Jag blir alltid extra glad när jag hittar kopplingar mellan det teologin säger och det som kommer fram i vetenskapliga undersökningar av vår värld. Nu har jag ett sådant exempel.
Jag lyssnade på ett avsnitt av podcasten ”radiolab”, med titeln ”Words” -ord alltså. Det handlade om några ovanliga människoöden. Lyssna gärna.
Det fanns ett fall där en döv person inte fick lära sig använda språk (teckenspråk är ju också ett språk) att kommunicera med förrän i mer eller mindre vuxen ålder. Tankeförmågan och förståelsen av omvärlden hade plötsligt ökat explosionsartat.
Ett annat fall handlade om hur en känd forskare av någon medicinsk anledning förlorade språket för en tid. Hjärnan stängde ner sig på något sätt och det hon berättade var fascinerande. Hon beskrev det som att för första gången i livet var den lilla rösten inne i hennes huvud tyst. Det var mycket fridfullt. Det fanns ingen distans mellan henne och världen omkring, hon upplevde sig vara ett med sin omgivning. Det var oerhört svårt att tänka utan ord! Det krävde oerhört mycket möda att göra de enklaste uppgifter. Med tiden kom hennes språk tillbaka och därför kunde hon nu redogöra för vad hon varit med om. Var gränserna för ”ett språk” går är inget de tar upp i programmet men de funderar lite kring musik som ett alternativt sätt att uttrycka sig.
Slutsatsen är att vi tänker med hjälp av språket. Det är på väldigt många sätt det som gör oss till människor. Utan ord kan vi inte göra oss begrepp om föremål eller idéer. Världen blir helt utan etiketter. Med språket står vi å andra sidan alltid på viss distans från vår omvärld. Vi benämner den och kan förhålla oss till den på ett betydligt mer objektivt sätt än något annat levande vi känner till.
I Bibeln är språket något som kännetecknar Gud. I skapelsen talar Gud och allt blir till. Om Jesus står det att han var Ordet, logos, den ordnande kraften i kosmos. Enligt biblisk tro är Gud på en gång immanent (genomströmmar världen med sin närvaro och vilja) och transcendent (bortom världen, oåtkomlig och åtskild från allt annat).
Människan är i sin tur Guds avbild. Adam och Eva fick i uppdrag att namnge alla djur på jorden, de fortsätter Guds verk av att tala in begriplighet i skapelsen. Att språket är en del av detta med att vara Guds avbild verkar väl rätt troligt?
Forskaren som förlorat språket såg det väl delvis som en härlig upplevelse att slippa vara på distans från sin omvärld utan uppleva den oförmedlat. Det kanske är människans gåva men på ett sätt också börda att på sitt sätt transcendera som Gud och också på det sättet vara Guds avbild?
I människan blir kosmos medvetet om sig självt. Ungefär så skrev en naturvetenskapligt inriktad Jesuit jag just nu inte kommer på namnet på. Språket är medlet som gör det möjligt.
Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar