Jesus är alltid med oss, fast det inte syns och fast det kanske inte känns så. Det är han som egentligen har makten, vi lever under en öppen himmel.

Kvällsmusik: Om jag kommer opp till Jesus

I dessa dagar efter valet, då många verkar vilja ha ett mindre generöst samhälle gentemot flyktingar så tänker jag mycket på den här sången av Stefan Sundström. Den fångar så väl hur man ska tänka. Stå upp för den som är utanför vem det än är det gäller, flyktingen eller rasisten.

 

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men — här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus…

 

Slogantävlingstävlingsutlottningen avgjord!

Lotterna samlade i min prästhatt. Fint ska det va.

Lotterna samlade i min prästhatt. Fint ska det va.

För några dagar sedan utlyste jag en tävling/lotteri här på bloggen. Jag hade just skrivit huvuddragen från den mycket tänkvärda boken ”kärlekens fem språk” (om du missat bloggposten tycker jag du ska ta dig en titt på ”fem kärleksspråk och en kärlekstank”). Jag skrev förstås också om eventuella likheter mellan kärleksspråken och den kristna tron.

Och så utlyste jag en tävling. Alla som skrev en slogan åt Vandra Vägen fick vara med i utlottning av den nyss nämnda boken.

Det har kommit in några olika slogans. Här är, tror jag, de flesta. Det är inte utan att man blir lite generad, lite väl stora ord kan jag tycka. Undrar hur jag kan använda mig av de här men det har varit en kul respons i alla fall.

”Låt oss vandra vägen, den breda,

i alla lägen och se vart den kan leda.”

 

”Vandra vägen
i alla lägen.”

 

”Att vandra vägen ensam är inte alltid lätt,

här får vi tips o råd och kan gemensamt hitta rätt!

Kan läsa för sej själv, bara reflektera…

Behöver inte hålla med, har chans att kommentera.”

(Det här med att man kan reflektera utan att behöva hålla med tycker jag var fint att det kom med. Så hoppas jag att det jag skriver uppfattas.)

”Slå följe ”På vägen”,

utan tvivel, Tomas dig lär, den…..”

 

”Vandra Vägen är bloggen som har styrkan

att lära dig allt du vill veta om kyrkan.

Följ med och vandra vägen

och lär känna Bibeln i alla lägen.”

 

 

”Chapman, the Chatman, men låt det aldrig bli tjat, man!”

 

 

”Läs vandra Vägen eller hamna i diket”

 

Själva utlottningen gick till så att jag lade alla tävlandes namn i mitt prästplommonstop och så fick min yngsta dotter dra. Det tog ett tag innan hon fattade att det var det hon skulle göra men till slut tog hon i alla fall en lapp och vinnaren är:

Gerd.

Stort grattis! Jag ska ordna så att den utlovade relationsboken kommer på posten snarast. Nu får vi se när det kommer något sådant här nästa gång. Tack alla som deltagit!

Prästens selfies

Påsknattsselfie tagen av... mej förstås.

Påsknattsselfie tagen av… mej förstås.

Jag har tänkt en del på ”selfies” i dagarna, självporträtt hette det förr.

Jag har tagit en och annan selfie på sista tiden efter att länge ha varit rätt skeptisk. Det är förstås så att det finns dåliga saker med internetkulturens narcissistiska sidor. Man jagar likes, ofta rätt desperat. Många gör saker de inte borde för att behaga andra. Andra mår dåligt över utebliven bekräftelse, eller att man inte lever upp till idealen

Det är alltför lätt att håna längtan efter bekräftelse men jag tror man ska tänka en vända till först. Bekräftelse vill vi alla ha. Det är till och med så att vi på många sätt lever av att andra ser oss. Idén om oberoende är ofta en lögn.

Alla invändningar till trots så är det egentligen inte nya saker detta. Det är saker som alltid finns med i vårt umgänge med varandra. Det är bara det att det antagit nya former på internet.

Det är klokt att vara rädd om sig. Samtidigt stannar vi ju förhoppningsvis inte inomhus för att folk inte ska se oss i vanliga livet heller. Vi förställer oss och gör oss intressanta på olika sätt också afk. Internet erbjuder på ett sätt möjlighet att själv bestämma vilka sidor av sig själv man vill visa (det är ju det som är problemet med allt det här, och möjligheten) eftersom man har möjlighet att noga välja vilka bilder men visar.

En bra fråga att ställa sig är helt enkelt ”vad vill jag säga med den här bilden” (vare sig det är en selfie eller en annan bild)? Jag tror att vi gör livet surt för varandra om vi alltför mycket går in för att imponera. Älska sin nästa ska man även göra när man lägger upp kort på nätet.

Nu, med allt det sagt kommer en tanke till om just det som är bra med selfies.

Genom mitt arbete med Vandra Vägen och sociala medier har jag nu börjat känna en del människor via nätet som jag aldrig träffat öga mot öga. Det är ofta väldigt roligt och häftigt att det går så pass bra att kommunicera via text men text har också sina begränsningar. I vanliga samtal står tonläge och kroppsspråk för en mycket stor del av kommunikationen. Delvis kan man lösa problemet med smileys ;) men ansiktet säger en hel del om vilka vi är som inte kan sägas på annat sätt.

Om man vill kommunicera personligt är det bra att framträda med sitt ansikte. Ett vänligt ansikte gör helt klart att man hellre vill kommunicera, eller hur (det påminner mig om att jag borde byta mitt konstiga profilkort på instagram)?

Det var några tankar om selfies och bilder på nätet. Håller du med? Fattas det något? Skriv en kommentar!

 

”Där är ju en människa”

Micael Grenholm och hans vän Doinita, som tigger i Uppsala

Micael Grenholm och hans vän Doinita, som tigger i Uppsala

En vän till mig använde ett bra uttryck. När hon mötte en ny människa och fick insyn i den människans liv så tänkte hon ”men där är ju en människa”, en som är som jag. Jag känner igen mig i det uttrycket. Man möter människor, det är ansikten och namn men så ibland får man inblick i hur de har det och så känner man igen sig i dem. Så förstår man att här är en som också har sina sorger och glädjeämnen och som i väldigt mycket är som mig själv. ”Där är ju en människa”.

Jag tänker på det idag när det på olika sätt är aktuellt med hur vi ser på varandra. Vid euvalet hade främlingsfientliga partier stora framgånger runt om i Europa. I Bibeln står det så här

Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud. (3 mos 19:34)

Precis samma sak egentligen, där är en människa. Invandraren är som du i allt väsentligt. Under andra omständigheter kunde det varit du.

Jag tänker också på den ganska obehagliga samhällsdebatten om tiggare där en undersökning visat att mer än 50% ville förbjuda tiggeri. Det skulle ju inte hjälpa någon, bara göra så att man själv slipper se problemen som ändå finns.

En som tagit steget att prata med och lära känna tiggare är Micael Grenholm i Uppsala. Läs för allt i världen den här artikeln där han och hans vän Doinita berättar om situationen kring tiggare. Micael har också fått göra den viktiga upptäckten att där var ju faktiskt en människa. Det var till och med ett trossyskon.

Har du erfarenheter av att upptäcka en medmänniska bakom främlingens ansikte? Skriv en kommentar!

 

 

Bön är inget för experter

Annie Oakley, expert på skytte, skjuter över axeln och tittar bara i spegeln.

Annie Oakley, expert på skytte, skjuter över axeln och tittar bara i spegeln.

Det här är den predikan jag höll igår i Husaby kyrka. Jag fick in några fina oneliners (enligt mig själv); ”bön är inget för experter”, ”det viktigaste är ATT be”, ”härligt genomskådade”, alltid något. Jag har försökt på nya sätt att få drägligt ljud men det har inte gått så bra så idag blir det bara textversion här. Hade ju annars varit spännande att testa att lägga in koden till söndaghelaveckan på nya sidan och se om det funkar. Nu dröjer det kanske länge innan jag bemästrar ljudgrejerna, det här var min sista söndag i tjänst på ett bra tag eftersom jag nu går på föräldraledighet.

Här är i alla fall predikan för bönsöndagen. Håll tillgodo!

