Vad betyder ordet ”själavård”?

Själavård? Att inte vandra ensam för en stund?

Själavård? Att inte vandra ensam för en stund?

Jag hade inte en aning om vad ordet ”själavård” betyder innan jag började på prästutbildningen. Vet du? Annars vet du snart för det är liksom dagens ämne på Vandra Vägen. Om inte jag visste så är chansen stor att det är ett ord som behöver förklaras (eller sluta användas men så gör vi ju inte i kyrkan).

 Ordet ”själavård” är kanske ett av de vackraste ord jag vet men samtidigt tror jag att det kan vara alltför fint och kanske låta för fint för att vi ska tro att det gäller dig och mig. Vård för själen, när behöver man det? Hur går det till?

 Själavård är förstås något som ryms i det mesta i Kyrkans sammanhang men när ordet används brukar man ofta mena enskilda samtal med präst eller diakon.

 Präster och diakoner har (med lite olika utformning) tystnadsplikt. Det är för att man ska känna sig fri att lätta sitt hjärta för oss. Om man vill. Var

 Vad kan man prata med en präst om? Det låter kanske som att det måste vara väldigt stora eller väldigt ”andliga” frågor menpoängen är att det är samtal som är till för dig. Har du något du behöver prata om och inte vet vart du ska vända dig så kan du testa att gå till präst eller diakon. Det blir aldrig bra att dela upp livet i andligt och annat, är det viktiga saker i ditt liv så är de viktiga på alla plan. Alla frågor är andliga frågor, typ.

 Prästen är (oftast) ingen psykolog men (oftast, så var noga med vem du söker upp) bra på att lyssna och stötta. Och be, om du vill det. Det är också, inte minst viktigt att säga, alldeles gratis samtal. Alla har råd. Bara det att få ett sammanhang där man kan lätta sitt hjärta och äntligen berätta hur man har det kan vara otroligt betydelsefullt.

 Anledningen till att jag skriver det här är att jag nyss fått höra att en av mina stora förebilder på området brukar vara rätt framåt med att erbjuda samtal, så är det också många som söker sig till honom. De vet att de är välkomna. Se denna bloggpost som ett sätt att säga detsamma. Du är välkommen att komma och prata med präst eller diakon om det du bär på. Alltid välkommen. Det knepiga ordet själavård betyder inte konstigare saker än så egentligen.

Jag kanske återkommer om bikt och hur tystnadsplikten fungerar senare men nu vill jag gärna ha svar från dig; visste du vad själavård var? Hade du hört ordet innan? I vilka ärenden skulle det kännas naturligt att gå och tala med en präst om? Skriv hemskt gärna en kommentar!

9 blandade tankar på söndagen

Dåre i dårkista, "det som är dåraktigt frö världen utvalde Gud".

Dåre i dårkista, ”det som är dåraktigt frö världen utvalde Gud”.

Jösses vilka trötta barn vi har. Idag verkar det som att teletubbies får ersätta gudstjänst. Det ska ju vara en vilodag och den behöver de visst nu.

Jag har upptäckt en konstig grej. Vi har en väldigt smal och brant trappa och i den sitter ett trappsteg som knarrar som jag försöker undvika för att inte väcka sovande barn. Då har jag märkt att jag alltid går med samma fot före i trappan. Det är något sorts inlärt muskelminne eller nåt. Det går knappt att gå med andra benet först. Lustigt.

Häromdagen fick jag hålla i ett barn som bara  var tre veckor gammalt. Det är allt väldigt speciellt.

Jag tänker på den gamle kyrkofadern Cyprianus på 200talet som sa att:

”den som kysser ett nyfött barn kysser skaparens hand”.

 

Idag är det förresten fem år sedan jag friade till min fru inte långt från där vi bor nu. Inte visste vi att vi skulle bo här då. Livet är märkligt.

Söndagens tema är ”kallelsen till Guds rike”. Det är verkligen en sådan dag jag skulle älskat att predika på om jag vore i tjänst.

Då hade jag talat länge om Gideon i gammaltestamentliga texten. Han som blir uppsökt av en ängel och svarar tvärt:

”Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss”

Och lägger ut texten om folkets lidande. Ängelns svar tål att tänkas på, den svarar:
”Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel”
Alla texterna handlar f.ö om att Gud väljer ut de som andra inte räknar med och vill ha med dem i sitt rike. Det är goda nyheter! För dig och mig och han i kistan på bilden.
Idag blev det ju riktigt kloka tankar. Inte illa för en föräldraledig. Hur är läget med dig, vad gör du idag?

Länkar till bra grejer på annat håll

Sak någon annan gjort. Krabbhatt.

Sak någon annan gjort. Krabbhatt.

Ibland delar jag länkar på bloggen. Här kommer några intressanta sidor jag gärna tipsar om. Först några inom Svenska Kyrkans egen webb.

1. Sommarkyrkor

Här finns en sammanställning av sommaröppna kyrkor man kan besöka om man är på resande fot. Nu råkar jag ju veta att alla våra öppna kyrkor hemomkring inte är med så det finns förmodligen många fler kyrkor där det är värt att känna på porten. Ändå tycker jag att det är ett gott tecken att min kyrka börjar göra såna här sidor som samlar information.

2, Kyrklig podcast

Appropå sidor som samlar information många kan ha glädje av så har Martin Garlöv samlat en lista på Svenskkyrkliga podradiosatsningar. Bra grejer, kolla upp!

3, Bönewebben

En lite märklig men fascinerande sida att besöka är http://be.svenskakyrkan.se/, den så kallade ”bönewebben” där man kan skriva in sina böner på nätet. Sidan har nyss uppdaterats så att man bland annat kan tända ljus för saker. Den som vill kan få sina böner skickade till någon av domkyrkorna.

 

Den sörjande modern i Kinne-Kleva

"Pieta", Maria med Jesus nedtagen från korset

”Pieta”, Maria med Jesus nedtagen från korset

Idag gör jag det lite lätt för mig med en minifotobloggpost. Den här mariastatyn finns i Kinne-Kleva kyrka, en av kyrkorna i mitt pastorat. Enligt vad som sägs är den från början av 1400-talet och kan en gång ha stått i klostret i Vadstena. Tänk vad den fått ”se” genom århundradena.

 

Mycket uttrycksfullt ansikte

Mycket uttrycksfullt ansikte

Så här uttrycksfullt ansikte har Maria om man kommer nära!

 

Genomstungna fötter och den gamle Adams skalle

Genomstungna fötter och den gamle Adams skalle

Vid Jesu fötter ser man ”gamle Adams” skalle. Lägg också märke till den vackra kanten på Marias mantel. Något som passar en nobel person.

 

Vad har kyrkan med klimatet att göra?

Obändig kraft i skapelsen. Livet kämpar ständigt vidare.

Obändig kraft i skapelsen. Livet kämpar ständigt vidare.

Svenska kyrkans biskopar har skrivit ett biskopsbrev om klimatfrågan. Jag har inte läst det än men tror jag känner till innehållet rätt bra. Det spelar ingen roll egentligen för det här blogginläggets skull. Svenska kyrkan har fått kritik många gånger för att det anses att klimatfrågan inte borde vara en ”kyrklig fråga” eller något sådant. Själv tycker jag det behövs många som håller liv i frågan för det blir så fruktansvärt tyst om den mellan klimatmötena.

För att reda ut vad som är grejen med kyrkan och klimatfrågan så vill jag back i tiden till långt innan jag blev präst och till ett helt annat sammanhang.

Efter gymnasiet gick jag på en friluftsledarlinje på Sjöviks folkhögskola i södra dalarna. Där höll vi på med friluftsliv och hantverk men också med en hel del tankearbete. Det finns förstås ett stort miljöengagemang bland många friluftsmänniskor och just den här utbildningen har starka band till den så kallade ”djupekologiska rörelsen” med ekofilosofer som Arne Naess som förgrundsgestalter.

Det jag lärde mig då, och som tål att upprepas väldigt ofta i miljödebatten, är att det faktiskt inte alls handlar så mycket om att hitta tekniska lösningar som löser miljöproblemen. Det handlar om vår kultur och dess värderingar. Vi förhåller oss på ett fruktansvärt dominant sätt gentemot skapelsen. Ett sätt som varken är ekologiskt hållbart eller teologiskt försvarbart för den delen.

Roten till miljöproblemen är vårt sätt att tänka. Våra värderingar. Våra förväntningar om vad som är ett gott liv. Behov, begär.

Den kristna tron är en av få sammanhang som kan erbjuda ett alternativt sätt att värdera saker i livet. Egentligen bidrar vi (eller borde) till att bättre klimat bara genom att göra det vi alltid gjort; leva utifrån evangeliet. Så mycket av vår klimatpåverkan bottnar i en konsumtion vi borde kunna vara utan, bara vi mådde lite bättre och behövde lite mindre bedövning och flykt i livet?

Det är egentligen rätt konstigt att jag aldrig skrivit om skapelseteologifrågor på Vandra Vägen, det ligger mig varmt om hjärtat. Jag får väl återkomma i framtiden.

Hur tänker du om det här? Hur ändrar vi vårt sätt att tänka och leva?

Jesu ord före den första översättningen

Errol Flynn tar till svärdet.

Errol Flynn tar till svärdet.

Via en länk på Facebook hamnade jag på en webbsida om nya testamentet på arameiska. Många vet kanske att nya testamentet, med undantag av några få ord, är skrivet på så kallad koinégrekiska, en förenklad grekiska som användes för kommunikation mellan folkslagen kring medelhavet. Gamla testamentet är skrivet på hebreiska (läs min gamla blossgpost från ”bibelläsningsskolan”; ”kom ihåg att det är en översättning”).

På nya testamentets tid talade man inte längre hebreiska även om språket levde kvar genom studierna av de heliga skrifterna. Till vardags talade man arameiska. Arameiska har, som jag förstått det, utvecklats ur hebreiskan och är ungefär lika annorlunda än den som svenska är från norska.

Till saken nu äntligen då.

Det finns ett gåtfullt bibelställe från matteus 26:55 som lyder så här:

”Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.”

Det står i samband med att Jesus blir gripen och hejdar Petrus från att försvara honom med våld. Tack vare en artikel på den nämnda sidan ”aramaic NT” fick jag veta att här finns en dubbeltydighet om man tänker att det hade stått på arameiska istället. Då hade ordet för ”svärd” och för ”slut” varit precis likadana (typ ”saiyp”) och meningen hade kunnat läsas ”Alla som griper till svärd ska (till slut) dödas med svärd”. En dubbeltydighet som skulle göra budskapet tydligare; våldet kommer till slut kommer ifatt den som brukar svärdet. Våldets väg leder inte till fred.

Det häftiga är att vi här kan känna oss rätt säkra på att det är precis de här orden Jesus verkligen sagt. Det blev en slagstark utsaga som satte sig i huvudet på åhörarna men som inte alls framgick på samma sätt när den skrevs ner på grekiska. Redan den grekiska bibeltexten i nya testamentet är en översättning. I varje översättning går något av ursprunget förlorat. Genom sådana här små glimtar tycker jag det känns som att man för ett ögonblick står i getsemane trädgård mitt i dramatiken. Det kommer nära på något sätt.

Vad säger du?

Synd som medberoende

En man slår sönder spelmaskiner, men det finns så många...

En man slår sönder spelmaskiner, men det finns så många…

Det här är ännu en lite för anspråksfull rubrik att leva upp till i en liten bloggpost. Jaja, vi kör.

”Medberoende” är ett begrepp som oftast används i samband med familjer där missbruk förekommer. Ett exempel kan vara en familj där pappan är alkoholist men där missbruket påverkar resten av familjens beteende också genom en märklig och orimlig lojalitet. Resten av familjen gör vad de kan för att dölja missbruket och ge sken utåt om att allt är väl. Det är inte någon bra lösning för den leder inte till någon förbättring utan permanentar problemet men av någon anledning fungerar det ofta så. Det beror på skam som gör att vi inte visar hur det egentligen är, och kanske också på att det är så vi människor funkar, vi behöver hålla ihop för att överleva och under friska omständigheter är det en bra sak.

Om en medlem i en sådan familj hittar ett annat och bättre liv, ett som inte bara kretsar kring förnekelse och döljande utan verkligen kan kallas liv så har den personen ett tufft arbete för att komma ur det sjuka systemet. De andra familjemedlemmarna, som inte kan se något annat sätt att leva än det som är för handen, kommer göra vad de kan för att hålla kvar personen och få allt att vara som det alltid varit, förändring är hotfull och motarbetas. Det krävs ofta att man distanserar sig mycket från ett sådant sammanhang för att kunna leva sitt eget liv. Ens överlevnad hänger på det.

Det kristna ordet ”synd” är, liksom alla de kristna ”stororden” väldigt innehållsrikt och svårt att översätta till något enskilt annat ord så man kan istället försöka fånga upp olika sidor som finns i det om man vill rota i dess innebörd. En sådan aspekt av synd är att det är ett system som är större än oss som enskilda människor.

Den människa som ser felen i sitt sätt att leva och vill ändra på det har dels sig själv att tampas med, synden har en liten allierad i hjärtat på var och en av oss, men det är också så att vi tyngs ner av vår omgivning. Det är som att det finns en oerhörd kraft som vill att allt ska fortsätta som det är, business as usual, ”så farligt är det väl inte”.

Synd beskrivs i en syndabekännelse som ”världens bortvändhet från Gud” som vi alla har del av. Det är ett gigantiskt system av relationer som inte fungerar som Gud från början tänkt. På teologiskt språk kallas det rätt och slätt ”världen”. Ingen människa är en ö, vi hänger samman så mycket mer än vi kanske tänker här i vårt individualistiska sammanhang. Även om vi börjar leva våra liv i relation till Gud så fortsätter vi leva i den relationsväven resten av våra liv.

Att leva i den kräver enligt Jesus att vi inte lever av den – vi måste hämta näring i relationen till Gud för att inte återfalla. Vi måste komma ihåg att vi i oss själva är svaga och behöver hjälp av Gud.

Jag hoppas jag fått fram det jag försökt skriva. Vad tänker du om det jag skrivit? Skriv en kommentar! Det finns mycket att tillägga och kanske har jag varit för schablonartad någonstans i skildringen av medberoende?

Filip och Fredrik som föredömen för kyrkan

 

Lite väl försiktig eller?

Lite väl försiktig eller?

Jag läste den här artikeln om varför Filip och Fredrik är bättre intervjuare än 99% av andra journalister. Det var intressant och tankarna vandrade sedan vidare till det som kommer här.

Filip och Fredrik är en rätt skränig medieduo som ofta ger sig på rätt extrema projekt och rätt ofta går för långt vad gäller god smak och sådant. Samtidigt är de väldigt populära. Kanske just därför. Poängen i artikeln är att eftersom Filip och Fredrik är ett team och triggar varandra att gå längre och längre (till exempel vad gäller att ställa mer och mer intima frågor när de intervjuar) så blir effekten att många frågor som inte blir ställda av andra intervjuare blir ställda av dem. Det märkliga är att det faktiskt ofta känns som att Filip och Fredrik behandlar de de möter med väldigt mycket respekt på sitt sätt. De har mött väldigt många rätt tilltufsade personer men behandlar dem ändå som myndiga, tåliga och tänkande personer. Det kan man häpna över.

Artikelförfattaren menar att det är en fördel. De flesta intervjuare drar sig ändå för att dyka in i obekväma situationer och ställa jobbiga frågor. Tydligen är det så att intervjuaren faktiskt drar gränsen långt innan den som intervjuas. Den som ställer upp på en intervju är beredd på att svara på jobbiga frågor, det är det man förväntar sig ska hända, men journalisten fegar ofta ur för att slippa känslor av genans eller obehag när man går ett steg längre med frågorna.

Det här fick mig att tänka vidare på en del saker i min kyrka. Ibland tänker jag att många av oss dras med just det problemet, att vi är lite för fega. Vi smyger lite för mycket med vårt budskap och det är konstigt, för egentligen är det nog precis som med den som ska bli intervjuad; den som vänder sig till en kyrka utgår ifrån att här ber man och talar om Jesus. Inget konstigt med det.

Ängsligheten handlar nog ofta (för mig, ska jag tillägga, jag kämpar själv med detta) om att inte stöta sig med någon. Eller kanske om att man tror att den man möter tål väldigt lite (läs gärna det jag skrivit om att inte tycka synd om andra) och måste behandlas varsamt.

Jag är själv ofta rätt försiktig men ibland försöker jag sticka ut hakan lite bara för att öva mig i att våga (jag kommer att tänka på när jag skrev om att dela säng och dela plånbok, det krävde en del mod av mig men många läste och jag tror det mesta blev positivt). Risken ökar att det blir på tok nånstans ju längre ut vi sticker hakan men jag tror ändå vi ska vara lite som Filip och Fredrik tillsammans i kyrkan, vi får stötta varandra och hjälpa varandra att öva i att vara modigare än vi egentligen är.

Vad tänker du om det här? Skriv en kommentar!

Vikten av att inte följa med sin tid

Altaruppsatsen i Kinne-Kleva kyrka

Altaruppsatsen i Kinne-Kleva kyrka

Här är en annan sak jag tänkt skriva många gånger. En av de kyrkor i pastoratet jag arbetat en hel del i är Kinne-Kleva kyrka några kilometer från Husaby. Där ser altaret ut så här. På altaret står ett krucifix som ser ut så här:

Jesus lider på korset

Jesus lider på korset

Det har stått i den gamla rivna kyrkan i Sil och är äldre än Kinne-Kleva nuvarande kyrka. Dock inte så mycket äldre än man kunde tro. Jag har alltid trott att det var medeltida men tydligen är det från 1700-talet. Jag tror mina tankar har kvar sin poäng ändå, det kunde lika gärna ha varit äldre…

Kontrasten är rätt stor mot resten av altaruppsatsen som ser ut så här:

Ett naket och abstrakt kors. Fint och fromt?

Ett naket och abstrakt kors. Fint och fromt?

Utanför bilden står också bokstäverna alpha och omega (syns på översta bilden). Korset är mer stiliserat, törnekronan och en mantel hänger över det. Vid korsets fot ser man korset, ankaret och hjärtat, symbolerna för tro hopp och kärlek (och varför ankaret är symbol för hopp och hjärtat för kärlek har jag skrivit om tidigare).

Det här är kyrkliga utsmyckningar från en helt annan tid, med helt andra ideal. Den medeltida konsten är ibland rätt brutal i sitt sätt att framställa mänskligt liv, smärta, lidande, tro och så vidare. Altaruppsatsen är från 180-talet då kyrkan byggdes. En tid då idealen istället (i upplysningsanda och utifrån romantiken och så där, jag är inte helbra på att hålla isär det där) gjorde att man avbildade den kristna tron i abstrakta symboler. Det återspeglar nog också hur det såg ut i predikningar och sånger. Det rörde sig nog gärna mer på ideplanet eller i frågor om ideal, moral och så vidare än om historiska händelser (här får du rätta mig om jag är ute och cyklar).

Poängen med det här är att det är bra att inte vara för historielös som kyrka. Pendeln svänger hit och dit och tidens ideal skiftar kraftigt. I efterhand kan det nästan bli löjligt hur ensidigt man tänkt i vissa tider. Och då kanske det är så när framtiden tänker på oss? Lärdom om historien gör i alla fall att vi kan veta att det finns fler sätt att se på tillvaron än det som råder just nu. Det sägs att om kyrkan gifter sig med tidsandan så blir hon väldigt snart änka, tidsandan växlar hela tiden.

Tvärt emot vad vi ofta tänker i vårt högmod så var folk förr i tiden inte dummare än vi är idag. Däremot så gjorde de som de flesta av oss gör nu, följer med strömmen. Men kyrkan kan inte bara följa med strömmen, den måste vara en motström.

Vad tänker du om det här?

10 blandade tankar på söndagen

Teparty i Wales. Ser roligt ut.

Teparty i Wales. Ser roligt ut. Blandad bild.

Det är en väldigt blåsig sommar vi har. I alla fall nu och i alla fall här.

 När det regnar brukar man säga att bönderna blir glada, nu får man säga att vindkraftägarna (det är väldigt många vindkraftverk i trakten) blir det.

 Det är också ännu en dag som prästmake. Idag ska jag och de vilda barnen på friluftsgudstjänst i Utby. Det låter som vilda Västergötland får jag säga.

 Det är Johannes döparens dag idag.

Den här gången började midsommarhelgen i torsdags då det var dans kring midsommarstången vid Kinne-Kleva kyrka. Jag är ju föräldraledig och vet inte hur planerna gått men visst måste det vara en slags hämnd för att alla kyrkliga helger tas ut i förskott? ”Men då… då firar vi midsommar  förväg, så det så!”

Men jag tror också jag lagt märke till något intressant. Det är ju så att i Sverige firar vi mest på aftnarna (midsommar, jul, påsk etc)., det är för att i gammalt sätt att mäta tiden (som i bibeln till exempel) börjar den nya dagen redan vid solnedgången kvällen före.

Och plötsligt börjar det funka lite så igen. Jag har sett många önska glad midsommar redan aftonen till midsommaraftonen. Samma grej fast det har flyttat sig ett dygn framåt typ. Undrar hur det funkar.

Det är friluftsgudstjänsternas förlovade tid. Ofta väldigt fint att vara ute. Hoppas vi inte blåser bort idag bara.

Tänk om man bodde i ett passivhus och hade lite solceller. Det hade varit väldigt coolt att gå på plus i el.

Och så några höns. Det vore något.

Det blev mest bara svammel idag här. Hur har du det idag?