Sankta Helenas dag

Sankta Helena från en tavla i kyrkan med samma namn i Skövde. Med svärd, bok (med finger), sankta Helena och Våmbs kyrka.

Sankta Helena från en tavla i kyrkan med samma namn i Skövde. Med svärd, bok (med finger), sankta Helena och Våmbs kyrka.

Idag är det den dag då man traditionellt firat Västergötlands största helgon Sankta Helena (eller sankta Elin, det är samma namn). I Götene pastorat uppmärksammas dagen med en pilgrimsvandring mellan Myråsen och Götene längs sankta Elins led. Till kvällen (19.00) blir det också invigning av sankta Helenarabatten utanför Götene kyrka med musik och berättande om Helena.

Det häftigaste spåret sankta Helenas liv lämnat efter sig in i vår tid är nog själva staden Skövde. När man går där på torget och tittar mot Helenakyrkan kan man tänka på att anledningen till att orten finns där idag är att det var hit människor vallfärdade till Helenas grav under århundraden! Under flera hundra år var hon Västergötlands största kändis, innan reformationens folk lyckades utplåna både kulten och (så gott som) minnet av henne.

Jag har ju skrivit många gånger om Helena här på bloggen. Framförallt vill jag rekommendera att du tar en titt på berättelsen om hennes pilgrimsfärd såsom den medeltida biskop Brynolf Algotsson skrev ner den. Mycket vackert är det.

Här kan du läsa om förra årets pilgrimsvandring och här kan du läsa om vad Dick Harrison sa om sankta Helena då han föreläste i Götene i fjol. Om Västergötlands största kändis!

 

Vägkyrka i Husaby

Vägkyrka öppen, välkommen in.

Vägkyrka öppen, välkommen in.

Nu har jag varit på vägkyrka. Inte någon värst avlägsen eller särskilt okänd heller för den delen. Det är vägkyrkoveckor i Husaby förra veckan och denna så om du tänkt titta förbi Husaby kyrka är det extra bra tillfälle nu i några dagar till. Sen är det också öppet för besök dagligen långt fram mot hösten men då finns det inga värdar på plats.

En port som öppen står.

En port som öppen står.

Man känner sig lite fåraktig när man inser att man instinktivt ställer sig och kollar in bokbordet för att ögonblicket senare inse att man varit med och valt ut böckerna dit. Ett fint bokbord är det alltså i alla fall. Och trevliga och pålästa unga värdar som tar emot besökarna.

Frälsarkrans att begrunda vid.

Frälsarkrans att begrunda vid.

Vi kom först igår så värdarna höll just på att tända ljus, som denna frälsarkrans i ljuslyktor. Och en röd stol att sätta sig på för en stunds eftertanke. Det är andakt i kyrkan 14 varje dag, dessutom ordnas det tornvandring och en hel del musikprogram men tanken är också att man ska kunna få lite stöd för tankarna om man vill ha en egen andakt när man tittar förbi.

Sådär bild men man vill ju ha något på utsidan också.

Sådär bild men man vill ju ha något på utsidan också.

Jag blev förvånad och lite upprymd när jag passerade kyrkan häromdagen och såg att värdarna hade lappat bilarna på parkeringen med inbjudan till andakt. Sånt gillar jag.

Sankt Sigfrids källa. Med rött bord även här.

Sankt Sigfrids källa. Med rött bord även här.

Det finns också ett litet rött bord nere vid Sigfrids källa. Också det en mycket vacker plats.

Det är alltid roligt att visa upp Husaby kyrka och dess unika atmosfär, ta chansen du att besöka den i sommar. Hör av dig om du vill så kanske vi kan ses som hastigast?

Att vandra frälsarkransen, i Forshem

Vackra små stigar

Vackra små stigar

Det finns en del pilgrimsvandringar som man kan göra även med väldigt små barn. En sådan finns här i trakten. I stiftsreservatet i Forshem, vid foten av Kinnekulle finns en vandringsstig på cirka en kilometer genom ”gammelskogen”. Skog som stått obrukad i 45 år och är på väg mot att bli urskog.

Urskog, i alla fall med tiden.

Urskog, i alla fall med tiden.

Det ligger nära vägen men det finns vackra träd och vi såg rentav en älg, fast vi kom brakande med barn och allt. Vandringsstigen är verkligen en liten slingrande stig och är ungefär en kilometer lång. Med jämna mellanrum finns det skyltar med några ord utifrån frälsarkransens pärlor. Kända böner eller fragment ur psalmer.

På väg. Familjevänligt.

På väg. Familjevänligt.

Jag gissar att det finns liknande stigar på många håll i landet. Ett fint sätt att göra en liten minipilgrimsvandring!

Vänta, ska bara flytta lite på det här trädet också så är vi klara.

Vänta, ska bara flytta lite på det här trädet också så är vi klara.

Har du exempel på liknande vandringsspår? Skriv en kommentar!

Min kanot är en tidsmaskin

Min kanot

Min kanot

Jag byggde en dukad träkanadensare under min tid på folkhögskola efter gymnasiet. Det var en väldigt viktig tid i mitt liv då mycket av min vuxna identitet utformades. Förstås. Det var ju då jag blev vuxen.

Förra sommaren kom kanoten inte fram en enda gång men häromdagen hände det i alla fall. Och vips hände det saker med mig. Allt det som var då blev med ens så mycket mer levande. Tankebanorna från då kom tillbaka, färdigheterna satt kvar i kroppen.

Jag har också läst en friluftsbok häromveckan av en av mina gamla lärare. Samma sak där. Det som var då blev med ens så verkligt. Jag hängde ihop mellan då och nu på något vis.

Paddling på Vänern

Paddling på Vänern

Det här är förstås väldigt allmänmänskligt och intressant för den sakens skull, du har säkert liknande erfarenheter? Jag tänkte annars ta tillfället att förklara ett teologiskt begrepp utifrån detta. I samband med nattvarden i kyrkan talar vi om ”anamnes”, det grekiska ord som står i evangelierna där vi på svenska säger att Jesus sa ”gör det till min åminnelse”.

”Åminnelse” låter väldigt vagt. Som att vi ska försöka dra oss till minnes eller så. I själva verket syftar anamnes på att något som hände då blir närvarande nu. Då och nu flyter ihop i Guds nu (”kairos” som jag skrev om när jag skrev om tidsperspektiv i bibeln -tid är timing). Plötsligt får vi del av samma bröd som Jesus bröt år lärjungarna. Det är som att det hände nu.

Så är det väl förresten med mycket annat i den kristna tron. Vi läser bibeln för att träda in och vara med i det som står där. Inte bara som information om något som varit utan som ett sätt att låta det bil en del av vår egen historia.

Anamnes alltså. Min kanot är visst en tidsmaskin. Det är bibeln också. Och nattvarden är det kanske mest av allt?

 

9 blandade tankar på söndagen

När jag blir stor ska jag bygga stora torn som pappa!

När jag blir stor ska jag bygga stora torn som pappa!

Idag har jag vaknat upp med insikten att mina skapligt anständigt fina shorts är i tvätten. Mina riktigt sunkiga shorts är just riktigt sunkiga med väldigt mycket kletig barnisglass på sig. Återstår långbyxor idag inför gudstjänsten. Jag får väl ta igen det med att blänga surt på alla och låtsas som att man MÅSTE ha långbyxor i kyrkan?

Idag firas gudstjänsten i Ekby kyrka (ledd av Jenny Jarvid) (jo, snarlikt Eks kyrka, jag vet). Ännu en spännande tur ut i det okända Ullervad. Får bli lite fotosafari idag också. Ses där 10.30?

Idag är det sjätte söndagen efter trefaldighet och temat för dagen är ”efterföljelse”. Evangelietexten är en rätt lurig och kärv text där Jesus kallar lärjungar att komma med och följa honom. Efterföljelse var ju där och då väldigt bokstavligt, det gällde att gå tillsammans med Jesus och ta efter hans tankesätt och sätt att handla.

Den här bilden ovan kan ju illustrera efterföljelse. De små barnen har tagit efter de vuxna (och bygger sig allt längre in i oljeberoendet tycks det). Det spelar roll vilka vi har som förebilder i livet. Jesus är den bästa.

