Typ så här
Igår gjorde jag en sista kort arbetsdag med röjande på kontoret och nu har föräldraledigheten börjat. Strängt taget är det väl semester först nu i juni men det är ju detaljer. Jag ska inte arbeta som präst den närmaste tiden utan som hemmapappa. Ordet ”föräldraledig” låter ju rätt glassigt men det blir förstås ett slit också.
Men präst är man väl alltid? På ett sätt är det ju så. En vän till mig sa om detta att ”jo, jag är alltid präst men jag vill verkligen inte alltid vara ”prästen”. Att vara präst är ju också en mycket säregen roll i tillvaron som är kopplad till prästens uppgifter. Som för alla människor är det viktigt att få släppa på sina roller och masker ibland hur fäst man än är vid sina uppgifter. Uppgifterna har jag inte just nu alltså. Självklart är jag fortfarande en som vill finnas till för min nästa i förbön och i möten.
Det är också ett bra sätt att påminna sig om sina prioriteringar i livet. Familjen är ens första ansvar. Läs gärna den här gamla bloggposten om 4 prioriteringar i livet. Den tillhör de bloggposter här jag själv tycker är viktigast.
Bloggen rullar på. Det bor ju ändå en predikant i mig som gärna vill uttrycka sig och dela sina tankar. På det sättet antar jag att prästen sitter i hela tiden. Det blir inte någon surdegsblogg eller så och blöjbyten och detaljer från vardagen med barnen behåller jag för mig själv.
En sak som faktiskt hänt varje gång jag bytt tjänst eller gått på föräldraledighet, och som hände nu också, är att det sista jag fått göra varit att leda en pilgrimsvandring. Det känns vackert att påminna sig om detta att vandra vägen tillsammans med andra vid varje skifte i livet.
Vad har du för erfarenheter av att vara hemma med små barn? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar