Min kanot
Jag byggde en dukad träkanadensare under min tid på folkhögskola efter gymnasiet. Det var en väldigt viktig tid i mitt liv då mycket av min vuxna identitet utformades. Förstås. Det var ju då jag blev vuxen.
Förra sommaren kom kanoten inte fram en enda gång men häromdagen hände det i alla fall. Och vips hände det saker med mig. Allt det som var då blev med ens så mycket mer levande. Tankebanorna från då kom tillbaka, färdigheterna satt kvar i kroppen.
Jag har också läst en friluftsbok häromveckan av en av mina gamla lärare. Samma sak där. Det som var då blev med ens så verkligt. Jag hängde ihop mellan då och nu på något vis.
Paddling på Vänern
Det här är förstås väldigt allmänmänskligt och intressant för den sakens skull, du har säkert liknande erfarenheter? Jag tänkte annars ta tillfället att förklara ett teologiskt begrepp utifrån detta. I samband med nattvarden i kyrkan talar vi om ”anamnes”, det grekiska ord som står i evangelierna där vi på svenska säger att Jesus sa ”gör det till min åminnelse”.
”Åminnelse” låter väldigt vagt. Som att vi ska försöka dra oss till minnes eller så. I själva verket syftar anamnes på att något som hände då blir närvarande nu. Då och nu flyter ihop i Guds nu (”kairos” som jag skrev om när jag skrev om tidsperspektiv i bibeln –tid är timing). Plötsligt får vi del av samma bröd som Jesus bröt år lärjungarna. Det är som att det hände nu.
Så är det väl förresten med mycket annat i den kristna tron. Vi läser bibeln för att träda in och vara med i det som står där. Inte bara som information om något som varit utan som ett sätt att låta det bil en del av vår egen historia.
Anamnes alltså. Min kanot är visst en tidsmaskin. Det är bibeln också. Och nattvarden är det kanske mest av allt?
Lämna ett svar