Bönsöndagen 2014 Husaby kyrka

En bybo och hans hustru kom till Rabbi Maggiden och bad honom om hjälp.

”Vi har längtat så länge efter att få barn. Dig lyssnar Gud på – vi betalar dig gärna om du ber för oss så att vi får ett barn”

”Jaha sa Maggiden, det blir 52 rubler”

”Men det är för mycket pengar!” utropade mannen. Så mycket pengar har vi inte. Kan du inte nöja dig med hälften?

”Nej, 52 rubler kostar det”.

”Kan vi då inte få betala halva beloppet nu och resten om ett år” bönföll hustru, men Maggiden var obeveklig.

”Om ni vill att jag ska be för er så får ni betala priset”.

Då blev mannen vred och sa till sin hustru:

”Kom, här har vi ingenting att hämta. Låt oss själva be till Gud, så hjälper han oss gratis”.

”Må det ske så” svarade Maggiden med ett leende.

Det där är en historia man kan gå och fundera över. Den säger en hel del om vad bön är och kanske också om vad den inte är. Jag tror inte att rabbi Maggiden tyckte det var fel att be för folk men kanske var det när det började bli tal om betalning som han drog öronen åt sig.

Bön är inget för experter. Vi har stor tilltro till experter i vårt samhälle. Det är ju skönt förstås om någon annan kan lösa problemen åt oss, lärarna får ta hand om uppfostran av barnen också och så vidare. Men det finns sådant som experter inte kan lösa åt oss. Nu har jag inte hållit på något med parrådgivning eller så men jag vet att om ett par är i konflikt och söker stöd så kommer förmodligen den ena vända sig till samtalsledaren och försöka vinna honom eller henne på sin sida, då gäller det att inte gå på den finten. Målet är inte att samtalsledaren ska avgöra vem som gjort rätt och vem som gjort fel utan att de ska prata med VARANDRA om det som hänt. Det som är huvudsaken är ju att de ska kunna komma vidare och fortsätta i sin relation.

Och de här i berättelsen, de söker upp en känd böneexpert för att få hjälp med sina böner. De känner väl som de flesta människor gör, att det är svårt att be och att de inte är så bra på det. Andra kanske är frestade att leka experter. Jesus berättar om de som ställer sig synligt i gatukorsningarna eller i synagogorna där alla ser dem och försöker imponera på andra med sina böner och sin fromhet. Den där Rabbi Maggiden verkar i alla fall ha vägrat ta på sig rollen som böneexpert och det var bra både för honom själv och för de som sökte hjälp.

Vi kan lätt tro att bön är en fråga om teknik. Det är väl så vi brukar nalkas olika problem, med problemlösarglasögonen på, så att säga. Jag ser tendenser till att man ser föräldraskap och relationer i stort som rätt mycket av tekniska frågor. Bönen kan bli som en önskelista och om man ber på rätt sätt, kanske med rätt ord och med rätt känsla, med tillräckligt med trosvisshet eller så så får man svar, men så är det ju inte. Bön är något annat.

Den mest avgörande frågan när det gäller bön är förstås inte vad man ber eller hur man ber utan ATT man ber. Jesus säger i evangeliet att vår Fader i himlen redan vet vad vi behöver innan vi bett om det. Paulus spär på med att säga i episteln att vi inte ens vet hur vår bön bör vara. Och om det är så, då står vi alltså där med att vi inte egentligen inte kan berätta något för Gud som han inte redan vet, och vi vet inte ens hur vi ska be egentligen för att det ska bli ”rätt”. Det kan man tycka låter lite frustrerande, man vill ju gärna göra rätt, och ha lite koll. Göra bra ifrån sig. Men om vi inte vet vad eller hur så vet vi i alla fall ATT vi ska be.

Men man kan också vända på det hela och säga att om vi inte behöver berätta något för Gud, i alla fall inte för att han ska veta, och vi dessutom inte vet så noga hur bönen ska gå till, så är det rätt befriande. Då kan man ju helt och hållet släppa tanken på att bönen är någon slags information eller prestation. För bönen är något helt annat, umgänge. Om gemenskap med Gud.

Därför är det också så att det alltid händer något när vi ber. Det händer åtminstone det att vi vänder oss till Gud. Ut från oss själva. Det är ju vårt problem som människor att vi är så inkrökta i oss själva, men när vi vänder oss ut mot Gud, då öppnar det upp nya vägar i livet.

Det viktigaste med bönen är alltså inte hur vi ber eller vad, utan att vi ber. För när vi ber då öppnar vi ju upp för att släppa in Gud i våra liv. Precis som när jag talar med en vän om något jag bär på, det är ju först när jag delar det med honom som han har en chans att dela det med mig, vad det nu är för något. Eller som med äktenskapsrådgivningen jag pratade om, om vi ska komma vidare i vår relation till Gud så måste vi själva tala med Gud, det går inte att gå via ombud. Bibeln är en bok om hur Gud sträcker ut handen och bjuder in till samtal på olika sätt. Söker Adam och Eva i trädgården ”Adam var är du?”, sänder profeterna för att föra tillbaka, Jesus Kristus kom för att knyta kontakt.

I bönen kan vi få del av Guds tröst, guds kraft och guds ledning, vare sig vi upplever det på något påtagligt sätt eller inte. På det sättet kan man säga att bönen är det viktigaste i den kristna tron. Ja, kanske rentav att bön är den kristna tron, att verkligen leva i relation till Gud. Att be är tro, uttrycker tro. Sen kanske man uttrycker mycket tvivel i bönen, men det att vi ber är uttryck för tro -vi vänder oss ju till Gud med vad vi ber om.

Men då får man nog också ha en lite vidare syn på bön än vad vi kanske ofta har. Gud uppfattar nog betydligt fler böner från oss än vi är medvetna om att vi ber. Bara det att vi alla faktiskt har kommit till kyrkan idag. Visst är det en sorts bön? Utan ord visserligen men ändå, även om vi kommer med mycket tvivel så kommer vi hit; det är ju inte för de många ordens skull vi blir hörda säger Jesus, utan det viktiga är att vi möter honom i vår kammare, som i och för sig kan vara ett rum i ett hus, men som också kan vara våra hjärtan där vi får möta Gud när vi ber. I den lilla kammaren hör Gud varje liten svag suck.

Jesus verkar uppretad på alla som använder bönen till annat än att dela livet med Gud. Gör inte som hycklarna säger han. Och hycklare, det betyder från början skådespelare. Det är så lätt hänt att vi tänker alldeles för mycket på hur andra ser på oss när vi ber, eller när vi går till kyrkan eller så. På Jesu tid stod man tydligen i gathörnen och bad så att folk skulle se hur from man var. I vårt samhälle skulle det kanske inte ha speciellt mycket status i sig men det där med att försöka göra intryck på andra i allt vi gör, även det som hör till kyrkans liv, det kan vi nog känna igen oss i många. Det blir lite som att fria i tv, frågan blir till slut om det viktigaste blir frieriet eller att synas och imponera på andra.

Då är det bättre att bönen får vara något helt annat. I det mesta i livet verkar vi på något sätt få dras med att vi har olika roller och kanske till och med masker vi får gömma oss bakom. Förhoppningsvis har vi någon relation där vi kan vara mer eller mindre som vi är också, och i den bästa av världar skulle också kyrkan vara en sådan plats där man får vara som man är, med sina styrkor och svagheter i salig blandning. Men i bönen, inför Gud. Där får vi släppa maskerna. Vi behöver inte ens tänka på om vi gör rätt eller vilka ord vi använder, för anden känner oss helt och fullt och ber i oss. Vi får vara som barn inför Gud. Som oförställda och öppenhjärtiga barn som litar på sin förälder. Härligt genomskådade.

Det kan vi se hos den store konungen Salomo. Han mötte inte Gud som Israels och Judas konung, utan som Salomo. Som människa. Däremot ber han om hjälp att klara den roll han fått, men det är en helt annan sak. Han kommer som en som känns vid och känner av sina mänskliga begränsningar. Det kan hända att vi behöver våra roller och masker ibland i livet (fast kanske mindre ofta än vi tror), men inför Gud är det viktigt att vi tar av dem. Träder fram som den vi är och litar på att vi ändå inte kan förställa oss inför honom.

För i bönens värld, precis som i andra relationer är ärlighet måttet på hur nära vi kommer varandra. Man får känna alla känslor man bär på och vi får uttrycka dem till Gud också. Ibland hoppar man högt när man läser psaltaren, och någon ber om att få krossa fiendens barn mot klippan. Det är ju inte på något sätt politiskt korrekt eller passar att säga på ett kyrkkaffe men Gud tål det, han tål faktiskt rätt mycket mer än vi själva tål till och med. Han tål också allt det mörka vi har i oss, Jesus Kristus har själv dött på korset för att ingen synd ska kunna skilja oss från Gud, det får vi lita på när vi tyngs av vår och världens ondska.

Så oroa er inte, säger Jesus. Bara be. I alla lägen. Om du tvivlar på Gud så tala med Gud om det, om du har bekymmer så släpp in Guds Ande i dem. Har du någon omkring dig som behöver hjälp så säg det till Gud. Han vet redan allt om oss men först när vi också talar till honom så kan vår relation utvecklas och så öppnas på något sätt ett handlingsutrymme för Gud, som ju aldrig tvingar oss till något utan respekterar vår frihet. Och eftersom vi inte vet hur vi egentligen ska be behöver vi inte oroa oss för att göra fel. Det första och viktigaste steget i bönen skola är att be, sedan får Gud själv med sin Ande leda oss vidare in i bönens hemligheter.

Låt oss be:

Gud lär oss att be. Amen

 

9 blandade tankar på söndagen

Varför ens flytta när man kan bo i husvagn hela tiden? Fast det här är en biktstolsbil...

Varför ens flytta när man kan bo i husvagn hela tiden? Fast det här är en biktstolsbil…

Det känns allt lite konstigt att flytta, även om det bara är en blogg som flyttat och inte jag själv.

 Jag kanske lyckas skaka av mig alla spamrobotar i farten? Lite tråkigt bara att jag inte har en aning om ifall jag kan se nån besöksstatistik här någonstans. Jaja, det kanske är nyttigast att släppa den biten ändå?

 Idag är det bönsöndagen. Vi har bönor i blöt på diskbänken så det ska nog gå bra.

 Och så ska jag få predika och leda mässan i Husaby om en stund. Tacka våra vänner från Tanzania och höra dem sjunga ihop med kören. Det ska bli fint även om det är tråkigt att de redan åker.

 Det är också min sista söndag i tjänst före pappaledighet. Jag får i och för sig en extra söndag på torsdag när det är Kristi himmelsfärdsdag också.

 Jag har redan hunnit ha min sista begravning på ett bra tag och sista dopet kommer idag. Snart kanske jag börjar fatta att jag snart ska vara hemma.

 Bön är det viktigaste i den kristna tron. Men kanske kan den se ut på fler sätt än vi tror? I dagens texter får vi veta att vi inte behöver ge Gud någon information eftersom Gud vet allt. Umgås med Gud kanske man kan göra på många olika sätt?

 Det ska jag predika om idag.

Fast just nu är mina tankar upptagna av ett kylskåp som inte är kallt nog. Så är det även i prästens värld.

Vad gör du idag?

Bloggen har flyttat!

vandra vägen snigel

Det går inte så fort att ändra på saker men nu har det i alla fall skett!

Nu befinner sig uppenbarligen Vandra Vägen på Svenska Kyrkans bloggportal http://blogg.svenskakyrkan.se 

Det har tagit rundlig tid att det gjort och än finns det en del att ordna med innan allt är klart. Jag sliter med att försöka få till ett trevligt kort på mig i hörnet och har bett om hjälp att få den vanliga adressen http://vandravagen.se att länka hit. Förhoppningsvis kommer också http://dagenskyrka.se att hitta mig inom kort. Lite fix och trix med sidhuvudet återstår också men det börjar ändå kännas rätt bra.

Hittar du något som ser konstigt ut eller som du saknar från den gamla sidan (allt innehåll har annars följt med, hoppas jag) så får du hemskt gärna berätta det för mig på lämpligt sätt.