Bland annat kommer Jesus svar till mannen som först vill begrava sin far innan han kommer och följer: ”låt de döda begrava sina döda, men kom du och följ mig”. Det är ju rätt kärvt får man säga. Just nu funderar jag dels på om det inte handlar om mannens sociala förpliktelser. Pappan kanske inte ens är död än? Tänk om Jesu svar är ett kärleksfullt svar? Typ: ”plikterna mot släkten är inte allt, var inte rädd. Följ mig du, och var inte rädd”.

I ett lättsammare ämne. I veckan har jag kört släpvagn, slöjdat en sked och över huvud taget känt mig mer som den jag var en gång än som prästen. Det kändes rätt bra.

Jag har också lärt mig att det är väldigt gott att laga mat med grädde och att det inte är farligt att äta rödbetor.

Jag har också fått vandra med små barn på några kortare turer. Det är väldigt fint. Vandring är samvaro.

 Svenska kyrkan har 6-7miljoner medlemmar, tusentals präster och otroligt många anställda och engagerade. Kan det ändå vara så att jag bloggar bä…mest? Jag tror det faktiskt. Lite konstigt ändå.

Hur ser din dag ut?

Det mesta hinner man inte med

Carpe diem! Gungande tanter!

Carpe diem! Gungande tanter!

Någon påminde mig nyligen om det faktum att det mesta i livet hinner man inte med. Det mesta missar man. Världen är så otroligt stor, det finns alltid platser man inte kommer komma till, böcker man inte kommer läsa, saker man inte kommer hinna prova på.

Till en början kanske man kan lura sig att det går om man bara drar upp tempot och är så effektiv som möjligt men det kommer visa sig att det inte går. Risken är då istället att man missar ALLTIHOP genom att stressa sig igenom allt. Som underrubriken till Owe Wikströms bok ”långsamhetens lov”; -”vådan att åka moped genom Louvren”.

 

En nyhet?

En nyhet?

Jag kan själv tycka att det här är en väldig utmaning i en del stunder. Kan man vänja sig vid, och kanske till och med bli vän med tanken på att man inte hinner med så mycket egentligen och det mesta förblir ogjort? Jag tror det. Jag har börjat ana att det finns en glädje i att helt släppa en del saker. ”Blir det så blir det men det spelar inte så stor roll egentligen”.

Långsamhet är ju ett av pilgrimens nyckelord. Det öppnar upp för flera av de andra. Frihet till exempel. Eller andlighet. Vi kan inte uppleva Guds närvaro om vi alltid är någon annanstans själva.

Vad känner och tänker du när du smakar på tanken att det mesta hinner man inte med? Skriv en kommentar!

 

 

Tvehågsenheten

Inte mycket utrymme för tvekan här!

Inte mycket utrymme för tvekan här!

Ett ord jag funderat över de senaste dagarna är det ålderdomliga ”tvehågsenhet”. Att vara kluven mellan två olika tankar. Jag tror att det är ett ord som i grund och botten är detsamma som det mer vardagliga ”tvekan”. Det borde ju vara samma ord på något sätt eller hur?

Jag tror att jag är en utpräglat tvehågsen person. Det är mycket sällan jag är odelat förväntansfull inför något nytt som ska hända eller inför annat i livet. Det känns som att livet kunde vara enklare om man var mer okomplicerad. Kanske är det ändå en slags välsignelse? Förmåga att hålla flera tankar i huvudet samtidigt är ju viktigt i många lägen?

Jag är lite nyfiken på hur det är för andra människor. Dig till exempel! Känner du att tvehågsenhet är något som kännetecknar dig? Är jag vanligare eller ovanligare än jag tror? Skriv en kommentar!

 

Kärlekens initiativ

 

Om någon ber dig gå en mil i hans tjänst, gå då två mil med honom (ta initiativet) - Jesus

Om någon ber dig gå en mil i hans tjänst, gå då två mil med honom (ta initiativet) – Jesus

En sak jag gått och tuggat på sedan jag läste Åke Bonniers herdabrev (som jag nämnt i bloggposten ”kristna affirmationen?”) är en intressant sak han tar upp när han skriver om kärlek.

Åke Bonnier menar att ett liv präglat av kärlek innebär att ta ”kärlekens initiativ”. Kärlekens initiativ är att vara den som tar steget, den som tar initiativ till försoning och att försöka hitta nya vägar framåt. Ofta vill ju alla parter att en konflikt ska kunna lösas men man önskar förtvivlat gärna att någon annan ska vara den som tar tag i det. Det kräver mod och prestigelöshet, och kanske framförallt sårbarhet för att våga sig på det. Samtidigt är det lätt att inse att någon måste ta initiativen till försoning, annars blir det ju inget och det vore illa.

Jag tycker själv att det här är jobbiga saker att fundera på för det är så svårt att leva efter det. Rädsla och bekvämlighet driver mig åt andra hållet. Kanske är det just därför så viktigt att fundera kring hur jag egentligen vill leva, vad det i praktiken innebär att leva ett liv präglat av kärlek?

Vad tänker du om det här med ”kärlekens initiativ”? Skriv en kommentar!

 

Min misslyckade pilgrimsvandring

Trasig bro i finnskogarna

Trasig bro i finnskogarna

Jag har funderat en del på en pilgrimsvandring jag gjorde 2007. Efter att ha åkt båt över Vänern från Läckö till Värmlandsnäs vandrade jag själv i kanske 14 dagar en bra bit upp till norska gränsen. Det var ett rätt stort företag och nu som småbarnsförälder känns det smått omöjligt att tänka sig att jag kunde vara borta så länge i sträck.

Vad var det för misslyckat med den här pilgrimsvandringen då? Jag såg många spännande saker och mötte en och annan fin medmänniska längs vägen (fast ändå väldigt få) och jag ångrar förstås inte alls att jag vandrade. Man ångrar nog aldrig en vandring men eftersmaken att jag på något sätt var fel ute. Jag hade fel förväntningar.

Jag hade sett fram emot vandringen länge och tänkt att det var DÅ jag skulle ha en lång vandring, uppleva friden och tystnaden och andligheten. Men saker är sällan så enkla. Jag kände mig inte alls särskild fridfull för det mesta. Mer som att jag gick där genom Värmland utan riktig ro i kroppen.

Det berodde på många olika saker men det jag tänker är intressant så här långt efteråt är att det kanske är så det ska vara med pilgrimsvandringar. Man kan få enstaka mäktiga ”andliga” upplevelser men i grund och botten handlar det om en väldigt jordnära andlighet. Det handlar mer om att jag kommer ikapp mig själv än om att jag försvinner iväg någon annanstans. Sig själv har man med sig vart man går och på något sätt är vandringen en chans att möta sig själv. Om man är beredd att göra det tillräckligt förbehållslöst. Så fort man har krav på hur man tycker det borde kännas eller vara för att vara lyckat blir det ofta rätt knepigt.

Efter min första ensamvandring hade jag på något sätt varit uppfylld av glädjen av att ha klarat av det. Nu visste jag att jag kunde. Då kom istället frågan om meningen  med det hela i förgrunden.

Tre varianter på prästomobil

Väldigt coolt gammalt fordon. Lämplig som prästomobil?

Väldigt coolt gammalt fordon. Lämplig som prästomobil?

Batman har sin batmobil, borde inte en präst kunna ha en prästomobil? Jag har stött på några gamla bilbilder på fordon som kunde passa. Först denna extremt svarta och droppformade bil. Vore något att sitta i sin svarta rock i och susa fram?

 

Kanske det rullande kapellet kan vara något?

Kanske det rullande kapellet kan vara något?

Eller kanske det rullande kapellet ”st Peter” som katolska kyrkan tydligen rullat omkring med en gång i tiden i USA? Bara att öppna sidodörren och ha friluftsmässa med altare och allt!

Jag får hålla mig till min glänsande saab.

Jag får hålla mig till min glänsande saab.

Fast så tänker jag på när John Safran gnällde på sin katolska kompis Fader Bob om att han tyckte han hade för fin bil:

”En präst borde väl åka runt i en sån där mr Bean-bil?” (typ citat John Safran)

 

Och i så fall är jag nog istället redan helt rätt ute när jag far omkring i vår gamla rostiga saab (här har jag lyckats få den att se riktigt bra ut på bild i alla fall) eller den lilla röda polon?