 

Kärlekens fem språk och den kristna tron

De här två verkar tycka om att umgås över en cykeltur. Kan man cykla lite med Gud?

I går skrev jag om ”Kärlekens fem språk” och utlyste även en tävling. Idag kommer förstås den lite mer fromma betraktelsen över kärleksspråken.

När det kommer till tron så har vi (bara?) med oss och kan utgå från det vi vet från vanliga relationer. Det är förstås väldigt annorlunda att förhålla sig till Gud men vi är de vi är och vi fungerar som vi fungerar även i det sammanhanget.

Därför tänker jag att det kan vara en nyttig tankelek att översätta idén om kärleksspråken till trons område. I alla fall på ett område. Att vi får tänka att vår tro också har ett modersmål.

Eftersom teologer i långa tider formulerat den kristna tron och dessutom lett dess gudstjänster så blir det lätt ensidigt när det kommer till hur tro ska uttryckas. ”Finast” är ofta om man kan formulera långa och vackra böner med fina ord men det finns förstås fler sätt. Många fler. Här är en skiss på hur man kan tänka att man kan uttrycka sig gentemot Gud efter samma uppdelning som kärlekens fem språk:

Uppskattande ord
Är kanske det språk som används mest i gudstjänster. Här är lovsången, tackbönerna, alla sätt att uttrycka med ord, också med sång, sin kärlek och tacksamhet till Gud. Väldigt fint förstås. Möjligen kan en och annan känna sig som en b-lagskristen om man inte tycker orden är det bästa sättet man kan uttrycka sig på?

Gåvor
Eh… vi samlar i alla fall in kollekt i våra gudstjänster. Visst är väl det bästa sättet att tänka om kollekten att se den som en kärleksgåva till Gud? Ett sätt att ge tillbaka av det man fått och är tacksam över? En del människor offrar mycket för att kunna ge utsmyckningar åt kyrkor och liknande, kanske är det ett tecken på att det är så man bäst uttrycker sin kärlek?

Tid tillsammans
Inom evangelikala kretsar har man länge talat varmt om ”egen tid med Gud”, att tillbringa en viss tidsrymd i avskildhet, bibelläsning och bön varje dag. För en del är det väldigt härligt, för andra är det oerhört motigt och svårt. Man skulle kunna förklara det utifrån kärleksspråken. För en del ekar det helt enkelt tomt, det funkar inte som uttrycksmedel men för andra är det perfekt.

Tjänster
I vår lutherska tradition har man ofta varit livrädd för allt tal om att göra något för Gud. Risken finns ju att man börjar räkna det som förtjänster och förtjäna sin frälsning. Det är förståeligt men också synd, det har säkert tagit ifrån en och annan ett glädjefyllt sätt att uttrycka sig inför Gud och i handling tala från hjärtat. Kanske är det här ett kärleksspråk vi hittar hos den plikttrogne kyrkvärden, körsångaren, webmastern, diakonen och så vidare. Handling är ett bra språk.

Fysisk närhet
Här är skillnaderna stora mot i vanliga relationer. Det är svårt att ta i Gud. Kanske kan man tänka sig att sådant i gudstjänster och annat kristet liv där kroppen får vara med kan vara en motsvarighet? Att fysiskt befinna sig i kyrkan, gå fram till nattvarden, göra korstecken, gripa om ett kors i fickan, ordlöst fingra på en frälsarkrans?

Poängen med allt det här är att man lätt kan känna press och kanske känna sig som en dålig kristen för att man inte har samma uttryckssätt som man uppfattar att man ”borde” ha. Vi får försöka släppa det och hitta det som passar oss så att vi på bästa sätt kan uttrycka det vi bär på. VI behöver nog dels en mångfald av uttryckssätt men vi kanske också tjänar på att finna ut vilket som ligger oss varmast om hjärtat?

Jag ska försöka säga något om det här på söndag för då är det bönsöndagen. Vi måste alltid be som vi kan för vi kan inte be som vi inte kan. Säg det på ditt sätt.

Det här är lite nya tankar för mig men det har varit spännande att tänka dem. Hur låter det i dina öron? Skriv en kommentar!